Hej vad det går för järngänget i Lomma-en fika i snålblåsten efter bad och gympa

 

Det här glada gänget träffade jag i förmiddags nere vid T-bryggan i Lomma. Efter badet och gympat i det 17-gradiga vattnet en medhavd fika i snålblåsten. 

Gänget i 70-och 80-års åldern som håller stilen är en provkarta på 1940-talets mest populära namn. 

Från vänster på bilden här ovanför ser vi, Anita, Berit, Inger, Gunder(jo, döpt efter tidens mästerlöpare Gunder Hägg) och Carl-Erik. 

Från höger på bilden bad-och gympaledaren Gunvor, Magret, Inger, Mari-Louise och Lena. 

Bättre namn från 1940-talet går knappast och hitta. 

Sedan 1997 har den outslitliga, Gunvor Nyberg(längst fram till höger på bilden i röd keps), hållit i gång Lommas pensionärer. Varje onsdag. 

Inte nog med det. 

Hon har även varit med när mina egna barn var små, och lärde sig simma på Pilängsbadet i Lomma. Numera som sagt chef över järngänget som tar sig ett dopp, när vi andra sitter och kurar skymning. 

Målsättningen klar och tydlig. Ett längre och friskare liv. För var och en som kämpar med ålderdomens knepiga liv. Ni får mitt hjärta. 

Håll-i-gång!

 

Katastrofen i Lomma-handikappade Britt fick badat knäna

 

Den verkliga katastrofen i Lomma är handikappsbadhissen(infälld i bilden här ovanför) vid Centrumbadet. 

Efter premiärsommaren 2014 sällan eller aldrig använd. För det mesta har hissen varit ur funktion. Heller näst intill helt omöjlig begripa sig på. Finns flera röriga informationstavlor. 

Paret Bengt och Britt från Lödde blev en utmaning för både hissen och badare som slöt upp för hjälpa till. Britt har alltid älskat badat. Nu när hon hamnat i rullstol försökte maken Bengt lösa problemet. 

De for till Borstahusens badplats utanför Landskrona. Där skulle finnas en handikappsbadhiss. 

Det fanns det. 

Den var sönder. 

Inget bad för Britt. 

Bengt fick tips om hissen i Lomma. 

Nu då, tänkte Britt. Äntligen få bada. 

Fast först måste Bengt dagen före åka till Lomma kommunhus och låna nyckeln till den speciella och nödvändiga badrullstolen som är fastkedjad i murväggen till själva badbryggan med hissen. 

Äntligen så på plats. 

Då började den verkliga cirkusen. 

Hissen skulle fällas ut och in, fram och tillbaka. Badarna slöt upp. Det diskuterades både högt och länge. Till slut efter mycket om och men placerades en modig handikappad Britt i rätt läge i hissen i sin badrullstol. Nu gällde det få hissen och sänka sig ner i vattnet. 

”Det var då själva fan. Finns här någon med civilingenjörsutbildning?” hörde jag en av badgubbarna skrika. Då plötsligt rörde sig hissen med Britt i ner mot den 23-gradiga vattenytan i Öresund. 

Solen sken skarpt. 

Britt fick blinka. 

Vackert väder var det allt. 

Då nådde hissen världs ände. 

Stopp. 

Hit men inte längre. 

Vilket var Britts knän. 

Kanske lika så bra det. På stället är det ungefär 170 cm djupt. Britt hade riskerat drunkna. 

Besviken fick Bengt rulla hem sin Britt. 

Med ny doppade knä. 

Besvikelsen gick och ta på.

Katastrof var ordet. 

Bildsvep här nedanför.

 

Uppdaterad! Jag körde rakt in i det muslimska strandköket i Lomma

 

När vi svenskar håller strandliv med bad, tar vi gärna med oss en liten massäck med några bullar och en och annan macka. Gärna en kaffetermos och O`boy till barnen. 

Det gäller dagtid. 

För när kvällen kommer är det Rapport och Allsång på Skansen eller Lotta på Liseberg som gäller. I stället invaderas i alla fall Centrumbadet i Lomma kvällstid av våra nya medborgare: muslimerna. 

Nu är det helt andra massäckar som gäller. Utan blinka släpar man med sig halva köket ut bland sanddynorna: grytor, kastruller, kryddor, bord och stolar, rejäla kyckling-eller lammbitar. 

Och så då kronan på verket: grillen. 

Grillröken stiger som doftande plymer ut över Lommabukten. En vattenpipa efter maten sitter också fint. 

För få grepp på det här körde jag rakt in i det muslimska strandköket i Lomma med min el-scooter. 

Jag hälsades hjärtligt välkommen, när deras förvåning lagt sig. Det var en märklig svensk som plötsligt dök upp. Vi presenterade oss omgärdade av grillröken från de massiva kycklingbitarna. Ja, männen vill säga. 

Kvinnorna skötte grillningen. 

Kulturkrock. 

I Sverige är grillen männens kungarike. Jag lovar. Det funkar alldeles lysande med kvinnor som grillar.

Vi skrattade och mådde gott. 

Dessutom smakade kycklingen utmärkt.

Det blev till ett möte av sällan skådat slag.

I morse återvände jag till platsen. Jodå, det var städat och fint (bilden längst ner). PEAB sköter kommunens strandstädning, så det så.

  

PRESS-STOP-PRESS-STOP

Ögonvittne berättade för mig: 

”När jag var ute med hunden tidigt i morse, såg där bedrövligt ut på denna s k grillplats: kvarlämnat kött, papper, plastpåsar, barnprylar och trasiga stolar. Tyvärr tog jag ingen bild. Visste inte du skulle skriva om det.” 

När jag kom dit några timmar senare idag, hade alltså PEAB hunnit städa upp som jag också mycket riktigt skrev i slutet av bloggen. 

Skäms på er!

Veckans största rantafej i Lomma

 

Du milde min tid. I år satte Lomma kommun in det tunga artilleriet. Maken till rantafej för knåda till en badstrand har sällan skådats. 

Stora tunga maskiner. 

Traktorer som till och med körde ut i buktens vatten och lastades med sand. 

Normalt brukar en ensam rytande Caterpillar ta tillbaka badstranden. Vintertid har den för vana ge sig ut i Lommabukten som är en del av Öresund. Annars mest känd för sitt ålgräs som erbjuder föda och livsrum åt många organismer. Ålgräsängarna ligger längre söderut och bör inte (får inte) skadats av kampen om badstranden. 

Snart nog var jobbet avklarat. 

Badstranden åter på plats. 

Det tackar många sol-och badsugna för. En litet lugnare oas än Lomma Beach. 

Visst ser det mysigt ut, så säg. 

Ibland lönar sig ett rantafej.

 

Maria-novembers badnymf i Lomma

Det här är Maria. 

Utan minsta tvekan hoppar hon i Öresunds 9-gradiga badvatten. Annars är det en helt vanlig dag i november med covid-19 som hotfull skugga över Lommabukten. 

Vinden narig. 

Himlen blyfärgad. 

Långt i norr anar vi vintern. 

Då är det allt tur att Maria har mössa på sig, när hon hoppar i plurret. 

”Det var kallt men friskt,” säger hon efter badet till mig. 

Rättar till mössan. 

Småhuttrar på T-bryggan i Lomma. 

Nej, jag hade aldrig träffat Maria förr i mitt spännande liv. Jag upptäckte en ensam kvinna vandra ut på T-bryggan. Badsäsongen är som sagt var ett minne blott. 

Kanske ändå? 

Så jag körde ut på bryggan med min el-scooter. Jag presenterade mig. Undrade om hon ville bli månadens badflicka på bloggen. Inga problem. 

Maria klädde av sig, satte på sig mössan och hoppade i det inte alls inbjudande badvattnet i Öresund. 

Visst blir man imponerad, men så är Lommabon Maria inte vem som helst. 

Tidigare var hon polis. 

Numera driver hon det egna företaget, Havsgymmet i Lomma. Välutbildad licensierad International Surf Association SUP instruktör (steg 1) samt licencierad SUPfitness instruktör (Paddlefit steg 1 och 2). 

Ni har säkert sett den senaste flugan med stå på en bräda och paddla fridsamt framåt. 

Så visst är Maria van med vatten. 

Dock inte kylskåpskall. 

Tummen upp för det!

 

Benedikte-månadens badnyfm i Lomma

 

Lommas badstränder ligger tämligen öde, så här års. 

Någon ute och går med hunden. 

Andra mastar av båten. 

En och annan med täckjacka promenerar stilla fram i vindbyar på 10 m/s. 

Så har vi då några få envetna morgonbadare som vägrar kasta in handduken i garderoben. 

En av dessa av hårdare virke är Lommabon, Benedikte, 60 år. ”Jag tar varje morgon mitt morgonbad vid T-bryggan. Det är helt underbart,” berättar Benedikte för mig som sitter väl påpälsad i min el-skooter. 

Det är ca 13 grader i luften. 

Vinden biter. 

Benedikte har med sig sin badtermometer. Den visar på 12 grader i Öresund. 

Det börjar bli bad endast för isbjörnar. Ja, så då Benedikte, förstås, som annars arbetar som undersköterska på BB (Kvinnokliniken) i Malmö. Det hör till hennes vardag och se små nya liv ploppa fram. 

Jag berättar då för Benedikte följande lilla rara historia. När jag kom till världen på Akademiska i Uppsala slog jag rekord med 63 cm i längd. 

”Va! Så långa babisar får vi inte se i Malmö,” säger hon och så skrattar vi gott. 

Jag och månadens badnyfm i Lomma som är en sällsam lättsam pratglad person. 

Tack för du ställde upp, Benedikte.

Du blev en härlig morgonkrydda.

 

Susanne-Lommas egen kråkmamma

 

Susanna i badet, har väl de flesta hört talas om. 

Däremot Susanne och kråkorna, har säkert inte många hört talas om. 

Här är hon i alla fall. 

Lommas egen kråkmamma. 

Jag träffade Susanne och hennes kråkor i morse. 

Helt rätt var det nere vid Lommabadet kraxt (förlåt) norr om T-bryggan. 

Av Köpenhamn syntes inte ett vitten i fjärran. Morgondimman låg tät över Öresund. 

På murens kant hade Susanne spridit ut godis till sina kråkor: krossad talgboll och skalade solrosfrön. 

Hennes kamera gick glödhet. 

”Jag brukar cykla ner hit varje morgon till mina sju kråkor. Varken mer eller mindre. Numera känner de igen mig och kommer med en gång. Visst är det mysigt,” berättar Susanne för mig. 

Jag kan inte annat än hålla med. 

Kråkor är sociala och läraktiga. Tar gärna för sig. Rotar gärna i hennes cykelkorg, för komma åt godiset. Det drar sig inte ens för landa på Susannes huvud. 

Hon följer också svanarna, men det är en helt annan historia. Tänk vad en tidigt morgontur i Lomma har att erbjuda. Lycka till med dina vänner kråkorna, Susanne. 

Trevlig möte. 

Krax!

 

Gert Olsson berättar om busstreck i Lomma-jag skrattar gott

Medan stränderna i Lomma fylls med badande som spränger coronans limit med råge, sitter jag under mitt parasoll i Täppan i tryggt förvar. 
Mitt sällskap är Lommabon, Gert Olssons högst personliga biografi. Rackarungarnas otaliga lekar och busstreck redovisas i sin mångfald. 
Jag skrattar gott. 
Inte minst åt busringningarna. 
Lommas charkuteributik fick en påringning: 
”Har ni grisfötter eller grishuvud?” 
Om svaret blev, ”ja”, slog buset ögonblickligen till: 
”Hur fan ser ni då ut”? 
Oskyldigt men kul, tycker jag fortfarande med barnasinnet kvar. 
Skolan låg uppe vid kyrkan. 
Läraren fick för sig att eleverna skulle fylla upp kyrkan, vid begravning av någon som saknade anhöriga. 
Gert skriver: 
”Då kistan skulle sänkas ner, slängde en av de stora pågarna ner kompisens mössa i graven.” Begravningen fick avbrytas. 
Vaktmästaren kröp omkring med en räfsa för fiska upp mössan. Efter det var det slut med elevernas begravningsdeltagande. (texten fortsätter efter bilderna)

Boken, Min levnadshistoria, är inte bara ett underbart tidsdokument i text över en svunnen tid, utan innehåller också mängder av privata bilder. 
Översta bilden här ovanför, visar Gert säljer Kvällsposten till sin mormor. Understa bilden fotogenhandlare Jepsson i Lomma. 
Tänk att man kunde överleva på sälja fotogen till folk? 
Detta under både min och Gerts livstid. 
Tåget mellan Lomma-Malmö kallades Loppan. 
Undrar just om man tagit tillvara namnet Loppan, nu när Pågatågen snart ska börja trafikera linjen? 
Albin Möllare hade sin radioaffär på Prästbergavägen. Här kunde Lommaborna få se sitt livs första TV-program genom skyltfönstret. 
Gert Olsson, 77, radar upp sin personliga historia. 
Minnet är intakt. 
Det är hur kul som helst. 
Jag lovar.
Det kommer mera. 
Jag fortsätter läsa under mitt parasoll i Täppan, medan coronans limit sprängs i Lommabadet. 
Tack Kent för badbilden med Muffinstranden i Lomma. 
Här nedanför. 
Bara synd du håller på IFK Göteborg.

Läsk-Bruno, 11 år-still going strong med badläsken

Ni som följer bloggen minns säkert Läsk-Bruno. 
Elvaåringen som visar på affärssinne. Säljer läsk för en billig peng till törstiga badande i Lomma. 
Jag skrev om Läsk-Bruno, för exakt en månad sedan-understa bilden här ovanför. Då drog Bruno sin lilla läskande kärra rakt in i en värmebölja. 
Det stundade goda läskande tider. 
Nu en månad senare har vi mötts igen-se översta vinjettbilden. Denna helgen med strålande badliv, stundar nya läskande tider för Bruno. 
Dock.
Inte helt som problemfritt. 
Läskkärran. 
Hjulen för små. 
”Rullar knappast alls i sanden på Lomma Beach. Jobbigt. Även problem med gräsmattorna. Skumpar för mycket. Läsken mår inte riktigt bra av det,” berättar Bruno för mig. Jag ser hur han tänker på en lösning. 
Två andra problemlösningar har det trots allt blivit: 
dels har han skaffat ett riktigt lock över sina svalkande drycker. Borta är tygstycket. Dels har han med sig en liten solstol. 
”Jag blev så trött i benen av att stå. Annars är jag väldigt nöjd över min affärsidé. Det är hur kul som helst,” säger Läsk-Bruno och så skrattar vi. 
Lycka till med resten av sommaren, Bruno.

Här bakas en ny badstrand i Lomma

Caterpillerns rytande ute i Lommabukten hörs tydligt över nejden. Inte ens Bagar-Per på Hembageriet kommer ens nära. Men så är också degen av en helt annan kaliber, än vanligt vetemjöl på Lomma Hembageri. 
Det ska till ett kraftpaket för knåda sand och vatten, till en lämplig deg som i sin tur låter South Beach i Lomma växa fram. 
Det här är en procedur som upprepas inför varje badsäsong. Vinterns hårda vindar tar med sig sandstranden ut i Lommabukten. 
Ny måste skapas. 
Ja, eller bakas, då...(texten fortsätter efter bilden)

På en bänk framför muren till stranden sitter Lommaborna, Gunilla och Ulla-Britt, i solskenet. De blir uppriktigt förvånade, när jag berättar om den väldiga baktekniken som pågår bakom deras ryggar. 
Bagarens rytande hörs tydligt. 
”Där ser man,” säger de förvånat. 
Själv bakar de helst muffins. Fast Ulla-Britt slog till med en egen bakad tårta på Mors Dag. Den sista bilden här nedanför, visar hur det kan se ut, när badstranden är färdigbakad. Mycket folk. 
Jag tycker vi döper om badstranden. Idag kallas den omväxlande för Strandhusen/Hamnhusen/T-bryggan och South Beach.
Kärt barn har många namn. 
Jag föreslår Muffinstranden alternativ Muffinbadet, efter Gunilla och Ulla-Britt. Lite mer Astrid Lindgren över det namnet.
Visst är det så. 

Joddla med Sivs Rörmåkarns Ola-gör ett danskt bajsutsläpp!

Igår kväll såg jag äkta skånsk bonnig rock`n`roll med omåttligt populära, Joddla med Siv. Konserten livestream på Youtube, direkt från KB i Malmö. 
En stark upplevelse av det mer udda slaget. 
Gubbarna som lirat tillsammans i 30 år, visade upp en spelglädje som fick liljekonvaljerna i Täppan slå ut: lite falskt här och där, hemkokta barnförbjudna texter som får en känslig poet begå självmord. 
När ”grabbarna” rev av, Rörmåkarns Ola: ”Hadelittan-Hadeladela Han hade vatt å sketet man kunde inte spola. Hadel...”, satte jag mig rakt upp i TV-soffan. Texten tål ingen djupare analys, men ändå. 
Först skrattade jag åt Rörmåkarns väldiga bekymmer på toa. Det visade sig att skiten fastnat i ett vattenlås. 
Olas mor kom rusande. 
Förklarade att far satt in ett tvåtumsrör. 
Rörmåkarns Olas tretumsskit satt som en kloss. 
En bärgare kom och till slut en veterinär osv. 
Det var det där med ett för litet dassrör som fick mig göra kopplingen, med danska bajskorvar som hotar skånska bad. 
Hur kul är det få bada på Lomma Beach i sommar med danskt bajs som krage kring halsen? Tre danska kommuner ska släppa ut 290 000 000 liter orenat avloppsvatten i Öresund med start på måndag morgon (sent i eftermiddags nytt besked, nu oktober). 
Om nu inte svenska protester hjälper fullt ut.
Orsaken är att kommunerna brottas med samma problem som rörmåkarns Ola har med tretumsskit i ett tvåtumsrör: danskarna rör är också för små, därför rakt ut i sundet med skiten. 
Stoppa danskarna!
Sjung i stället som Joddla med Siv. 
Då blir det vansinnigt kul i stället.
Något av en protestlåt, utan de själva visste om det.
Jag tog den på studs. 

När Lomma hade 50 grader varmt

Stönar du över värmen i Lomma som vill koka oss levande? Det har varit värre, mycket, mycket värre. 
Den 11 juli klockan 13.00 2010 slog min termometer i absoluta topp med 50 grader i solen. Mer klarade inte termometern av. I så fall hade den väl sprängts i bitar. Det kan alltså mycket väl varit ännu varmare än 50 grader. 
Jag glömmer det aldrig. 
Givetvis skrev jag om det på bloggen. 
Runt omkring mig stönade Lommaborna och såg fram mot vintern. Badkaos rådde. Till och med utanför vår Täppa sökte folk svalka under lönnarna.
Det märkliga var att ingen talade om klimatförändringarna som boven i dramat. Klimat-Greta lekte med dockor i solens sken. Gudrun Schyman eldade upp pengar på Gotland. Denna heta dag i Lomma blev också Spanien världsmästare i fotboll i Sydafrika. Påskön fick total solförmörkelse. 
Vem brydde sig? 
Lommaborna talade endast om den svåra hettan. 
Inget är nytt i vår herres hage. 
När vintern så äntligen kom, satte jag mig i Täppan och läste en morgontidning som frös. Alltid något. 
Vårt minne är kort. 
Allt för kort.

Lomma i går: Hösten bromsade in-tomt i badet slutslickat på glassen

I går-måndag-tog jag min vanliga Lommatur med min el-skoter. En runda jag kört i stort sett varje dag sedan den 5 maj. 
Fast i går blev jag förvirrad: tomt på badande-slutslickat på glassen. 
Ingen människa alls i sikte. 
Vädret godkänt för ett dopp. 
Vattnet inbjudande med 22 grader. 
Problemet var bara att hamnbadet var helt tomt på folk. I alla fall just då jag kom farande i 10 km/tim. 
Glasskiosken som varit nära sprängas av glassugna i månader. 
Stängd. 
Annat var det förr-nedersta överkryssade bilden på löpet. 
Allt samlat i ett paket, gav en egendomlig känsla av att hösten bromsat in. I så fall för en kort stund. 
SMHI har lovat värme de närmaste dagarna, sedan är det nog definitivt kört. Så passa på ta en dopp. 
Jag kommer sakna sommaren. 
Det har varit hur kul som helst få lära känna folk, från när och fjärran. Alla har varit glada. Människan blir glad av sol, bad och glass. 
Så här såg det ut i går, när hösten bromsade in över Lomma. 
Rent av deprimerande.

Idyllen skars sönder av sirener-drunkningsdrama i Lomma

Det var sent på eftermiddagen i dag (onsdag). 
Blå himmel. 
Strålande sol. 
Sommarvarmt i luften. 
Jag satt i Täppan med ett glas kyld Mümmelmann. Läste Robert Harris senaste bok, München. Frid i Lomma, medan dramat öste på i boken. 
Då plötsligt skars idyllen sönder av skarpa sirener från Höjeågatan. 
Min gata. 
Först reagerade jag inte. 
Var väl någon boende som insjuknat i hemmet. För så brukar det vara för det mesta. Då kom ännu fler skarpa sirener från Höjeågatan. 
Och på det ytterligare skarpa sirener. 
Jag bedömde det som sirenerna slogs av nere vid badet några hundra meter bort. Knappt. 
Nu ryckte journalisten i mig. Det börjar bli lite väl många sirener. Lite av Manhattan nattetid. Tid för utryckning även för bloggen. 
På el-skotern utan sirener. 
Nere vid badet mötes jag av upprörda människor. 
Alla ville veta vad som inträffat. 
Någon berättade för mig att det rörde sig om en äldre kvinna som hittats livlös flytande omkring i badvattnet. 
Nu jobbade räddningspersonalen med kvinnans liv. 
Drunkningsdrama? 
Sjukdom? 
Det spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att kvinnans liv räddas. Hon fördes med ambulans till sjukhuset. 
Vi kände oss alla skakade över upplevelsen. 
Tack och lov är detta en väldigt ovanlig händelse vid T-bryggans badplats i Lomma. Jag vet. För jag har följt badlivet här i över 30 år. 
Idyllen fick sig denna onsdag en knuff åt fel håll.

Exklusiv bild: Värmebölja-världsberömda Santa Monica Beach knappt ståplats kvar

Så här har vi aldrig tidigare sett berömda, Santa Monica Beach i Kalifornien. Det finns knappt ståplats kvar i den världsberömda badbaljan. 
Det kanske inte är så konstigt, då Kalifornien just nu drabbats av en värmebölja med 45 grader i luften. 
Vem kan inte då behöva ett uppfriskande bad? 
För oss svenskar är det en helt unik bild från den världsberömda beachen. Vi har tidigare sett liknande bilder från Kina men aldrig någonsin USA. 
Det är min vän stjärnfotografen, Nina Prommer som bor en halvtimmes väg bort som tagit bilden. 
Nina har haft vänligheten att låta mig publicera den unika bilden på bloggen. 
Tack Nina!

Semesterstund

Larmet gick. Bort från den heta Täppan. Ut i världen. 
Semesterstund. 
Då jag ännu icke är i körbart skick, lastade hustrun in mig i bilen. 
Tid för ett lufthål. 
Färden gick till parkeringskaoset i Lomma. Skynda, skynda, bråttom, bråttom. 

Där satt jag i bilen och skådade bad djävlarnas jakt efter en ledig parkeringsruta. 
Ett liv och kiv. 
Också ett osande lufthål. 
Skynda, skynda, bråttom, bråttom. Bort, bort.

Flykten gick en bit utanför Lomma. Lufthålet kröp samman i stilla frid. 
Inte en bil. Inte ens i fjärran. 
Inte ens en badboll. 
Inte ens skådisen, Claes Malmberg, som brukar lufta sin vovve utefter denna stilla väg. 
Synd. 
Annars kunde man alltid stannat och språkats vid.

Så målet för dagen. Den makalösa pilen vid Lilla Byvägen som jag skrivit om tidigare på bloggen. 
Kan fortfarande inte förstå hur pilen kan överleva. Absolut en raritet. 
Mitt ute på den skånska landsbygden lever den sitt hårda liv, t o m krokigare än vad jag själv är. 
Kan den, så kan jag. 
Jag hade fått mitt lufthål. 
På hemvägen passerade vi för säkerhets skull under motorvägen mellan Malmö-Göteborg. Biltomt undertill. 
Ensam Herre på Täppan. 
Tala om en semesterstund med lufthål.