Lomma-Bangladesh: Kvinnor syr mina kläder för korvören

 

Här sitter jag som en annan herr Dressmann. Uppklädd från topp till tå. Jag drar så många XL som du kan räkna till. Inget märkvärdigt med det. 

Vi är många herr Dressmann med förhållandevis billiga kläder för storvuxna män från det norska företaget. Då råkade hustrun se lappen vid skjortkragen. 

Tillverkade i Bangladesh. 

Tusentals mil från Lomma. 

Min fantasi började genast skena som en vildhäst i Montana. Nyfikenheten blev för stor. 

Bangladeshiska kvinnor är kända för att vara mycket feminina och eleganta. 

Exotiskt vackra. 

Jag ville veta mer. Det måste nämligen vara en kvinnlig skönhet som sytt mina kläder. 

Jag grävde fram följande om textilindustrin i Bangladesh som sysselsätter några miljoner kvinnor. 

Dessa arma kvinnor arbetar 14-16 timmar om dagen sju dagar i veckan. Vissa slutar klockan 03.00, för gå på nästa arbetspass redan klockan 07.30. Utöver detta möter arbetarna osäkra, trånga och farliga förhållanden som ofta leder till arbetsskador och fabriksbränder, läser jag vidare. 

Låter inget vidare, måste jag medge. 

Lönen är inte heller något att skryta med, ca 1000 kr i månaden. I bästa fall tillverkas 28 skjortor vid varje pass. Det ger en tillverkningskostnad på 1 krona 27 öre för varje skjorta. I bästa fall, är åter kanske bäst tillägga. 

Så där sitter jag med skjortor för några korvören. Dressmann tar i sin tur några hundralappar per skjorta. Det var inte roligt längre. 

Vad gör man? 

Går till Nisses Herrmode och får lägga ut minst en tusenlapp för en skjorta? 

Det gör man inte. 

Det är så det fungerar. 

Stackars kvinnor. 

Några tusen mil bort från Lomma. 

Jag kramar mina skjortor extra länge. Det är allt jag kan göra. Ja, så skriva detta, förstås.

Alltid något.

 

Uppdaterad! Jag körde rakt in i det muslimska strandköket i Lomma

 

När vi svenskar håller strandliv med bad, tar vi gärna med oss en liten massäck med några bullar och en och annan macka. Gärna en kaffetermos och O`boy till barnen. 

Det gäller dagtid. 

För när kvällen kommer är det Rapport och Allsång på Skansen eller Lotta på Liseberg som gäller. I stället invaderas i alla fall Centrumbadet i Lomma kvällstid av våra nya medborgare: muslimerna. 

Nu är det helt andra massäckar som gäller. Utan blinka släpar man med sig halva köket ut bland sanddynorna: grytor, kastruller, kryddor, bord och stolar, rejäla kyckling-eller lammbitar. 

Och så då kronan på verket: grillen. 

Grillröken stiger som doftande plymer ut över Lommabukten. En vattenpipa efter maten sitter också fint. 

För få grepp på det här körde jag rakt in i det muslimska strandköket i Lomma med min el-scooter. 

Jag hälsades hjärtligt välkommen, när deras förvåning lagt sig. Det var en märklig svensk som plötsligt dök upp. Vi presenterade oss omgärdade av grillröken från de massiva kycklingbitarna. Ja, männen vill säga. 

Kvinnorna skötte grillningen. 

Kulturkrock. 

I Sverige är grillen männens kungarike. Jag lovar. Det funkar alldeles lysande med kvinnor som grillar.

Vi skrattade och mådde gott. 

Dessutom smakade kycklingen utmärkt.

Det blev till ett möte av sällan skådat slag.

I morse återvände jag till platsen. Jodå, det var städat och fint (bilden längst ner). PEAB sköter kommunens strandstädning, så det så.

  

PRESS-STOP-PRESS-STOP

Ögonvittne berättade för mig: 

”När jag var ute med hunden tidigt i morse, såg där bedrövligt ut på denna s k grillplats: kvarlämnat kött, papper, plastpåsar, barnprylar och trasiga stolar. Tyvärr tog jag ingen bild. Visste inte du skulle skriva om det.” 

När jag kom dit några timmar senare idag, hade alltså PEAB hunnit städa upp som jag också mycket riktigt skrev i slutet av bloggen. 

Skäms på er!

Förkylningstider-mitt i natten

Ni kvinnor vet hur det är. Det finns inga som det är så synd om som förkylda män: när vi hostar skriker vi som stuckna grisar, fräser snabbt upp ett sexpack toapapper, spottar gulingar i pottan, pip i bröstet, svettas och är som en död sill i sängen. 
Vi väntar hela tiden på lite ömhet, från den väna hustrun som i bästa fall kommer stormande med honungsvatten. Eller en varm toddy. 
En gång i tiden läste jag en löpsedel, om att män blir tio gånger mer förkylda än kvinnor. Det stämmer inte. Vi blir 100 gånger mer förkylda än kvinnor som äger ett stoiskt tålamod, att stå ut med en förkylning. 
De skriker inte som stuckna grisar i hostan, spottar absolut inte, fräser lite försynt i en pappersnäsduk, samtidigt som de vrider om näsan i en tömningsfas, svettas-men skyller på vallningar. 
Och en kvinna står upp för sin förkylning. Även med pip i bröstet. All heder åt den tapperheten. 
I nattens mörka timmar kom så min förkylning med astmatisk luftrörskatarr. Fan vad synd det är om mig. 
Inget, absolut ingenting, irriterar en man som en sketen förkylning. Jag hade tänkt skriva om MFF:s storslagna insats mot Chelsea. 
Det blev inget. 
För mycket pip, skrikig hosta, dasspapper och fan och hans moster. 
Men värst av allt. 
Mitt ena barnbarn fyller 6 år i dag. Farfar får ställa in. Vill inte bli en vandrande smittohärd. Fy fan vad det är synd om oss män. 
För stunden i alla fall.

Anders har fått 100-tals dejtingförslag från kvinnor efter dokumentären i SVT

Tennistränaren, Anders Rosen, är något omskakad idag. Inte för dokumentären om hans 23 kvinnor av Nahid Persson. Hon en prisad dokumentärfilmare var en av Anders kvinnor. Det blev ett hejdlöst porträtt av Anders eskapader på Tinder. 
En kärlekstörstande Nahid pressade på för få till sin dokumentär. Anders gick i fällan och hängdes ut till allmän beskådan. 
Låt mig först få säga. 
Anders Rosen är ingen sol och vårare som Raskenstam. Han förförde änkor och tömdes deras bankkonton. Alltid nobelt klädd i slips och kostym. 
Nej, Anders är den charmiga sportiga typen med äventyr i blick och hår. Han gillar helt enkelt kvinnor. Sexmissbrukare är ett annat ord. 
I dokumentären är det snarare filmaren Nahid Persson som plockar Anders på pengar. Vi får knappa svar på hur det gick med hans tenniskarriär, mer än att en skada satte stopp för honom för 30 år sedan. 
Jag kontaktade oraklet, Björn Hellberg som kan allt om svensk tennis och lite till. Han om någon borde veta.
”Anders satte inga större avtryck i tennisvärlden. Jag vet knappt ens vem han är”, svarar alltså Björn Hellberg. 
Varför är då Anders Rosen omskakad idag? 
Någon dag efter dokumentären visades i SVT kom effekten. Det blev inte riktigt som Nahid Person kanske tänkt sig. 
Vi män skrattar åt galenskapen. 
Kvinnorna går i spinn. 
”Calle, jag har fått ett par hundra dejtingförslag från damer. Helt sjukt”, berättar han för mig med en suck. 
Tänk som det kan gå, när inte haspen är på.
Bingo! 

Onsdag: Påflugen kvinna ville ta mig till Guds rike

Hon kom från ingenstans. Plötsligt kände jag av en lätt sur andedräkt i mitt ansikte. En kvinna med kortklippt hår, omoderna glasögon, liten näsa och mun som släppte ut en lätt sur andedräkt. Människan trängde sig upp i mitt ansikte. 
Jag satt fast i min el-skooter. 
Ett lätt offer. 
Trodde hon. 
I bakgrunden brummade bussarna in och ut. Den påflugna kvinnan dök upp straxt före lunch vid Lommas busstation. Hon ville värva mig till Jehovas vittne. Talade om Guds rike som nu fanns på webben. Viftade med webbadressen på ett kort. Vägen till den eviga lyckan. 
Gud Fader själv har alltså flyttat in på nätet. 
Jag gillar inte när folk försöker pracka på mig saker och ting som jag inte bett om. Värre ändå. När de försöker parkera sitt tryne i mina näsborrar. Då kan jag rent av bli ilsken. Nu bet jag samman och körde vidare. 
Hur många gånger har ni blivit attackerade av muslimer som vill värva er till sin tro med Koranen som ledstjärna? 
Nej, aldrig. Kunde just tänka mig det. 
Däremot får Jehovas vittne härja hur fan de vill. 
Och mormonerna. 
Ni vet de där käcka gossarna i grå/svarta kostymer. 
Usch. 
Jehovas drar sig inte ens för ringa på din dörr. 
Lägger frälsarlappar i din brevlåda. 
Hur många muslimer har ringt på din dörr? 
Lagt frälsarlappar i din brevlåda? 
Ingen. 
Kunde just tänka mig det.
Jag är inte rädd för Jehovas vittne. Tycker bara illa vara, sanna mina ord.
Andra sidan. 
Jag har inget emot påflugna kvinnor. Bara de luktar gott. Är trevliga och rara. Gärna prisa min skönhet. 
I Guds rike luktar de för jävligt. 
Doftar av unkna bibelblad. 
Som i dag.
Nej tack. 
Amen.

Nyårsfin

Det är något speciellt med kvinnors kläder. Vi pratar om vackra blåsor som får omgivningen tappa andan. 
Det finns ingen hejd på överdrifterna i modevärlden för framhäva den kvinnliga fägringen. Det märkliga är att det funkar. 
Hela vägen till mannens allt mer tunna plånbok. 
Jag hör redan en proteststorm från Ebba Witt-Brattström som minsann numera köper sina blåsor själv. 
Annat var det förr, när Ebba var sällskapsdam åt maken Horace på Nobelfesten. På den tiden stod Akademien för hyrnotan. 
Nej, kvinnor vågar ta ut svängarna på ett helt annat vis, än männens trista svarta kostymer, frackar eller smoking som endast Dean Martin och vännen Rolf bär upp. Männens klädsel är ett vandrande begravningsfölje. 
Utom då vännen Leif Georg, förstås. 
Han klär sig alltid efter vädret: regnar det så regnar han också, är det vintermörker så är det trivsamt vintermörker i klädvalet, skiner solen kortbyxor med knästrumpor samt solglasögon. Alltid-för det har Stevie Wonder. 
Själv är jag ingen sprakfågel, precis. 
En rätt död tingest i TV-soffan. 
Året runt. 
Även när det är nyårsafton. 
Det var många år sedan det var nyårsfest. Ni vet på det där viset, när ingen minns festen på nyårsdagen.
Även ett gammal par som sitter nedsjunkna i en avskavd skinnsoffa och tittar på Skavlan i repris försöker festa till det. 
Var sin liten flaska champagne av märket Moet fixar festen. Och vem fan vet, om inte hustrun i den sprudlande glädjeyran drar på sig lampskärmen. 
Jag får ringa Leif Georg och höra vad det blir för väder på nyårsafton.

Supportern-en odräglig typ

En riktig supporter är egentligen en trist typ: både döv och blind för motståndarlagets bravader. 
Domaren ska helst alltid blåsa åt rätt håll, om Herrskapet förstår vad jag menar. Alla straffar eller frisparkar som motståndarlaget tilldöms är åt helvete fel. 
Då skriker sig supportern hes. 
Hesheten sitter gärna kvar några dagar. 
En supporter sjunger därför illa. 
Det handlar om fotboll. 
Det märkliga är att supportrarna är lika över hela världen. Talar samma läktarspråk. Över alla gränser. 
En riktigt supporter är ingen huligan. Huliganer är det värsta supportern vet. Dessa borde stängas av på livstid från alla fotbollsmatcher. 
I det fallet är supportern kompromisslös. 
Kraven är nämligen höga.
Skyhöga.
Det är nästan omöjligt tillfredsställa en supporter. 
Malmö FF är ett lysande exempel. Leder allsvenskan med nio poäng. Bättre än så kan knappast läget vara, men ändå. 
Supportern är missnöjd. 
Bara nio poäng. 
Det är för dåligt. 
Borde varit full pott.
Laget möter i dag GIF Sundsvall på bortaplan. 
Vinst. 
Självklart. 
Annars tar det hus i helsike. 
En riktig MFF-supporter tröstas inte det minsta om det svenska damlandslaget i EM slår Holland i dagens kvartsfinal. 
Nej, supportern är en odräglig typ. 
Jag är själv en av dessa bångstyriga människor, så jag vet. 
Brukar trösta mig med om vi supportrar fått styra klubben, hade laget lirat i gärdsgårdsserien. Det är egentligen där hela hemligheten ligger med att vara en glödande supporter. Vi slipper allt ansvar. 
Hustrun håller med. 
För kvinnor är minst lika mycket glödande supportrar som vi män. 
Amen.

Unga kvinnor jagar ”gubben” Rockbäck

Snacka om vara i ropet. 
Aldrig någonsin skulle varken min farfar eller morfar drömma om något liknande på sin tid. 
Det går inte en dag utan jag uppvaktas av lättklädda unga damer med käcka utrop. 
Det är inte alls konstigt om en stackars sate blir gubbsjuk. 
Med blickar och kroppar som skulle kunna få isen att smälta på Antarktis utan klimatpåverkan, vill de inte annat än förföra mig. 
De skola icke veta vad de sköna tänkas kunna få: en gammal gubbe som är ett vandrande apotek med urininkontinens, samt ett minne som snart skickar in gubben i drömmarnas värld. 
Visst, jag fattar grejen. 
Det är mera plockfåglar än lockfåglar som fjädrar upp sig för mig i dessa attacker. 
Familjen behöver inte vara orolig. 
Var har jag lagt mina glasögon?

Tjänstemän och kvinnor löser flyktingboendet i Lomma

Igår kom som bekant man överens om en migrationsöverenskommelse. 
En av de stridande punkterna, där moderaterna fick vika ner sig, var att landets 290 kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. 
Hur fungerar då detta i verkligheten. 
På det kommunala planet är det nu lagt kort ligger. Det är bara till att skaka fram boendeplatser åt de katastrofala flyktingmottagandet som Sverige hamnat i. 
I Lomma kommun låtsas de politiskt styrande ha läget under kontroll, något som för övrigt ingen kommun i landet har. 
En nyligen genomförd dammsugning har gett 66 000 platser runt om i landet. Det kommer aldrig att räcka på långa vägar. 
Så hur ser då Lomma på det allt mer accelererande flyktingmottagndet i kommunen? 
Jag får tag på Lomma kommunhövding, Anders Berngarn (m), som befinner sig ombord på världens största kryssningsfartyg, Allure of the Seas, i Medelhavet. 
Det här är en pjäs med t o m en egen linbana ombord. 
”Jag har några dagars semester. Det är en korttur med start i Rom, Neapel, Capri samt landgång i Barcelona, berättar Anders Berngarn, för mig. 
 ”Men boende till flyktingarna som nu kommer i en allt större mängd till kommunen. Hur ska detta lösas”, undrar jag något förvånad. 
Svaret jag får kanske glädjer någon, men definitivt inte alla tjänstemän och kvinnor som sliter med frågan i Lomma kommun. 
”Vi har enormt duktiga tjänstemän som jobbar med att hitta platser till flyktingarna”, slutar kommunhövding Berngarn, innan han skyndar sig till en av de 16 bubbelpooler som finns ombord. Möjligen testar han också baren som färdas upp och ner mellan de tre olika däcken. Det hade jag i alla fall gjort.
FOTNOT. I ordet tjänstemän ingår naturligtvis även kvinnliga tjänstemän. Något rörigt. Därför delade jag upp det i rubriken. 

Amazoner ska lotsa Sverige mot bättre tider

I går skrev jag om Drutten ocd Krokodilen i svensk politik. 
Rätt så hyfsad träffsäkerhet om Löfvens och Romsons politiska handel och vandel. 
Möjligen blev Fridolin ledsen, då han inte fick plats i inlägget på bloggen. Då säger jag bara Björklund. 
Den mannen har det riktigt tufft i kampen mot, ”The three Amazons”, låter som en filmtitel. Han har alltså tre amazoner emot sig i den flagnande Alliansen. 
I går klampade tex moderaterna in på hans område, skolan. De föreslog en skolcoach. 
Räkna med att partiledaren Batra inte vill höra Björklund nämna fiaskot med jobbcoach. Nej Fridolin, folkpartiledaren kommer att få ett glödhett helvete. 
Det blir nämligen också mycket välling-, napp-och blöjprat i Alliansen. 
Kristdemokraternas Busch har redan fått en baby. 
Centerledaren Lööf går också i väntans tider. 
Frågan är, Björklund, hur länge Batra kan stå emot drömmen om ett litet nytt knytte. Säkert kommer det ett förslag om en revolutionerande baby-lag (HIPP!). 
Lägg där till att samtliga tre kvinnliga partiledare för de borgerliga partierna är riktiga amazoner; laddade med ungdomens kraftkorn, vassa armbågar, slängda i käften och, inte minst, begåvade. 
Fast det kan gå åt pipan ändå. 
Begåvning är ingen garanti. Se hur det gått för språkröret Romson. 
Partiledare Batras begåvning kommer också att prövas. Hon ska lotsa igenom en skärpning angående flyktingmottagandet. Då får man allt vara smart för att lyckas. 
Det stundar hårda tider, Björklund. 
Byt till långbyxor.

Läppförstoring

Kan konstatera att det åter är tid för en ny sväng om läppförstoring. 
Det är mest damerna som ägnar sig åt denna försköning. Mellan varven går det åt helvete. Läpparna blir groteska. 
Bortglömda i denna hantering är alltid bonnläppen som saknar all glans av glamour.
Sorgligt. 
Mobbing. 
Om bonnläppen varit en tiggerska, hade det varit annat ljud i skällan. 
”Det är väl klart som korvspad att även de kvinnliga tiggarna ska få en läppförstoring. Kommunernas skönhetsråd betalar”, hade alla till vänster gapat om. 
Bonnläppen på löpet är mina mindre sköna läppar som behöver ett lyft inför framtiden. 
Det är inget ovanlig att skönhetssalonger ger kvinnliga bloggare gratis eller kraftigt rabatterade behandlingar. 
Allt för att de ska marknadsföra deras produkter och ingrepp. 
Under alla mina år som bloggare, har jag aldrig någonsin fått ett sådant erbjudande. Vi bonnläppar mobbas av skönhetsmaffian. 
Andra sidan av saken; visst är jag nyfiken på hur man skulle gå till väga, för att flytta mustaschen upp i näshålan. 
Nej, om man skulle ut och köra lite skit.
FOTNOT. Snabb kommentar från Thorbjörn Falk på Facebook; "Jag kan ge dig en fläskläpp - gratis!" 

Kongoläkaren hos Skavlan-gav mig en sömnlös natt

Plötsligt satt han där hos Skavlan, Dr Denis Mukwege. 
Mitt bland berömda namn som filmaren, Roy Andersson, och Baywatch-stjärnan, Pamela Anderson, stoppades Kongoläkaren in i programmet. 
Det han sedan berättade, gav mig en sömnlös natt. 
Varje dag kommer tiotalet kvinnor och små flickor som har våldtagits till dr Mukweges Panzisjukhuset, Bukavu i Kongo. 
Våldtagna på det mest sadistiska vis. Med bajonetter, gevärs-pipor och kolvar och många andra grymma sätt. Vissa t o m skjutna i vaginan. Söndertrasade tarmsystem, ja, alla tänkbara system som en kvinna är utrustade med sönderslitet. 
Ett ofantligt lidande. 
Ofattbart.

Jag googlar och plockar ut detta bland allt hemskt som jag hittade; enligt FN har 27.000 sexuella övergrepp rapporterades under 2006 i Södra Kivu-provinsen. 
Siffrorna lär inte vara mindre i dag, snarare tvärtom. 
Några timmar efter programmet går jag och lägger mig. 
Försöker somna. 
Det går inte. 
Dr Denis Mukweges berättelse bränner. 
Det är fullständigt vansinnigt. 
Vad kan jag göra? 
I stort sett ingenting, mer än att gå upp och skriva denna text. Inte för att det hjälper några kvinnor i Kongo, men i alla fall.  Jag piper till av vreda, ut över världen.
Dr Denis Mukweges har nu fått EU:s Sacharovpriset för sitt enorma arbete på Panzisjukhuset. Nu får han mitt hjärta med. 
Jo, så ska jag beställa boken om honom som kom ut i september förra året. Skriven av en svensk journalist. Jag visste inte ens om att boken fanns. Släpptes på Weylers förlag.
Jag skäms och går och lägger mig.
Sova känns inte precis så viktigt längre. 

Läs också Magda Gads artikel i Läkartidningen. Klicka HÄR! Genom Läkarmissionen kan du ge ditt bidrag. Klicka HÄR!

Brakaren-populär julklapp ingen låtsas om

Nu kanske jag kackar i eget bo, men det finns ingen julklapp som gör en sådan succé på julaftonen som Brakaren. 
Den där gummibiten som blåses upp och placeras under stolsdynan. 
Helst ska farmor, mormor eller en gammal moster sätta sig aningslöst och sedan...ja, resten känner säkert många till. 
Fisblåsan. 
Alla rosenkindade barn och män stinna av julskinkan, viker sig av skratt. 
Brakaren som ger i från sig en kraftig fis, men ingen pratar om. 
Före jul, vill säga.

Framför allt det manliga släktet har i alla tider tyckt, att den här enkla underhållningen är hur kul som helst. 
”Ni män blir aldrig vuxna. 
Tid att växa upp”, säger de kvinnliga släktet och rynkar på näsan. 
Varför det är på detta viset, har jag ingen förklaring till. 
En man som kan lägga av en riktig rökare, får alltid beundrande blickar från andra män. Där någonstans tror jag vi hittar orsaken till gummiblåsans popularitet, inte minst som julklapp. Fast det skulle naturligtvis ingen erkänna. 
Barn är barn och älskar Brakaren. 
Män är män och skrattar förtjust. 
Kvinnor är kvinnor och suckar tungt över julknallen bland nötter och dadlar. 
Fast ingen låtsar om att fisblåsan finns. 
På riktigt.
I tomtesäcken.