Nyårsfin

Det är något speciellt med kvinnors kläder. Vi pratar om vackra blåsor som får omgivningen tappa andan. 
Det finns ingen hejd på överdrifterna i modevärlden för framhäva den kvinnliga fägringen. Det märkliga är att det funkar. 
Hela vägen till mannens allt mer tunna plånbok. 
Jag hör redan en proteststorm från Ebba Witt-Brattström som minsann numera köper sina blåsor själv. 
Annat var det förr, när Ebba var sällskapsdam åt maken Horace på Nobelfesten. På den tiden stod Akademien för hyrnotan. 
Nej, kvinnor vågar ta ut svängarna på ett helt annat vis, än männens trista svarta kostymer, frackar eller smoking som endast Dean Martin och vännen Rolf bär upp. Männens klädsel är ett vandrande begravningsfölje. 
Utom då vännen Leif Georg, förstås. 
Han klär sig alltid efter vädret: regnar det så regnar han också, är det vintermörker så är det trivsamt vintermörker i klädvalet, skiner solen kortbyxor med knästrumpor samt solglasögon. Alltid-för det har Stevie Wonder. 
Själv är jag ingen sprakfågel, precis. 
En rätt död tingest i TV-soffan. 
Året runt. 
Även när det är nyårsafton. 
Det var många år sedan det var nyårsfest. Ni vet på det där viset, när ingen minns festen på nyårsdagen.
Även ett gammal par som sitter nedsjunkna i en avskavd skinnsoffa och tittar på Skavlan i repris försöker festa till det. 
Var sin liten flaska champagne av märket Moet fixar festen. Och vem fan vet, om inte hustrun i den sprudlande glädjeyran drar på sig lampskärmen. 
Jag får ringa Leif Georg och höra vad det blir för väder på nyårsafton.