Julsaga av Calle Rockbäck

När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar. 
Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. 
De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.  
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.  
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.  
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. 
På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.  
Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där bet sig alltid höstkylan fast. 
Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. 
Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.  
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. 
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.  
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. 
Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.  
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på. 
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.  
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. 
Det var många år kvar, till Kalle Anka tog över julaftonen.  
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. Minnena av barndomens jular blir allt tydligare ju äldre en människa blir. 
Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen. En dag kanske de skriver ner sig saga om julen 2017?  
(Originalsaga av Calle Rockbäck-repris)