Memoarblixt: När jag drog anden ur Aladdins lampa

Satt och tittade på Claes Malmberg som gästade TV4 i morse. Han ska spela Aladdins ande ur lampan som ska ut på turné över hela landet. 
Jag fick en kick 67 år (ungefär) tillbaka i tiden. 
Den fantastiska sagoboken, ”Tusen och en natt”, på sex band som kom ut 1941, blev min första resa in i sagornas värld. Boken innehöll fantastiska illustrationer i färg av Gudmund Hentze. 
Många bilder dramatiska med avhuggna huvuden. Därför blev jag absolut förbjuden titta i böckerna som stod på parad i mosters bokhylla. 
Ni vet hur det går när vuxenvärlden förbjuder barn för saker och ting. Då blir det genast oändligt mycket mer spännande att bryta mot alla tänkbara förbud. 
Så där satt jag som liten rar gosse och bläddrade i smyg för glatta livet. Jag kunde ännu inte läsa, men se på alla de fantastiska (ruskiga) illustrationerna funkade mer än utmärkt. Visst blev det nätter med mardrömmar. 
”Gossen gnyr och skriker i sömnen,” sa moster till min mamma. 
”Ja, han är ett oroligt litet barn, gossen vår,” fick hon till svar. 
Aladdins ande i lampan blev alltså min resa in i böckernas förtrollande värld. En kärlek som består än i denna dag 67 år senare. 
För många, många år sedan blev jag arg på livet. 
Riktigt arg (väldigt ovanligt). 
Då målade jag i vrede i olja ett stort porträtt av Aladdins ande. 
Det gick fort. 
Jag kastade mig över duken. Gjorde argsinta dragningar och bankade dit oljan. Det blev som det blev. 
Inget mästerverk. 
Trots det hänger den väldiga oljan i dag över pianot som en musikens ande.  Om inte annat får den mig att tänka på min underbara moster (1910-1989).
Efter Claes Malmbergs besök i TV4, plockade jag fram, ”Tusen och en natt”, ur bokhyllan som jag inte öppnat sedan tusen år, kändes det som. 
Till min stora förvåning hade jag fångat Aladdins ande, om inte på pricken, så nästan. Bra så. Jag drog i alla fall anden ur Aladdins lampa. 
Alltid något.
Jag tror moster hade gillat min vildsinta tavla.