Söndagsöppet succé i Lomma

Jag har ofta grunnat över varför systembolaget, apoteket och biblioteket haft stängt på söndagar. 
Tre s k serviceställen, kan man väl få kalla det för: läska strupen, hämta och köpa mediciner samt försvinna i böckernas värld. 
Söndag är dagen då de flesta människor är lediga. Det finns tid fylla på förrådet med både det ena och det andra. 
Nej, så roligt ska vi inte ha. 
Det har varit och är en stängd värld på söndagarna. 
I Lomma har man nu luckrat upp den stängda dörren. 
På biblioteket. 
Från och med i år har det varit söndagsöppet mellan kl 11.00-15.00. 
Äntligen, tänkte jag och slog en signal till Lina Grahn, ställförordnande chef på Lomma bibliotek. 
Hur har det gått med söndagarna? 
Kommer Lommaborna? 
”Succé, kan man väl kalla det för. Det har kommit mycket folk. Många nya låntagare, så vi är väldigt nöjda”, svarar en glad Lina. 
Se där-vilken liten söt rar nyhet. 
Böcker har blivit poppis i Lomma. 
Väldigt, väldigt kul, måste jag få säga. 
Gott om folk kan det även bli i morgon fredag. Då kommer Sveriges hetaste minister, Morgan Johansson, till biblioteket. Han ska informeras om hur Lomma kommun bär sig åt för bli Sveriges tryggaste kommun. 
År ut och år in. 
Allmänheten är inbjuden. Det lär bli trångt om saligheten. Inte minst kommer flödet av reportrar från när och fjärran att invadera boklådan. 
Blir inte förvånad om man får flytta hela rasket, till den betydligt större fullmäktigesalen i kommunhuset.
Visst händer det spännande saker i Lomma. 

Memoarblixt: När jag drog anden ur Aladdins lampa

Satt och tittade på Claes Malmberg som gästade TV4 i morse. Han ska spela Aladdins ande ur lampan som ska ut på turné över hela landet. 
Jag fick en kick 67 år (ungefär) tillbaka i tiden. 
Den fantastiska sagoboken, ”Tusen och en natt”, på sex band som kom ut 1941, blev min första resa in i sagornas värld. Boken innehöll fantastiska illustrationer i färg av Gudmund Hentze. 
Många bilder dramatiska med avhuggna huvuden. Därför blev jag absolut förbjuden titta i böckerna som stod på parad i mosters bokhylla. 
Ni vet hur det går när vuxenvärlden förbjuder barn för saker och ting. Då blir det genast oändligt mycket mer spännande att bryta mot alla tänkbara förbud. 
Så där satt jag som liten rar gosse och bläddrade i smyg för glatta livet. Jag kunde ännu inte läsa, men se på alla de fantastiska (ruskiga) illustrationerna funkade mer än utmärkt. Visst blev det nätter med mardrömmar. 
”Gossen gnyr och skriker i sömnen,” sa moster till min mamma. 
”Ja, han är ett oroligt litet barn, gossen vår,” fick hon till svar. 
Aladdins ande i lampan blev alltså min resa in i böckernas förtrollande värld. En kärlek som består än i denna dag 67 år senare. 
För många, många år sedan blev jag arg på livet. 
Riktigt arg (väldigt ovanligt). 
Då målade jag i vrede i olja ett stort porträtt av Aladdins ande. 
Det gick fort. 
Jag kastade mig över duken. Gjorde argsinta dragningar och bankade dit oljan. Det blev som det blev. 
Inget mästerverk. 
Trots det hänger den väldiga oljan i dag över pianot som en musikens ande.  Om inte annat får den mig att tänka på min underbara moster (1910-1989).
Efter Claes Malmbergs besök i TV4, plockade jag fram, ”Tusen och en natt”, ur bokhyllan som jag inte öppnat sedan tusen år, kändes det som. 
Till min stora förvåning hade jag fångat Aladdins ande, om inte på pricken, så nästan. Bra så. Jag drog i alla fall anden ur Aladdins lampa. 
Alltid något.
Jag tror moster hade gillat min vildsinta tavla. 

Julklappshysterin: rätt blev fel när fel blev rätt

Visst känns det rörigt. Många oroar sig över Postnords hantering av våra paket. För min del inga som helst problem alls. 
Min låda med beställda böcker kom fram som de skulle. 
Lådan vill säga. 
Inte de beställda böckerna. Utan helt fel böcker.
Alltså rätt låda men fel böcker. 
Böckerna skulle till en gentleman i Östergötland, ca 40 mil norrut från Lomma i Skåne. Något snurrig i huvudet blev jag. 
I lådan som alltså kom rätt fanns en följesedel med gentlemannens namn på fel böcker, fast rätt böcker för hans del. 
Jag ringde upp gentlemannen som visade sig vara precis lika snurrig i huvudet som jag. Även han hade fått rätt låda med fel böcker som var mina böcker. 
Någon på bokförlaget hade alltså packat fel eller rätt böcker i fel lådor. Ja, det är krångligt. Försök häng med. 
”Vad gör vi nu”, undrade gentlemannen. 
”Jag tar hand om det”, svarade jag kaxigt. 
Jag gick direkt till toppen. 
”Vaaa, det var som tusan. Jag fixar det. Omedelbart. Rätt ska vara rätt och inte fel”, svarade VD:n, Johan Kleberg, mig vänligt. Johan är för övrigt gift med TV-kändisen, Ebba von Sydow, vad nu det har med saken att göra. 
Aldrig förr har väl Postnord levererat paket med blixtens hastighet. 
Nu med rätt böcker. 
De böcker som hamnat fel, fick vi behålla som plåster på såren. 
”Extra julklappar”, skrockade gentlemannen i Östergötland. 
Så kan det också gå till i juletider. 
Ack ja.

Den döda bokrean blev kalsonghandel

En gång i tiden var årets bokrea en jättestor nyhet. Numera är det endast de inbitna bokmalarna som vet att bokrean startade i går, onsdag. 
Visst kan jag sakna den. 
Bokrean.
I verkligheten.
Det var något speciellt med trängseln och förväntningarna. Människosvett blandades med lukten från de väldiga bokstaplarna i bokhandeln som ännu inte börjat sälja allt annat krims-krams. 
Skulle man göra årets bokfynd? 
Det hände också att intressanta reaböcker förbeställdes. 
Numera går jag på bokrea på nätet. Kan göra min inköp i kalsongerna, i hemmets fridsamma vrå.  
Kalsonghandel i nätets boklådor.
Lugnt och fint utan trängsel och glansiga ansikten. Det har utan tvekan sina fördelar. 
Trots det saknar jag allt bokrean. På den tiden den inte var stendöd, utan fest och glädje.
Auf Wiedersehen,vännen min.

När kommer filmen om Johnny Bode?

Ja, när kommer filmen om den underbart galne, Johnny Bode (1912-1983)?
Mannen som komponerade otaliga populära örhängen. Skrev en succéartad operett i Wien, Liebe in Tirol. Skicklig pianist. Ägde själv en ljus och fin röst. Fast mest känd som storbedragare, makalös skojare och så då, Bordellmammans visor. 
En klassiker i dag. 
Historierna om Bode är så många och otroliga att de ryms inom två bokpärmar. Arvikajournalisten, Ingmar Norlèn, skrev två böcker om Bodes bravader. En underbart rolig läsning. 
Märkligt att ingen gjort film om denna osannolika människa inom den svenska nöjesindustrin. Innan, Ingmar Norlèn, dog för snart tre år sedan, avslöjade han för mig de hemliga planerna på en film om Johnny Bode. Jag lovade att inte skriva om filmplanerna. 
I och med att Ingmar Norlén numera gått till de sälla jaktmarkerna, anser jag mig befriad från det löftet. 
Därför kan jag för första gången berätta om att filmplanerna. 
Ingemar Norlèn kunde det mesta om Johnny Bode (fullärd blir ingen). 
Han berättade för mig, att han kontaktats av Felix Herngren. De träffades och spånade på en film om Bodes liv som kunde bli hur rolig som helst. 
Då dyker hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster upp i Felix Herngrens liv. 
Resten är historia. 
Filmen om Johnny Bode lades i malpåsen. 
Någon borde ta itu med den malpåsen. 
Min son Johan ger mig förslaget om vem som ska spela Johnny Bode. 
Henrik Dorsin. 
Klockrent. 
Den filmen rätt gjord är en given succé. 
Bilden här nedanför, Ingmar Norlén, med sina två böcker om Bode. Material om galenpannan finns det alltså gott om. 
FOTNOT. Läs mera här. Mona Sahlin Johnny Bode-priset.

Spännande gamla tider: Lommagubben nu i flytande form

Det är få saker här i livet som är så spännande som ett riktigt gammaldags hantverk. Ni vet på den tiden man fick handsmida sin egen spik, koka sitt brännvin, skjuta en älg så familjen fick mat eller safta och sylta skogens alla bär. 
Det var tider det. 
Ingen fick någonsin salmonella av barkbrödet. 
I familjen Rockbäck vårdar vi traditionerna som gav våra förfäder en sådan frid i sinnet. 
Det återstår bara köpa in en fjällko som betar av Täppans gräs. 
Grannen Benny är en fena på mjölka. (texten fortsätter efter bilden)

Spännande gamla tider var det redan i går här på bloggen. 
Hustrun rensade över 30 liter jordgubbar. 
Safta och sylta. 
Jag kramade gubbarna så jag fick ”jordgubbearm”. 
I natt fick hela härligheten stå och dra i hinkarna. 
I dag tappades den röda tjockflytande röran upp, för att silas. 
I all stillhet som en bäck i skogen, rann det som ska bli saft ner i spannen: en riktig f d mjölkhink från 1950-talets bonde hem. 
Köket fylldes av jordgubbens alla underbara aromer. 
Jag blev så tagen av spännande gamla tider, att jag satte mig på utdragssoffans lock och jojkade. 
Kattens jamande, stod grannfrun Boel för. 
Spännande safta sylta följer. 
Missa inte det.
Mer spännande än alla Camilla Läckbergs böcker. 

Recept för politisk framgång: brännvin och cigarrer

Winston Churchill (1874-1965) var på många sätt en vidunderlig statsman, med en gigantisk bokproduktion. Fick också Nobelpriset i litteratur 1953. 
Besegrade Adolf Hitler. 
Räddade därmed Storbritannien från undergång. 
Talekonstens mästare.
Hela tiden eller större delen av sin vakna tid i alla fall, dessutom tankad med brännvin. 
Om sin alkoholkonsumtion sa han själv: 
”Allt jag kan säga är att jag fått ut mer av alkohol än alkohol fått ut av mig”. 
Jag läser om det i Bengt Liljegrens utmärkta böcker om Winston Churchill. 
Bränslet han gick på: 
Förmiddagarna smuttade han sig gärna fram med pappacocktail som dottern kallade det för. Whiskyn Johnnie Walker, både red and black label, gärna med sodavatten. 
Till maten alltid champagne av märket Pol Roger, till cigarren, Hine, en utmärkt dyr konjak. Arbetstiden var lång, ofta 19-20 timmar. 
Hela tiden med något gott (Johnnie Walker) i glaset. 
När han 1899, endast 25 år gammal, skickades ut som krigskorrespondent av Morning Post till Boerkriget i Sydafrika reste han storstilat med egen betjänt samt ett välfyllt barskåp. 
Bengt Liljegren skriver: 
arton buteljer 10-årig skotsk whisky, sex flaskor vindestillat, sex flaskor vitt vin, arton flaskor rött vin, sex flaskor vitt portvin, sex flaskor vermouth samt tolv flaskor Rose`s lime juice. 
Den berömda cigarren då? 
Jo, av det kubanska märket Romeo Y Julieta. 
I dag också omdöpt till Churchill. 
Går att köpa på nätet. 
Pris 379 dollar eller 3 162 svenska kronor för en cigarr. 
Dyrt? 
Visst, men så är också både cigarren och bränslet ett vinnande recept. 
Kanske något för EU-topparna att tänka på i kampen mot Putin?

Svenskt lånerekord: Biblioteksboken lämnades aldrig tillbaka

Vi är nog rätt många som missat någon vecka med att lämna tillbaka en lånebok från biblioteket. Förr fick man böta några kronor. I dag är beloppet en tia för en missad vecka. Faktum är att i min boksamling har jag några riktiga klenoder av glömska. Det är arvegods från min pappa som gick till de sälla jaktmarkerna för mer än 20 år sedan.

Jag läste ovanstående artikel i förra veckan. Det var någon som dumpat en 44 år gammal lånebok på ett bibliotek. Bötesbeloppet hade i så fall hamnat på närmare 23 000 kr. 
Nyheten om boken, ”Strindbergs brev”, fick riksgenomslag. Nu är det här småpotatis. 
Jag fann nämligen i min bokhylla bland Strindbergs samlade verk från 1927, Waldemar Hammenhögs, ”Pettersson & Bendel”. 
Romanen gavs ut 1933 och blev en succé. Filmades senast av Hasse Alfredson 1983.

Något år senare lånade min pappa boken på Snöstorps Folkbibliotek utanför Halmstad. Pappa växte nämligen upp i området. 
Boken som i dag fått rasistiska förtecken lämnades aldrig tillbaka. Det handlar om lånetid av 80 år. 
Bötesbeloppet hamnar i dag på över 80 000 kronor. Rekord för en lånebok. 
Problemet är att varken Snöstorps Folkbibliotek eller min pappa finns i livet längre. 
Fallet är preskriberat. Tur det. 
Fast ett snyggt svenskt rekord är det allt. 

Magister Tutnäsa lovar alla barn-det kommer mera. TUT-TUT!

Det råder ingen som helst tvekan. Johans böcker om Magister Tutnäsa sagolika äventyr som ges ut av IDUS Förlag, har blivit barnens stora favorit. 
Den galna magistern har blivit en idol. Se bara på bildmontaget här ovanför. 
Olivia som fyller 10 år i mars är ett riktigt Magister Tutnäsa-fan. Hon går i tredje klassen, Munspelsskolan i Lund. 
Givetvis har man läst Tutnäsa-böckerna i klassen. Så hon åkte hem till mormor och morfar i Lomma. 
Och vem dök inte upp om inte författaren själv. Det blev både boksignering och kramar. Lyckan total.

Barnen har t o m ritat sina egna teckningar av den roliga magistern. Fantasin flödar. Det är också ett bra betyg till Erika Palovaara som med sina illustrationer fångat upp Johans text med sitt ritstift. Resultatet blev en härligt figur som tillsammans med Johans påhittighet, blir livs levande för barnen. 
Barnens och Olivias fråga är dock given. 
”Hoppas du skriver fler böcker om Magister Tutnäsa?” 
Här kommer svaret. 
Bok nummer tre är på gång. Det gäller bara att få tid över. Johan har fullt upp. Skolorna vill hemskt gärna att han kommer och pratar om sitt författarskap. Även Erika har fullt upp på sitt håll.
Barnen verkar dock aldrig få nog av Magister Tutnäsa. 
”Han är toppen”, säger Olivia som fick sin en egen privata stund tillsammans med Magister Tutnäsa, förlåt, författaren Johan Rockbäck.
Livet kan inte bli så mycket bättre än så här.

Över 1000 döda journalister-från Toppen till Botten!

Det ni ser här ovanför är liten del av CPJ (Committee to Protect Journalists) kyrkogård över dödade journalister. 
Många av dessa hjältar har offrat sitt liv i krigszoner. Enbart för visa dig och mig krigets fasansfulla ansikte i bilder, text och filmer. 
Från 1992 fram till i dag är det fler än 1000 journalister som sprängs i bitar eller skjutits till döds. 
Det har med andra ord gått åt helvetet. 
Riskerna är många gånger enorma. Flera av de dödade journalisterna har varit rutinerade krigskorrespondenter.

Mick Deane, 61, mannen till vänster på bilden. Kameraman på Sky News. Mycket rutinerad. Det hjälpte föga. 
Han sköts och dödades när de egyptiska säkerhetsstyrkor stormade en sit-in demonstration på Rabaa Adawiya, i Nasr City, Kairo, på morgonen onsdagen den 14 augusti. 
Mick Deane blev nr 1000 sedan 1992. 
Rajesh Verma, en indisk stringer för nyhetskanalen IBN 7. Mannen till höger. 
Han sköts till döds i bröstet den 7 september, medan han täckte konfrontationer mellan hinduer och muslimer i den lilla staden Muzaffarnagar. 
Rajesh Verma är den senaste journalisten som dödats. 
Han blev nr 1004.
 

Jag har i dagarna läst ut två böcker om svenska journalister som gett sig ut i det okände. 
För Schibbye/Persson gick det inte alls. Fast de hade tur och överleva. Trots 438 dagars helvete i ett etiopiskt fängelse. 
Hela reportageupplägget med att ta sig in tillsammans med gerillan i en krigszon, är hur korkat som helst. 
För rutinerade Laurin/Schmidt gick det bättre. 
De åkte med en turistgrupp som vanliga turister in till Västsahara som ockuperats av Marocko. De återvände hem med material. Kanske inte världens bästa material, men de fixade jobbet och överlevde. 
Från Toppen till Botten. 
Ja, en bottenlös dålig journalist fick jag mig till livs nu i helgen-se klippet här nedanför från polisförhöret. 
Mannen stal texter och bilder som den värsta bankrånaren. Den här usla journalisten tvekade inte heller ta emot en muta på 10 000 kronor. 
Allt inträffade i Värmland under 1970-talet. 
Den här journalistpajasen lämnar vi åt sitt öde. 
Däremot skänker vi en tanke, över de 1000 journalister som offrade sina liv. Bara för att du och jag skulle kunna sitta hemma i värmen och tryggheten. Enbart få gotta/förfasa oss åt livets alla galenskaper.
 

Han gräver upp svenska legender

Det här är Ingmar Norlén, 60 år. En flyhänt journalist från Arvika som skolat om sig till författare. 
Numera ägnar sig Ingmar åt en form av underhållningsbranschens arkeologi. Det har hittills resulterat i fyra pärlor till böcker om storslagna män som tjusat och förtjusat den svenska allmogen i flydda dagar. 
Två böcker om storljugaren, musikgeniet, sångaren, estradören, kompositören, galenpannan,  tjuven m m, Johnny Bode. Det är en underbar läsning, om en man som gjorde precis vad som föll honom in. 
I boken om, Calle Jularbo, gräver också Ingmar upp dragspelslegenden till sista tonarten. Det är både kul och förbluffande läsning om en man bland groggborden och otaliga kvinnoaffärer. Tyvärr har jag inte läst boken om Bertil Boo: ett liv i sång. Mannen som på sin tid var populärare än Måns Zelmerlöv är i dag. 
Ja, ni förstår själva. Journalistisk arkeologi av bästa sort. Nåja, näst intill, i alla fall.

Annars är jag mest avundsjuk på Ingmar, för att han 1972 fick träffa rocklegenden, Bill Haley. Hemma i Arvika, av alla ställen. Sådant suger. 
Nu är Ingmar Norlén i Malmö och svettas i hettan. På torsdag är det meningen att en minnessten av Johnny Bode ska avtäckas på Limhamns kyrkogård minneslunden. Det är där askan av en man som som förvandlade livet till en cirkus vilar i dag. Givetvis är Ingmar med sina djupa kunskaper om mästerljugaren på plats. 
Tyvärr sätter min hälsa stopp för medverkan. Kanske lika så bra det. För festligheterna pågår hela dagen och avslutas på kvällen med middag på Savoy som Johnny en gång i tiden lurade på en julskinka. 
Lillemor Dahlqvist som sjöng tillsammans med Johnny på klassikern, ”Bordellmammans visor”, framträder, bara en sådan sak. Kulturyttringar som faller förvånandsvärt många på läppen. 
Egentligen är det är inte klokt vad Ingmar ställer till det med sina böcker.  Johnny hade gillat det skarpt.
FOTNOT: Det är jag som monterat in Johnny Bode i bilden från minneslunden i Limhamn här nedanför. Ingen blir förvånad om Johnny pinglar från sin grav.