Fars Dag-kan inte bli så mycket bättre

 

(Far älskar sina söner)

Julsagan-God Jul

 

Jag växte upp i en röd liten stuga med vita knutar. En bit av Sverige mitt i storskogen.

Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till: julbaket med saffran, kummin och kanelarom. Sillinläggningar med sin egen bouquet. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin.

De stöpta stearinljusen fladdrade svagt, när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten. Fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft över julköket.

På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.

I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket, stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.

Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten klipptes bort. Efter allt putsande under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen: tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda.

På hedersplats i granen hängde far upp sin farfars gamla fickur, med Gustav III:s monogram i urverket. Allt ramades in av små levande julgransljus av hemstöpt stearin.

Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för den råa luften bet i skinnet. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.

Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. Samma år förbjöds brännvinsbränningen till husbehov i Sverige.

I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Petter som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad samt fick fantasin himla med ögonen.

Alldeles till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Bakom den gistna luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.

När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters julsylta på. När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten.

Det tyckte barnen var mycket spännande.

Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar till Kalle Anka tog över julaftonen. Sven-Olof Sandberg sjöng om, Julens ljus, i radion.

Minnena av barndomens jular blir allt tydligare, ju äldre en människa blir. Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen för framtiden.

En dag kanske de skriver ner sin saga om julen 2021.

Det var den andra julen världen led av en svår pandemi. Bara i Sverige hade över 15 000 människor dött av covid-19.

Alla barn lärde sig ordet karantän, vaccinsprutor, covidbevis och bjöds på sprit.

Handsprit.

Jag längtar mer än någonsin efter min röda stuga med vita knutar.

Ett annat liv i sagans underbara värld.

God Jul!

(en originalsaga av Calle Rockbäck)

 

 

Badringen

Här står jag med barnbarnets badring runt halsen. En modern färgsprakande tingest. Tankarna går obevekligen till när jag själv var barn. På stenåldern fanns inga färgglada badringar. 
Vi fick fars begagnade lappade svarta gummiring till bildäcket. Själva gummislangen. Det gick bra det med. 
Om man nu lyckats komma över en sådan s k badring. 
Det var sällan. 
Och om far hade bil.
Det var inte säkert alls.
Mor hade aldrig bil. 
Ingen bil.
Ingen badring.  
Då slog den stora avundsjukan till. (texten fortsätter efter bilden)

På bilden kommer en för mig okänd kvinna med en gul fin badring. Bilden publicerade jag på bloggen den 1 augusti. 
Familjen Thornblad landsteg i Lomma hamn efter en äventyrlig seglats i mer än två år. Väldigt många Lommabor fanns på plats för välkomna familjen hem. En av dessa var alltså kvinnan med den gula badringen. 
Jag skrev att hon förvirrat sig in i röran med badringen. Bilden sa faktiskt väldigt mycket om den uppsluppna glädjen som spirade i hamnen.
I veckan gav sig Nicolina (kvinnan) till känna för mig. 
Hon var inte alls förvirrad, menade hon. 
De skulle bara hälsa familjen välkommen hem, sedan gå och bada. 
Inte nog med det. 
Nicolina är läkare och arbetskamrat med mamma Linnéa Thornblad på akuten i Lund. Med andra ord. 
Riktiga hjältar. 
Akuten på Universitetssjukhuset i Lund har räddat mitt liv några gånger. Tänk om Nicolina och Linnéa var med på den resan? 
Tanken är fri. 
Jag ryser. 
Om inte annat. 
Se hur lyckliga kineserna är över sina badringar. 
Hoppla! 
Eller 吉 på kinesiska.
 

Fars Dag-med far i baklås

Deadlock.
Ett fräckare ord på engelska än det svenska ordet baklås. 
Deadlock. 
Smaka på den, gott folk. 
Fars Dag kvider. 
Det finns plåster att sätta på, så far blir glad ändå. När sönerna hör av sig. Då lättar livet en aning. 
Ganska mycket. 
Väldigt mycket. 
Oerhört mycket. 
Fast inte fullt ut. 
Trots allt. 
Det som skaver, är att allsvenskan i fotboll är färdigspelad fram mot fem-tiden i eftermiddag. Sorglig är det att MFF spelade bort sina guldchanser i våras. Kan i värsta fall även missa Europaspel nästa säsong.
I värsta fall.
Hamna på femte plats i allsvenskan.
Far i deadlock. 
Tröttsam läsning är att om det laget vinner borta och ett annat hemma, men spelar några andra oavgjort, KAN det gå vägen. Men då måste osv i all oändlighet. Verkar inte finnas något slut. 
Fast det ändå tar slut i eftermiddag. 
Guldet hamnar antingen hos AIK eller IFK Norrköping, men då måste och vi börjar om igen på samma visa. 
Hur som helst är allsvenskan slut för i år. 
Älskad.
Saknad. 
Sedan återstår en lång tröttsam vinter med femioelvatusen hockeymatcher. 
Deadlock på det.

Vi hade kunnat sprängt FN-skrapan i New York i bitar

Här står jag i mitt i FN-husets allra heligaste, generalförsamlingens Hall i New York. 
Det är här världens ledare samlas för knäcka världsgåtor. 
Det var här som Sovjetunionens ledare, Nikita Chrusjtjov, bankade med sin sko i bänken den 12 oktober 1960. 
En mycket berömd protestaktion. 
Nu stod jag själv här tillsammans med min son Johan, 13 år. 
Året är 1990. 
Salen tom. 
Endast historiens vingsus hördes. 
Inte en människa. 
Vi knallade in i FN-byggnaden utan minsta kontroll. Direkt från First Avenue, vid East River. Inga vakter eller FN-poliser, för den delen. Fritt fram, rakt in i det allra heligaste för vem som helst. 
Johan och jag hade kunnat fyllt byggnaden med dynamit. Hur enkelt som helst. Sprängt hela rasket i luften. 
I dag en svindlar tanken. 
Då, för snart 27 år sedan, levde världen fortfarande i den naiva tron, att alla människor var snälla som helgon. 
Det skulle snart bli ändring på det. 
Muslimska terrororganisationer har sedan dess skakat om världen i dess grundvalar. Numera är FN-huset i New York hermetiskt tillslutet. 
Besökare kollas in i minsta por. 
Speciella guider följer med dig som besökare. 
Då för 27 år sedan fanns ingen kontroll alls. 
Det kändes faktiskt förvånande redan då. 
I dag ett minne blott.

Första maj: Då Far rakade sig

En gång i tiden rakade sig far extra noga. Baddade in kinderna med Aqua Vera. 
Rakvattnet. 
Den här speciella dagen stank för övrigt hela demonstrationståget av Aqua Vera. 
Det låg förväntan i luften. Eldiga plakat om sociala reformer; 
barnbidrag åt alla, religionsfrihet, pension, bättre sjukvård, bort med ättestupan, semester, kortare arbetstid etc. 
Det var på den tiden lördagen var full arbetsdag. 
Fabrikör Knubbenkork lät alltid fabriksvisslan ljuda för att störa så mycket som möjligt. (texten fortsätter efter bilden, här nedanför)

Far lät sig inte irriteras. 
Vattenkammade sig. 
Benan extra viktig. Kanske inte så rak och fin som fabrikörens på måndagsmorgonen, men den fick allt duga. 
Den vita skjortan. 
Nystruken av mor. 
Satte på sig slipsen. Knuten kvar sedan förra årets första maj. 
Tog på sig finkostymen i cheviot. 
Arvegods. 
Mor borstade av axelpartiet. 
Nyputsade läderskor. Boston, kanske. Hammarkräm, möjligen. 
Det var tid. 
En annan tid. För väldigt länge sedan. 
Numera bär far ett helt annat plakat.

Skämskudde! När jag utsatte mina barn för dödsfara

I bland gör man mindre bra saker i livet. Det kan också vara så, att det t o m är så genomuselt, att 34 år senare blir det till en skämskudde. 
En tung kudde. Den får man bära med sig den livet ut. 
Jag nämner som hastigast min skämskudde i mitt kåseri, du fick med Lommastråket i dagens brevlåda.

Jag skriver lite kort (inringat), när jag tog med mig familjen och rundade Europas största fastlandsglaciär, Jostedalsbreen, Norge, med bilen. 
Jag skrev däremot aldrig om vad som höll på att inträffa. 
Det var så att vi stannade till: jag, hustrun och våra två söner, Daniel, 6 år, och Johan, 3 år. 
Far ville gärna visa familjen den väldiga glaciären. Det blev till att vandra. Uppåt. 
Efter en stund dök det upp skyltar med varningstext om glaciären. Hustrun ville vända. Men nej, jag tvingade familjen vidare. 
Snart var vi framme vid den stora sjö som bildats av glaciärens vatten. En bit bort låg själva glaciären med en 100 meter hög isvägg.

Här fanns också skyltar med texten: 
LIVSFARA! GÅ INTE LÄNGRE!  VÄND OM!
Detta stoppade naturligtvis inte far. Däremot en fly förbannad hustru som stannade kvar med Johan. 
Han i hand, knallade jag och Daniel mot isväggen. Nästan framme kom det en jätteknall som om åskan slog ner. Högt i skyn såg jag stora isblock som singlade ner mot oss. 
Jag tog Daniel under min arm och sprang (jo, far kunde springa på den tiden) allt vad jag orkade. 
Glaciären kalvade. 
Daniel hängde och slängde under min arm. Det gällde livet. 
Men vi klarade det. 
Överlevde. 
I förra veckan dog ett tyskt par i samma glaciär som kalvat. Deras två små söner som var med överlevde. En djup tragedi. 
Då, för 34 år sedan, kunde vi slå oss ner i blåbärsskogen och vila nerverna. 
Hustrun skäller än i denna dag över mitt dumdristiga tilltag. 
Jag ligger under skämskudden. 
Det går aldrig över.
FOTNOT: Mina söner är i dag 40-och 37 år. De har själva små barn. Dock undviker dom alla tänkbara glaciärer.