Lomma-Benny har en bit av Berlinmuren-het på marknaden

Mellan varven hamnar mina samtal med grannen, Benny, lite hur som helst. Kristi Himmelsfärdsdag var just en sådan dag. Hur det nu bar sig, så hamnade vi i Berlinmurens förfall med start den 9 november 1989. 

Folk högg och var helt galna få riva den förbannade muren. Den hade ställt till med mycket död och elände sedan den byggdes 1961. 

DDR i upplösning. 

Det hemska kommunistiska paradiset skulle bort. Därför högg folk som galningar ner muren. (texten fortsätter efter bilden)

Genast blev en bit av muren en eftertraktad souvenir. Lomma-Benny hade en god vän som passerade förbi. Passade på med hjälp av en skruvmejsel och hammare sno åt sig några bitar av muren. 

Min granne Lomma-Benny fick vänligt nog en bit av den förhatliga muren. 

Visade mig den. 

Jag fick hålla i den och gick bananas. Historiens vingslag passerade revy. 

Inte nog med det. 

Den här lilla biten har nämligen blivit en stor sak på samlar marknaden. Bennys murdel är äkta vara. Behövs inget äkthetsintyg. 

För ska sanningen fram, är väldigt många bitar av Berlinmuren som fladdrar omkring förfalskningar. Det har nämligen blivit en lönande affär med murdelar.  

Big Business, med andra ord. 

Var rädd om den, Benny. 

Du kanske t o m borde fått ställa upp i TV-programmet, Muren. Hipp som Happ!

 

 

 

Kiosk-Stefan: Lommas segaste glassgubbe går i graven?

 

Märk väl. 

Jag har satt ett frågetecken efter påståendet i rubriken. Säkert är det inte alltså, men nästan säkert, i alla fall. 

”Vi får se. Jag har ändå hållit på i 30 år. Det kan vara sista sommaren för egen del,” säger Stefan och ser lurig ut. Det började med att Torsten slog igen sin Shellmack. Eller Shellamacken som vi sa, nere vid Folkets Hus. Stefan tog över. Lokalerna med bensinånger omvandlades till en gammal hederlig kiosk. 

Här fanns allt: från smågodis, tidningar, till korv med bröd och mjukglass m m. Lommas färghandlare skrapade också fram en Trisslott som gav 10 000 i månaden under flera år. Det var en trevlig tid som många Lommabor minns med välbehag. Sedan dog kioskkulturen. 

Stefan fick slå igen. 

Öppnade i stället upp i det gamla Tullhuset nere vid Lomma Beach. Nu blev det glass i stora lass för hela pengen. Gott att svalka sig med efter badet. 

Det pittoreska Tullhuset har sin egen historia. Fram till 1974 fanns här en stationerad tullare. En Lommabo med tjänstecykel som kunde cykla hem för lunch varje dag. 

På den tiden jagade man mest spritsmugglare. Och deklarerade fraktskutor till Eterniten samt vissa saltskutor. Knarksmugglare fanns inte på kartan. 

Det var en annan tid. 

Möjligen ett mjukare samhälle. 

Sedan kom Stefan med mjukglassen. 

Årets sommar kan alltså bli den sista för Stefan. 

”Vi får se,” säger han igen. 

I så fall går han ut med försäljningen i januari nästa år. Hela rasket. Även det legendariska Tullhuset, för det äger han också. Lommas segaste glassgubbe går alltså i graven. Så kan det faktiskt bli. 

Bilden här nedanför är på Stefan mitt i sin klassiska kiosk. Den omgjorda Shellmacken. 

Visst saknar vi kiosken.

En härlig bild.

Jag tog den själv, så det så.

 

Historia skrivs i Lomma: Premiär med Artificiell intelligens (AI) på bloggen-testade våfflans historia-och fick svar!

 

Så här gick det till när vi testade AI på bloggen. 

Läs och häpna. 

"Artificiell intelligens (AI) eller maskinintelligens är förmågan hos datorprogram och robotar att efterlikna människors och andra djurs naturliga intelligens (Wikipedia)."

Det där blir man inte mycket klokare på. Jag och mitt barnbarn, Gabriel, 20 år, gav oss djupare in i hemligheten med ChatGPT. Vi kände oss inte som robotar, så det så. Vi var fortfarande helt vanliga människor. Jag bad Gabriel komma med ett förslag.

 ”Våfflans historia,” sa han och log listigt. 

Lagom korkat.

Och svårt, trodde vi.

Så jag skrev in de två orden, Våfflans historia. (den historiska texten efter bilden)

Det tog några sekunder. Sedan dök texten upp. Läs här nedanför:

Våfflor är en typisk svensk maträtt som äts ofta till helgfrukost eller som mellanmål. Historien bakom våfflan är lerig och omfattar flera olika kulturer och tidsperioder.

Våfflan härstammar ursprungligen från Belgien där den första våfflan tros ha bakats på 1400-talet. Belgarna kallade den vårfrudagen till ära "wafel", vilket betyder "väv". Denna belgiska våffel beskrivs som tunnare och krispigare än den svenska varianten.

Under medeltiden spred sig våfflan till andra länder i Europa, och i Sverige kom våffeltraditionen särskilt starkt under 1600-talet då man började äta våfflor vid högtider som t.ex. dop, bröllop och begravningar.

Fram till mitten av 1800-talet var våfflan inte sötsmulade utan serverades ofta med smör och ost, eller ibland med surkål.

Under 1900-talet började våfflorna bli mer söta och man började i stället använda florsocker och sylt som tillbehör. En annan förändring från historiens tidigare våfflor är att mjölet nu oftast ersatts av bakpulver och äggen är separerade vilket gör att våfflorna blir lite fluffigare.

Idag är våfflor en populär maträtt över hela världen, och tillsammans med Nutella eller sylt och grädde har svenskarna skapat en egen typ av våffla – den svenska våfflan, som alltså, förutom mjöl, smör och ägg, innehåller bakpulver och mjölk för att bli så äggvita och fluffiga som möjligt.

OBS. Jag har inte rört någonting i texten. Så blev alltså en äkta text av en robot. Blogghistoria skrivs. I Lomma. Märkligt, men sant. Ska vi ha det så här i framtiden? Tydligen. När jag sedan gjorde om försöket fick vi också reda på att även de gamla grekerna stoppade i sig våfflor. Något som även åts under 1700-talet på julaftonen och till kräftskivor. Visst är det spännande leva, så säg. Gabriel och jag blev förvånade. 

HIPP-HOPP!

 

 

Lomma grävde upp Karl XII-en huvudlös krigarkung

 

Jag har skaffat mig en hobby. Varken börjat spela golf, eller virkat små dukar som Gustav V. Läste i stället in mig på krigarkungen Karl XII(1682-1718). 

En hobby så god som någon. 

Visste egentligen inte mycket om människan. Mer än att han var en ruggig tyrann. Nu vet jag betydligt mer eller möjligen ännu mindre. (texten fortsätter efter bilden)

Tog höjd på karolinerna. Kungens berömda soldater som hade ett helvete i fält. 

När armén på 30 000 man fraktades med segelskutor från Stockholm till sitt första fältslag(1700) mot den Sachsiska armén, hade redan 10 000 karoliner avlidit på grund av svält, pest och umbärande. 

Ingen mat att tala om. 

Man åt helt enkelt upp de polska böndernas djur. Om det nu fanns några, vill säga. Många karoliner kastade sig på fallna trädstammar och tuggade i sig barken. 

Några transportmedel fanns inte. Det gällde marschera vida omkring i hela Polen och samtidigt utkämpa otaliga grymma fältslag med döden som kompis. (texten fortsätter efter bilden)

Krigsskador ett helvete på jorden. Fältskäraren sågade, högg och skar av armar och ben utan bedövning. Infektioner stod som spön i backen. 

Vid det berömda slaget(1709) i Poltava i dagens Ukraina segrade Tsar Peter. Tusentals svenskar togs till fångar. Fick sedan marschera 80 mil till Moskva. Vissa fick knalla vidare till Sibirien. 

Snacka om mardröm. (texten fortsätter efter bilden)

Vid det nordiska kriget mot Norge 1718, fick Karl XII en idé. Den svenska truppen skulle ta med sig egen mat. Redan brandskattade svenska hushåll fick bidraga med torra skorpor, ärtor, havre, korn, gryn, späck, salt, tobak, brännvin och hö till hästarna. 

Ett förråd på 65 000 ton. 

Hur det skulle fraktas tänkte aldrig kungen på. Nåde den som inte levererade. 

Det fick gå som det gick. 

Åt helvetet. 

Persedlarna undermåliga. 

Många frös ihjäl. 

Hårda bud för 40 000 man och 20 000 hästar. Hela Sverige drabbades dessutom av svältdöden som tack för hjälpen. Nej, den svenska krigarkonungen Karl XII var banne mig huvudlös. Visst är det en intressant hobby jag skaffat mig? 

Du har fått ett litet axplock. Klart roligare än spela biljard på Havsblick i Lomma.

Kalle tolvas huvudlösa uniform. Utställd på Livrustkammaren i Stockholm. 

Där kan den gott få stå.

 

 

 

 

Måndag med historiskt vingslag: Göran fotograferar Lommabukten med månkameran

Hösten är här. Badlivet i Lomma ett minne blott. Då ersätts det av udda inslag. 

På bilden Göran, 70 år, och socialarbetare hela sitt yrkesliv. Numera pensionär. 

I stället för mata fåglarna i parken, går Göran en fotokurs på nätet. 

”Det är inte helt lätt. Mycket svårare än vad man tror lära sig fotografera på riktigt,” säger han till mig och mixtrar med sin kamera. 

Det är inte vilken kamera som helst. Utan en äkta Hasselbladskamera. Kallad månkamera, minsann. Retro så det förslår. (texten fortsätter efter bilden)

Hasselbladskameran blev världsberöm i samband med den första månlandningen 20 juli 1969. Ut från månlandaren Örnen klev försiktigt den första människan på månen, Neil Armstrong. Straxt följde Buzz Aldrin efter. 

Med sig hade de den svensktillverkade Hasselbladskameran, och tog de första historiska bilderna av månen. Det var stort då och är fortfarande hur stort som helst. 

En tidlös dokumentation. 

Mer än 53 år senare står Göran vid T-bryggan i Lomma. Fotograferar Lommabuktens vindpinade vatten med månkameran: 384 400 km från månen. 

Är inte livet allt bra fantastiskt, så säg?

BONUS!

Undrar ni över vad som händer på Centrumtorget? Jo, man byter ut gamla elskåp. Mer spännande än så blir det inte.

 

 

 

Människoöde Lomma: Cancermediciner för 25 000 kronor håller Åke vid liv

 

Åke har varit på Apoteket i Lomma under måndagen. Hämtat ut sin vanliga dos med cancermediciner. 

”Medicinerna håller mig vid liv. Dyra saker. Bara en förpackning kostar över 25 000 kronor. Lätt att få frikort,” säger han och ler. 

Först drabbades Åke av prostatacancer. 

Inte nog med det. 

Sedan åkte han också på skelettcancer. 

Jag brukar sammanstråla med Åke i Lommas småbåtshamn. En väldigt behagliga och vänlig människa. En sådan person det är lätt att tycka om. 

Varje sommar bor han i sin segelbåt som blivit Åkes sommarstuga. Aldrig tjatar han om sin förbannade cancer. Däremot har vi pratat om Åkes uppväxt. Kom till Sverige som ett av många krigsbarn 1943. Endast två år gammal.

Bilden här ovanför är en illustration av finska krigsbarn. Åke var ett sådant barn. Ensam i världen med endast en lapp kring halsen. 

Åke hade tur. 

Hamnade hos bonden och nämndemannen, August Jönsson och hans hustru Hilda i Everlöv i Sjöbo kommun. Det är en tid Åke minns med glädje. 

1949 krävde mamman i Helsingfors få tillbaka sin son. En klart sämre tid infann sig i gossens liv. Mamman berättade också att Åke föddes i en bastu. 

När Åke blev vuxen blev det sjömanslivet och strapatser på de sju haven. I mitten av 1960-talet slog kärleken till i Helsingborg. Åke gifte sig. 

Fick barn. 

Trodde han. 

Det visade sig inte vara hans barn. Rättegång och skilsmässa. Yrkeslivet blev sedan skiftande. 

Än en gång gifte Åke sig, men för sex år sedan dog hustrun i cancer. 

Efter det flyttade Åke ut i sin flytande sommarstuga i Lommas småbåtshamn. Där är han numera en känd profil. 

”Det är allt tur det finns mediciner. Väldigt dyra men bra. Jag lever,” slutar Åke och vi skrattar faktiskt. 

Jag tar mig hem. 

Fylld av detta makalösa människoöde. 

Tack för du berättade om ditt liv, Åke. Ta väl hand om medicinerna.

Covid-19 stök: Gertrud snart 90 år-har en historia berätta om sin syster som fyller 100 år

Alla människor har en historia att berätta. Det har jag lärt mig under alla mina år som journalist. 
Lommabon, Gertrud, som ska fylla 90 år, har jag känt i mer än 20 år. Hon var gift med Lennart i 54 år. 
Lennart gick bort i cancer för 13 år sedan. 
Fortfarande ett smärtsamt minne för Gertrud. Hon älskade-och älskar fortfarande-sin Lennart över allt annat på denna jord. 
”En underbar människa som värnade om sina medmänniskor. Jag saknar Lennart så mycket,” säger Gertrud till mig. 
Vi sammanstrålar i solskenet vid dammarna i centrala Lomma. Gertrud har en färsk historia att berätta för mig. 
Den kommer här. 
Hennes syster, Maj-Britt, som ska fylla 100 år, bor på ett äldreboende i Arlöv. För en tid sedan föll hon så illa på toaletten, så det blev ambulans till Lunds Universitetssjukhus. Maj-Britt fick sin onda höft opererad akut och skickades sedan hem. 
Inget blev bättre.
Snarare tvärtom. 
Värken olidlig. 
Ny ambulanstur. 
Denna gång till Skånes Universitetssjukhus i Malmö. 
”Fel lasarett. Det var i Lund jag opererades. Det är dit jag ska,” rättade Maj-Britt. Efter visst om och men, körde ambulansen Maj-Britt till rätt sjukhus i Lund. Nu var plågorna outhärdliga. 
Enligt lillasyster, Gertrud, hade storasystern blivit felopererad. Det skylldes på allt stök och stress med covid-19 patienter. 
Nu blev Maj-Britt som ska fylla 100 år, rätt opererad. 
En ny höftkula opererades in. 
Vad ska inte en 100-åring behöva gå igenom?
Nu återhämtar Maj-Britt sig på sitt äldreboende i Arlöv.
Skönt att höra.
Detta är alltså Gertruds historia. Den får mig bli tankfull. Mina tankar avbryts med att Gertrud bockar sig ner. 
”Själv lider jag av polyneuropati. Svårt med balansen. Men det får gå.” 
Gertrud är den ljuvligaste 90-åring jag vet. 
Tack för pratstunden, Gertrud.
Du är allt värd en puss.
Hälsa din syster och gratta på 100-års dagen. 

Min läckra story om Bluebird Cafe i Nashville

När jag kom till Nashville, tillsammans med min familj för många år sedan, blev vi nästan paralyserade av all musik. 
För inte tala om hotellet. 
Ett berömt Inn-hotell, med spår av älgskog i hotellsängarna. 
Du milde min tid. 
I Nashville kunde allting inträffa, och på countrymusikens mecka, Grand Ole Opry, såg vi tusen och en stjärnor vi aldrig hört talas om, med bluegrasslegenden och skaparen, Bill Monroe 83 år, i spetsen. 
Vi förstod att vi kom från ett u-land, när det gällde countrymusiken. Däremot har vi gott om älgar. 
En annan dag sökte vi stillheten i en bit mat. Sökte oss bort och hamnade på, The Bluebird Cafe som låg på 4104 Hillsboro Pike, Nashville. 
Vi klev, utan vi visste om det, rakt in i countrymusikens ädlaste hjärta-se vinjettbilden. Här sprudlade musiken från mandoliner, banjon och gitarrer. Det var, ja, otroligt. Detta lilla cafe som varit en pissoar en gång i tiden. 
Min son Johan upptäckte, att bakom mig satt en av dåtidens stora stjärnor, Alannah Myles, och tuggade i sig en hamburgare. 
Hennes kioskvältare till låt, Black velvet. 
Johans favoritartist på den tiden, och en låt som håller än i denna dag. Sonen fattade mod, reste sig och gick fram till Alannah-se bilder här nedanför. (texten fortsätter efter bilderna)

Stjärnan skrev. 
Och sjöng. 
Lägereldsmusiken ramade in konstverket. 
På Bluebird Cafe liras det akustiskt. Kompositörerna framför sina egna verk. Många blir klassiker. 
Berömda. 
Lokalen liten. 
Het kärlek. 
Inget märkvärdig alls. 
Det är bara till spela och sjunga. Här upptäcktes senare bland andra, Taylor Swift och countryns blivande superstjärna, Garth Brooks. 
SVT visar just nu serien, Countrymusikens historia. I avsnitt nio dyker Bluebird Cafe upp. Missa inte serien.

Julnöt knäckt: Tomtarna ett vinnande fotbollslag

Jultomten är definitivt på ingång. 
Själv fick jag årets första tomteupplevelse i en över 60 år gammal fotbollsbok. Jag fann ett fotbollslag som hette, Tomtens IF, och spelade i en gärdsgårdsserie. 
Min förvåning stor. 
Tomten hade alltså ett eget fotbollslag 1957. Mycket ska man då få uppleva innan öronen ramlar av. I detta fallet var det ögonen. 
Min nyfikenhet väcktes och ett journalistiskt grävjobb tog sin början. Jodå, alldeles riktigt. Tomtens IF fanns än i denna dag. 
Jag hittade detta fotbollslag, både på Facebook och i Gudhem utanför Falköping. Inte illa alls.
Gudhem-en plats med svenska historiska rötter som får Jimmie Åkesson att (h)jula omkring som en lycklig tok. 
Gudhem-känt från Arn-filmerna samt klosterruiner från 1100-talet. 
Något av en svensk vagga. 
Finns väl bara allsvenska Sirius i Uppsala som kan matcha den svenska historien. Sedan infann sig en liten besvikelse. 
Fotbollslaget.
Tomtens IF.
Spelade inte alls i några tomtedräkter. 
Fann inte ens några spår av någon tomte på deras hemsida. 
Hur har man kunnat missa den givna PR-poängen? 
Titta på bilden här nedanför. 
Tomtens IF vann i år (grattis!) division 6 Falköping som serien heter, med samma spelardräkter som Häcken har i allsvenskan. 
Men var fan är tomten? 
Min vinjettbild med tomten och bollen hör inte till Tomtens IF. 
Synd. 
Fördärvar nästan julen för mig.
Man får aldrig vara glad. 

En stund till eftertanke

En gång i tiden, för länge, länge sedan, mötte jag dåtidens stora kanoner: berömda debattörer, författare, programledare i TV, självsäkra läkare, ännu mer självsäkrare myndighetspersoner, nervösa forskare, stöddiga rikspolitiker, berömda företagsledare, några artister i kanten, samt många fler som nått samhällets topp. 
Det var övervägande män. Oftast dryga.
Kvinnor på den här nivån var ytterst sällsynta. 
Jag ett journalistyngel. De allra flesta gubbarna var 20-45 år äldre än mig. Uniformen genomgående samma: 
Gråa kostymer med randig eller färgad slips. Skjortan vit. Såg nymanglad ut. Skorna nyputsade Aristokrat. Gubbarna med blanka pannor, lämnade alltid en lätt lukt av mal efter sig. Auktoriteten stor. 
Du-reformen nyligen genomförts. Trots det visade omgivningen en stor respekt. Det var precis så det skulle vara. 
Det var inte lätt alla gånger, för ett litet journalistyngel som skulle följa Watergate-avslöjarna med stor hetta. 
Nu har åren rasat iväg med en farlig fart. Efter mig tågar ett nytt gäng som är 20-45 år YNGRE än mig. 
Verkar kopierat. 
Inte nog med det.
De ser ut och för sig på exakt samma vis som som förr i tiden. Numera tittar jag på dessa gubbar i min TV som är en platt planka på väggen. Jag ser samma gråa kostymer, skorna, slipsen, skjortan, men kan tyvärr inte fånga upp lukten av mal. Pratet samma, men ändå inte. Innehållsmässigt ingenting. 
Begriper egentligen inte hur de har kunnat överleva. Generation efter generation. Min respekt för denna överhöghet är numera noll. Själva livet har hyvlat av alla kanter. Det är jag som  idag är den vise mannen.
Åldern, kära vänner, vinner i längden.
Exakt så är det.
Det finns tack och lov en stor förändring. Kvinnorna har med viss möda trängt sig in i det väldiga havet med gubbar. 
Ni är mer än välkomna. 
Knytblus på. 
Mer hade jag inte att säga idag. 
Om jag skulle putsa mina skor?

Här får ni historien: Lommakanalens namn drunknade

Översta bilden är från 2012. 
Lomma höll på färdigställa byns första riktiga kanal. 
Understa bilden är som kanalen ser ut i dag. 
Det är en kanal utan namn. Alla namnförslagen har tydligen drunknat i kanalens inte allt för klara vatten. 
Detta är historien om kanalen som blev utan namn. 
Trots drös med goda namnförslag. Jag vet, för jag drog igång hela röran med kanalnamn. År 2011 föreslog jag projektchefen, Ingemar Nilsson, att mina bloggläsare kunde få komma in med namnförslag till kanalen. Den fanns just då, endast på en ritning. 
Ingemar Nilsson blev eld och lågor. 
”Bra idé, tjoade han.
Jag uppmanade alltså mina bloggläsare komma in med namnförslag till Lomma första riktiga kanal. Det tog eld. Folk mailade in namnförslag som tokiga. Det gick verkligen hem. Sedan körde jag över hela listan med namn till Ingemar Nilsson. 
”Va bra. Intressanta namnförslag”, tjoade han igen. 
2012 invigdes kanalen som endast kunde fyllas med 1(?!) meter vatten. Längre än så hade inte kanalprojektet kommit-se översta bilden på löpet. 
Mängder med Lommabor kom, för få uppleva något historiskt. Solen sken från molnfri himmel. Allt var bara så perfekt det kunde bli för 1 m vatten. Ett par våghalsiga luftakrobater från byn höll spänningen vid liv. 
Om jag minns rätt, så tutades det även i luren. 
Alla gladdes alltså över en meter vattenfylld kanal. Luftakrobaterna gav järnet, hängande från en jättelik byggkran. 
Något namn på kanalen presenterades emellertid aldrig. Varför fick jag aldrig något besked om. Projektledaren själv gick under jorden. 
Mystiskt.
Han vaknade plötsligt till liv året efteråt (2013). Då fick jag följande svar från kommunens projektledare, Ingemar Nilsson: 
”Vad det gäller namn så håller vi på med detta och återkommer så snart vi vet något”. 
Det var allt.
Hallå! 
Det har snart gått fem långa år. 
Fortfarande inget namn. Trots kanalen är färdig-se nedersta bilden på löpet. Snacka om att den kommunala apparaten maler långsamt. 
Fast festligt var det för sex år sedan. Tätt med folk. Aldrig har väl 1 m kanal fått ett sådant mottagande. 
Tyvärr drunknade kanalens namn. 
För alltid, verkar det som.

Bildextra: När Centrumtorget i Lomma revs

På löpsedeln kan ni se det exakta klockslaget när rivningshysterin av det gamla Centrumtorget i Lomma pågick som värst. 
Det var efter byggsemestern, sommaren 2010, maskinerna rullade in över torget som skulle komma jämnas med marken. 
En alldeles unik rivning. 
 Jag följde det dagligen. 
Tog massor med bilder. 
Skrev otaliga inlägg på bloggen. Historia skrevs i rök och damm. 
Jag tog klockslaget. 
Du som var med minns det säkert. Lommabornas intresse enormt. 
Sedan dess har Lomma fått tusentals inflyttade invånare. Då är det lätt att tro, att dagens Centrumtorg alltid sett ut som det gör i dag. 
Det har det alltså inte.
Jag kan endast visa upp en liten skärva av allt det unika bildmaterial jag sitter på. I dag ett historiskt material.
Jag kom mycket nära. 
Gjorde det man inte fick göra: klev över avspärrningar.
Skulle lätt hålla för en succéartad utställning på Lomma bibliotek. Det handlar bara om tid, kraft och god hälsa. 
Det är väl det sista jag skulle stupa på. 
Håll till godo. 
Det finns mera. 
Mycket, mycket mera.

Den fantastiska resan av en 90-årig skrotbil som säljs på Blocket

Den här historien började för snart åtta år sedan. En kulen höstdag knackade Hyvel-Börje på min dörr. Det visade sig att han varit ner åt Ystad till och köpt sig en Chevrolet superial från 1926. 
När en människa går mot 90 år, har livet ofta satt sina djupa spår. När en bil vandrat samma stig, är den ofta en skrothög. 
Hyvel-Börjes bil var just det-en skrothög. 
Hela motorrummet borta. Låg i en enda rosthög. 
En gång en skönhet. Då hösten 2009 såg Chevan för jävlig ut-se översta bilden här nedanför. (texten fortsätter efter bilden)

Normalt sett är Hyvel-Börje en mästare på skruva samman allt från väghyvlar till bilar. Nu kom diverse sjukdomar emellan. 
Börje lät bilen vandra (kunde ej rulla för egen maskin) vidare till en kompis som skruvade i skrothögen, så gott det nu gick-se den hopmonterade motorn nedersta bilden här ovanför. 
Efter diverse om och men hamnade Chevan i en liten ort mellan Kungälv och Marstrand. Där har den vilat sig i form som en 90-årig människa gör på ett äldreboende. 
Nu säljs den på Blocket för 55 000 riksdaler. 
Tro det eller ej, men den ser faktiskt riktigt fräsch ut. 
Jag måste ringa Hyvel-Börje och berätta om skrotbilens fantastiska resa genom Sverige. Länken till annonsen på Blocket HÄR!

Vi hade kunnat sprängt FN-skrapan i New York i bitar

Här står jag i mitt i FN-husets allra heligaste, generalförsamlingens Hall i New York. 
Det är här världens ledare samlas för knäcka världsgåtor. 
Det var här som Sovjetunionens ledare, Nikita Chrusjtjov, bankade med sin sko i bänken den 12 oktober 1960. 
En mycket berömd protestaktion. 
Nu stod jag själv här tillsammans med min son Johan, 13 år. 
Året är 1990. 
Salen tom. 
Endast historiens vingsus hördes. 
Inte en människa. 
Vi knallade in i FN-byggnaden utan minsta kontroll. Direkt från First Avenue, vid East River. Inga vakter eller FN-poliser, för den delen. Fritt fram, rakt in i det allra heligaste för vem som helst. 
Johan och jag hade kunnat fyllt byggnaden med dynamit. Hur enkelt som helst. Sprängt hela rasket i luften. 
I dag en svindlar tanken. 
Då, för snart 27 år sedan, levde världen fortfarande i den naiva tron, att alla människor var snälla som helgon. 
Det skulle snart bli ändring på det. 
Muslimska terrororganisationer har sedan dess skakat om världen i dess grundvalar. Numera är FN-huset i New York hermetiskt tillslutet. 
Besökare kollas in i minsta por. 
Speciella guider följer med dig som besökare. 
Då för 27 år sedan fanns ingen kontroll alls. 
Det kändes faktiskt förvånande redan då. 
I dag ett minne blott.

Nytt år: Tankar om år 2083

Här sitter jag, 70 år gammal med lillflickan som fyller 4 år i februari. 
Vi följer med intresse nyårsnattens stjärnspel på den svarta himlen som markerar det nya året 2017. 
Liv pratar inte med farfar. 
Farfar pratar inte med Liv. 
”Ååhhh...titta där”, är det enda vi får ur oss i fyrverkerikaskaden. 
Mina tankar far som en glödande pjäs in i framtiden. 
Om drygt 66 år (2083) är lillflickan lika gammal som jag är i dag. 
Jag var lika gammal som Liv 1950. 
Tänk så mycket jag har fått vara med om: bilens definitiva genombrott, kyl och frys, oändligt mycket bättre sjukvård, TV, datorer, sociala medier, Internet, från tröga bakelittelefoner till super-duper mobiltelefoner, människan har varit på månen, mediciner som håller mig vid liv samt tusen andra saker som underlättat människans vardag. 
Vad kommer Liv att fått uppleva år 2083? 
Tanken är spännande. Fast svår att sia om. Historien skrivs varje dag, men ingen kan säga hur historien skrivs i framtiden.
Möjligen blir nästa stora grej, att det går framställa energi av vanligt vatten. Absolut ren energi. 
Lomma vilar sig mot Öresunds vatten som i framtiden kan ge oss den energi som i dag sprutar ur marken som olja, för uttrycka mig drastiskt. 
Inom medicinen kommer det att göras enorma framsteg. Ofattbara framsteg.  
Mycket talar för att Liv får uppleva det makalösa: människan dör enbart genom krig och olyckor. Alla sjukdomar utrotade. 
Jag sneglar på Liv. 
Raketerna exploderar omkring oss. 
Jag förstår det omöjliga. 
När lillflickan är 70 år gammal 2083, är jag 137 år, om jag nu räknat rätt. 
Ja, ni fattar själva det omöjliga i kråksången.

Snackis i byn: Bjärred förbi Lomma

Det som inte fick inträffa, har nu inträffat. 
I verkligheten. 
Bjärred IF blir seriesegrare i div 4 och går rakt upp i trean. Nike från centralorten Lomma som alltid varit den berömda klubben i kommunen, åker ur div 3 och rakt ner i fyran. 
Därmed skriver Bjärreds IF historia. För första gången någonsin blir föreningen kommunens bästa fotbollslag. 
Nike som för 50 år sedan spelade i dåvarande Superettan (div 1 södra), är på väg ner i fotbollsträsket. 
De senaste åren har klubben varit ett lindansargäng i div 2. Till slut åkte man ur och raset har fortsatt i div 3. Ännu har vi inte sett slutet på historien. 
Orsaken till framgången för Bjärreds IF och Nike raketens krasch? 
”Bjärred har fått ett par bra spelare som studerar i Lund. De har tidigare spelat på högre nivå. Det spelar in på den här nivån. 
Nike har tappat många lovande unga talanger. Egna produkter. De fick aldrig någon speltid och har valt andra klubbar i regionen. Det är trist, men nu ser vi priset Nike får betala,” lyder analysen bland staketfolket. Det surras alltså i byn.
Nej, det spelades bättre fotboll i Lomma på Inge Blombergs tid. 
Grattis Bjärreds IF!
Så här firade man själva triumfen på sin hemsida-se bilden här nedanför.

En sorglig historia om en spargris

Det började för 47 år sedan. 
Ett nyförälskat par borde givetvis ha en spargris. Tiderna var inte alltid så feta. Spelreglerna klara. 
När grisen blev full skulle pengarna användas till något kul tillsammans. Det var på den tiden det fanns både 1-5-10-25-50-öringar. Några ören i grisen när fickorna tömdes visade sig, att en full gris gav över 1800 kronor om året. 
En bra grund till semesterkassan. 
En gång kom vi hela familjen till Hardangervidda, Norge, där vi tältade. (texten fortsätter efter bilden)

Spargrisen kallade vi kort och gott, ”Grisen”. 
Åren gick. 
Alla örena försvann. Öre för öre. 
Femmor och tior i sedlar byttes ut mot mynt. 
Det gav vår gris ett lyft i tillvaron. 
Vid den årligen tömningen-sprängfull-blev det hela ca 5000 kronor. Nu hamnade vi t o m i Mexico. 
Kära älskade spargris som fått utstå så mycket. 
En gång åkte du i golvet och sprack. Operationen gick emellertid bra. 
En annan gång rök dina öron. Hur minns jag inte. 
Skamfilad efter 47 år, men ack så söt. 
Sammanlagt genom åren har grisen sparat in över 140 000 kronor åt oss. Ja, vi har satt sprätt på rubbet. 
Nu är det slut. 
Mynten ska bort. Senast den 30 juni 1917. 
Sedlar är inte lika kul att spara. De skramlar inte. 
Tack för allt älskade gris. 
FOTNOT. Läste att barn nu i stället för en spargris kan spara via en app, fy fan...