Över 2 000 000 miljoner besökare till min blogg-överlever allt

 

Värsta attacken bloggen utsatts för sedan starten 2008, inträffade i början av april 2014. 

Efter parkerat bilen i garaget, stupade jag rak lång ner i asfalten med ansiktet före. 

Ambulans. 

TUT-TUT!

En lång och svår resa för överleva tog vid. Otaliga operationer. Lång sjukhusvistelse. 

Kamp.

Dog bloggen med Rockbäck som vårdpaket? 

Nej, det gjorde den inte. 

Min son Johan gick in och fortsatte skriva blogginlägg. Oftast dagliga kärnfull utmärkta rapporter om mitt sviktande hälsotillstånd. 

Dramatik var ordet. 

Från kolli till levande igen. 

Nästa attack mot bloggen kom med pandemin, covid-19. Omedelbart i mars förra året satte jag mig i karantän. Jag hade mycket emot mig. Risken för smitta och en färd till de sälla jaktmarkerna överhängande. Bloggen fick delvis pumpas på med konstgjord andning. 

Efter 13-14 månader äntligen första vaccinationssprutan Astra Z på Lomma Vårdcentral. 

Jag älskar Astra Zeneca som genom åren gett mig så utmärkta överlevnadsmediciner. 

Nu är jag lycklig igen. 

Livet leker.

Mitt i soppan slog bloggens räkneverk om till 2 000 000 miljoner besökare/unika-what ever. Den siffran kan lätt justeras upp med ytterligare en halv miljon. 

Helt otroligt. 

Det också. 

Delar av bilden här nedanför, är vårt spanska pinjebord. Det är belamrat med delar av hemsjukvårdens vapenarsenal sommaren 2014. 

Allt för min överlevnad. 

Och Calle Rockbäcks BLOGG. 

Tack alla! 

För ni finns. 

Ni är samtliga 2 000 000 mina vänner. 

Åt helvete med coronan.

Basta!

 

Memoarbiten: Åren med en åtta

År 2018 är det som bekant numera. 
Jag kan inte ta bort blicken från åttan. 
Det är den av 2018 som fastnar mest och bäst. 
En tvåa är en tvåa, nollan är alltid noll medan ettan är just 1. 
Först. 
Alltid. 
Trots att både tvåan och nollan kommer före 2018. 
Sist kommer alltså åttan. 
Den som blicken fastnar på. 
Inget märkligt. 
Endast en åtta. Ändå så märklig i sig själv. 
I början av 1948 är jag 16 månader gammal. Det blir mitt livs första åtta. Jag minns ingenting. Helt blankt. 
Jag vet inte ens om att jag har en mamma och en pappa. Det är samma år som det arabisk-israeliska kriget rasar. 
Vad skiter inte jag i det? 
Jag har fullt upp med att suga på tummen. 
Sverige tar 16 guld, 11 silver och 17 brons vid London-OS. 
Ingen aning. 
Blankt som sagt var. 
Tummen bäst. 
1958 kommer så nästa åtta. 
Den minns jag mycket tydligt. 
VM i fotboll i Sverige. Jag ser Västtyskland-Argentina i Malmö inför rekordpublik. Richard Dahl vinner höjdhoppet på 2,12 m i EM. Tar i första försöket. Jag är med i livet. Hoppar och skriker av glädje. 
1968. Den åttan satte sig för evig i mitt liv. 
Träffade Anna-Lena. Slogs knockout för evigt. 
I årets åtta har vi varit gifta i 49 år. 
1978. 
Nyhetschef. 
Är med startar upp 24 lokalradiostationer i Sverige. 
Är journalist varje vaken sekund av livet. Begriper mig inte på arbetstider. Ser det som ett hinder. 
Två små söner hemma. Minstingen suger på tummen. 
1988. 
Dubbelåttan. Fått betala priset för allt jobb med otaliga operationer. 
Dubbelt upp. 
Kör bil till Nordkap, Frankrike och Spanien för koppla av. Familjen är med. Äventyr på riktigt. 
1998. 
Cancer. 
Mörker. 
Akutopereras. Över tio timmar. Delas nästan på mitten. 
Är säker på jag skall dö. 
”Du är en överlevare,” ringer den berömde skådespelaren, Ernst-Hugo Järegård, till mig och tröstar. 
Jag överlever. 
Ernst-Hugo dör sex månader senare. 
Cancer. 
2008. Barnbarnen droppar in. 
Startar upp Calle Rockbäcks BLOGG. 
Det blir en fantastisk resa. 
2018, alltså just nu. Resan fortsätter tio år senare. Snart 4000 blogginlägg. Världen är galet skön. 
Årets åtta ska bli den bästa någonsin. 
Funderar på börja suga på tummen igen.

Memoarflik: Resan från vildman till gentleman

Bilden på mig för 30 år sedan är på sitt sätt unik. Ärligt talat. Jag ser mer ut som en vildman än en normal person. Både hår och skägg fick växa vild. 
Så här låg det till. 
När jag drabbades av en allvarlig sjukdom för över 30 år sedan, tog jag beslutet: jag skulle varken raka eller klippa mig förrän jag blev frisk. 
Det skulle visa sig bli en långhårig och skäggig resa, med många tuffa operationer. Långa sjukhusvistelser. Och hår och skägg växte så det knakade. 
Kan inte påstå att familjen jublade. Läkarna jublade inte heller. De visste däremot, att här rörde det sig om en person som lät hår och skägg markera en järnhård vilja till överlevnad. Tog helt enkel kraft med hjälp av hår och skägg. 
”En unik person”, lät det. 
På bilden har ungefär halva min sjuktid gått. Det skulle totalt ta långt över ett år. 
Jo, jag såg för jävlig ut. 
Idag hade jag blivit tagen för terrorist eller kanske t o m iman. För 30-år sedan var det ingen som ens tänkte tanken. 
En dag när allt var över fick hustrun köra ner mig till frissan som på den tiden fanns på bottenvåningen på Lunds Universitetssjukhus. 
”Kapa av allt. Bort med skiten”, sa jag. 
”Allt”, undrade en förtjusande ung dam och letade efter ett ansikte bland allt hår och skägg. "Du menade, både hår och skägg?"
"Yes my lady"
Så blev det också. En ny person trädde fram.
I dag ser jag mer ut som dirigent från gamla tiders Centraleuropa. 
Det får vara gott nog.

Calle Rockbäcks memoarer: Från förkylning till dödliga sjukdomar

Alla har vi varit förkylda. Vuxna drabbas två till fem gånger varje år. Förkylning är en infektion i de övre luftvägarna och rhinoviruset är den vanligaste orsaken till förkylning (Wiki). 
En vanlig sketen förkylning kan ställa till mycket elände för den drabbade. Det finns få sjukdomar som är så irriterande. 
Det bästa med en förkylning är trots allt att den går över efter en tid. Dödligheten får betraktas som obefintlig. (texten fortsätter efter bilden)

Däremot finns det avsevärt många fler sjukdomar som kan leda till döden. Har under mitt oändligt spännande liv hunnit avverka några stycken. 
Liemannen har vakat vid sjuksängen, för vidare färd till de sälla jaktmarkerna. 
Redan som liten rar gosse blev det en brusten blindtarm. En liten kusin hade avlidet något år innan av sin brustna blindtarm. 
För egen del opererad akut av biträdande lasarettsläkaren Fredrik Koch (1907-1983) vid Allmänna Sjukhuset i Malmö. Se bilden här ovanför. (texten fortsätter efter bilden)

Den erkänt skicklige kirurgen blev sedermera gift med den berömda skådespelerskan, Gaby Stenberg (1923-2011)-se bilden. Fast det är en annan historia.
Jag överlevde däremot med en hårsmån. 
Varför? 
En skicklig kirurg i kombinationen med stark livsvilja. 
I slutet av 1990-talet cancer. Den stora skräcken. 
Operationen på Universitetssjukhuset i Lund tog tio timmar. Jag var borta från den här världen under 4-5 dagar. Snittet som lagts började i ryggen och slutade en bit förbi navelgropen framme på magen. 63 cm långt. Personligt rekord. Det blev en tuff kamp för att överleva. 
Fick slå tillbaka flera attacker från Liemannen. 
Gick segrande ur den matchen. 
Överlevde. 
Varför? 
Åter en skicklig kirurg i kombination med stark livsvilja. Cancern t o m besegrad. (texten fortsätter efter bilden)

Tredje gången gillt, kom i början april 2014. 
Parkerat bilen i garaget. 
Tappade balansen. 
Föll handlöst rak lång ner i asfalten med ansiktet före. 
Allvarliga inre skador. 
Det har blivit några blogginlägg om den resan. 
Däremot inte om dagarna i akutrummet på avdelningen. Ett stort läkarteam kämpade dygnet runt för rädda ett trasigt liv. 
I minnet fastade två suddiga bilder: den tomma känslan av hur livet rann bort, en MYCKET sorglig tanke om färden in i döden.
Liemannen kröp ner i sängen. Det var själva helvetet på jorden. Säkert. När döden kommer, är den precis så kuslig som den låter.
Jag ville inte alls följa med. 
Styrkan kom från min älskade familj.
Med de sista krafterna knuffades fanskapet (Liemannen) ner på golvet.
Mot alla odds. 
Så kändes det.
Ingen lättnad. 
Bara en kamp.
Jag överlevde, men var i stället trött. 
In till döden trött
Överlevde? Än en gång.
Duktiga läkare i Lund i kombination med ett eget jävlar anamma.
Och familjen.
Tummen upp på det. (memoarer i kortform-det finns mera, mycket mera)