25-års jubileum! Jag överlevde cancern-rekordstort operationssnitt klöv mig mitt av!

 

Egentligen ska det vara helt omöjligt. Jag sträcker ut måttbandet till 62 cm på bilden här ovanför. Det är längden på operationssnittet efter min dramatiska canceroperation för 25 år sedan. 

På Lunds Universitetssjukhus hade man aldrig tidigare sett ett sådant långt operationsärr. Sköterskorna mätte snittet flera gånger. Larm gick till andra avdelningar. Mer sjukvårdspersonal kom in i mitt rum och mätta-62 cm!

Förvåningen stor.

Det kostade mig i vilket fall som helst höger njure. 

Ja, så klövs jag som sagt var på mitten. 

”Jag fick tyvärr skära mer än jag räknat med. Det var nödvändigt för du skulle överleva,” sa kirurgen till mig efter operationen som tog tio timmar. 

Dagarna efter operationen var tuffa. Minns som jag svävade ut i den oändliga rymden som aldrig hade något slut. Jag virvlade runt i ett evigt mörker med skarpa ljuspunkter i fjärran. Proppfull med morfin i både sprutor och dropp bjöds jag på en nära-döden-upplevelse. 

På fjärde dagen drogs morfindosen ner. Jag klippte med ögonen som en fyra veckor gammal baby och fångade dagsljusets livgivande funktion. 

Nu krävdes kraftsamling i form av dynamitdroppar: 10 000 kronor påsen. Smaken av stekt fläsk tydlig. Något jag aldrig glömmer. 

Jag överlevde. 

Mot alla odds.

Slog tillbaka döden. 

Jag läste av hurraropen i familjens ögon. Det här inträffade för 25 år sedan. 

Något av jubileum i år. 

Njurcancer har normalt en hög dödlighet. Jag hade ofattbar tur. Tumören inte trängt igenom njurväggen eller vandrat ner i urinblåsan. 

Fast jag skryter gärna om operationssnittet på 62 cm. Jag klövs på mitten, men överlevde även det. 

Två vinster på ett försök.

 Slå det, den som kan. 

Glad Påsk, för övrigt.

 

Dysterkvist i Lomma: Livet känns lumpigt när du överlever dina läkare

 

Det känns inget vidare alls, när någon av dina läkare plötsligt avlider. Här har hen gett järnet för komma till rätta med din/dina sjukdom/sjukdomar. Plötsligt en dag när du kommer för behandling finns inte läkaren kvar. Hen har överraskande gått till de sälla jaktmarkerna. 

Kom och tänka på det i förra veckan. Läste minnesord i Sydsvenskan om en läkare som gått bort 75 år gammal. Kände väl igen honom. 

Min första läkare på Njurmedicin på Universitetssjukhuset i Lund för över 40 år sedan. 

En patientläkare. 

Vänlig och kunnig njurspecialist. Han skötte om min sviktande hälsa under några år. Vi hade ett utmärkt samarbete. 

Efter det har min resa inom den svenska sjukvården kantats av flera läkare som avlidit. 

En eminent kirurg som opererat mig framgångsrikt flera gånger fick hjärtstopp. Kolliderade med bilen i ett träd och dog. Om han inte var död redan före kraschen. 

Efter en tuff canceroperation undersöktes jag av en vänlig och omsorgsfull doktor. Han led själv av cancer i munhålan. Dog efter en kort tid. 

Jag överlevde min cancer. 

Ni förstår själva hur mina tankar far omkring. 

För några år sedan hade jag en fantastisk läkare på Universitetssjukhuset i Lund. 

En riktig stjärna. 

Han var helt otroligt kunnig. En sjukvårdens dirigent i världsklass. 

Även som patientläkare. 

Släppte aldrig greppet över dina sjukdomar. Vilket är en ovanlig kombo. 

En dag dog han mitt i steget. 

Bara slocknade. 

Föll död ner. 

Gud vad jag saknar honom. 

Jag har haft flera andra läkare som avlidit, men vi stoppar där. Jag orkar inte mera. 

Ni förstår säkert själva. 

Vila i frid.

 

Magister Tutnäsa klarade sig-resten av familjen fick covid-19

 

Här sitter sonen Johan med sin senaste bok om Magister Tutnäsas öden och äventyr. En bilderbok för alla barn med fantastiska teckningar av Markus Lindholm.  

Året Runt med Magister Tutnäsa, utgiven av IDUS förlag . Johan har skrivit versrader för varje årets 12 månader. Fyndigt. Fast resan till färdig bok har minst sagt varit krånglig. Magister Tutnäsa höll på fastna i den där förbannade pandemin. Det som inte får inträffa inträffade. 

Nu kan jag för första gången berätta om fasan. Familjen Rockbäck mådde faktiskt pyton.

En dag i början av februari i år ringde mobilen. Det var Johan på tråden. 

Han lät raspig och eländig. 

”Pappa, hela familjen ligger däckad i covid-19.” 

Ett nödrop på hjälp. Det var ett sådant där skräckens samtal som ingen vill ha. 

Mamma Linda, pappa Johan och de tre barnen. Även minstingen endast 7 år gammal. Samtliga åkt på coronan. Denna förhatliga covid-19 som fortsätter förpesta vår tillvaro. Vi glömmer aldrig samtalet. 

Skräcken om respiratorer fyllde farmor och farfars hem. Vad gör man? 

Ingenting. 

Kan enbart stötta på telefon. 

Det är vidrigt när man inte kan och vågar hjälpa till. Det är som skjuta med pilbåge utan pilar.

Än skulle det dröja drygt två månader, innan vi 70 plus skulle få vår första vaccinspruta. 

En fasansfull tid. 

Efter drygt någon/några veckor repade sig emellertid hela familjen. 

De kom ur det hela i rena förskräckelsen. Fick vårda sig hemma, så gott det nu gick. 

Fast än i dag har inte mamma Linda och äldsta sonen 18 år, fått tillbaka full smak. 

Johan tillbringade våren hjärntrött. Inget avdunsvärt läge. Därför känns det extra bra idag att Magister Tutnäsa överlevde covid-19. 

Det var en resa som heter duga för Johan Rockbäcks fjärde barnbok om den underbart galna Tutnäsa. 

En egen skapelse. 

Bra jobbat sonen. 

Nu andas vi ut. 

Målgång på det. 

FOTNOT: Här kan du beställa boken. 

 

Hatten av för Lomma Krogen-överlevde coronapandemin mot alla odds

 

Vissa modiga krögare gjorde inte som många andra. Slog igen butiken när coronan härjade som värst för ett år sedan. Familjen Björkman i Lomma sjösatte istället Lomma Krogen. Öppnade upp med pukor och trumpeter. Jag skrev på bloggen den 26 september 2020:

"I Frankrike får krogar slå igen på grund av det där förbannade viruset. 

I England stängs pubarna. 

I Sverige går familjen Peter, hustrun Sanna, sonen Axl Björkman samt kocken Henrik mot strömmen. Slår helt enkelt tillbaka mot viruset.

En för alla, alla för en, löd musketörernas valspråk.” 

Det var också hösten 2020 vi ännu inte fått fram något vaccin mot eländet. Det skulle dröja ytterligare fyra månader innan den stora vaccinationen mot covid-19 drog igång. 

Restriktioner.

Restaurangbranschen drabbas hårt.

Ingen sprit eller öl efter klockan 20.00 på kvällen. Vem fan sitter på krogen och sörplar saft? 

Mitt i denna ovissa soppa öppnade alltså Lommafamiljen Lomma Krogen. 

Modigt, vill jag lova. 

Galenskap, kan också tyckas. 

Nu ett år senare vet vi hur det gick. 

Alldeles utmärkt.

Även om det var slitsamt. 

Kanonerna laddades med hamburgare och sköt sönder viruset, så fort det kom innanför dörren, skulle man kunna säga. Hur ska man annars förklara det?  

Musketörerna fäktade mot alla jävligheter under det berömda valspråket: 

”En för alla, alla för en! 

Nu har man firat 1-års jubileum med hyllningsrop från glada Lommabor. Jag får väl komma ner och testa burgaren som knäckte covid-19. 

Ett välförtjänt grattis, känns helt rätt. Ett vågspel som gick hem. Med pukor och trumpeter och friskt humör. Till slut också med vaccin. 

Hurra för livet!

Jag ger upp-olympisk semester för överleva Discovery

 

Hängmattan vecklas ut. Finns ingen återvändo. Bloggen får vila under de olympiska spelen i Tokyo. Det är liksom inte lönt. Det får vara. Jag har fullt upp med de röriga OS-sändningarna i Discovery plus. Maken till soppa har sällan skådats. Landets krönikörer sågade snabbt streamingtjänstens OS-sändningar. De är obegripligt amatörmässigt skött. Jag återkommer när jag hämtat mig.

 

Uppdatering: Dramat i Lommadammen kan sluta lyckligt-hopp om liv

 

Boende utmed Lommadammarna i centrala Lomma slog larm om nöden. 

Ni ser problemet på bilden här ovanför. Inget fräscht vatten strömmar ut ur det tomma röret. 

Av någon obegriplig orsak, hade det fräscha vattnet som ska strömma ut i smårören till dammen stängts av under helgen. Viktigt för genomströmningen. 

Viktigt också för dammens hälsa.

Inte minst viktigt för dammens städpatrull karparna. De rejäla baddare till fisk, fick plötsligt strida för livet. 

”Calle gör något”, löd stridsropet. 

Jag satte igång under måndagens förmiddag. Vände ut och in på PEAB och Lomma kommun. Det blev en resa som heter duga i semestertider. 

Mikael på PEAB var inte längre arbetsledare i Lomma. Numera i Malmö. Vi pratade mest om MFF och hans hjärtinfarkt. Budkavlen gick vidare till Karolina på Lomma kommun. Semester. 

Katarina. 

Semester. 

Jenny. 

Gissa? 

Just det.

Semester. 

Anna upptagen

Målgång. 

Sara på Lomma kommun som lovade fånga upp problemet. Mycket kvinnor. 

Bilderna ni ser, är naturligtvis också tagna av kvinnor, fattas bara annat. 

Det är Boel, Anna-Lena och Winnie med glädjebilden. Ur de tomma rören forsar åter vattnet. 

Karparna klappar med fjällen. 

Jag blir nästan tårögd. 

Några timmars härjande gav resultat. 

Fruntimmer är för jävla bra.

Uppdatering

Tisdag morgon. Det forsande vattnet ur rören åter avstängda. Boel meddelar rappt: "Benny har gjort en felanmälan till VA-Syd som har ansvaret."

Vi hoppas på det bästa.
 

 

Lommarekord: Konsten överleva 5000 blogginlägg

 

Jag har taget mig igenom operationer, sjukhussängar, rullstolar, rollatorer, kryckkäppar, regn, snö, stormar, värmeböljor och fan och hans moster. 

Viktigt dock. 

Alltid men sol i sinnet. 

Hur kraschad jag än varit: sol i sinnet. 

Alltid en uppdatering på bloggen om livets förgänglighet. Detta är blogginlägg nummer 5000. 

En ofantlig resa som tagit närmare 20 000 timmar framför min stationära dator. Inte ens den senaste rymdresan till Mars slår den bedriften (skryt). 

Det har gett mig skador i handen, armen, axeln, skulderbladet och triggar igång mitt diskbråck titt som tätt. 

Tro inte jag klagar. 

Aldrig. 

Det är inte min likör. 

Jag var 62 år när jag sjösatte bloggen sommaren 2008. När sommaren kommer 2021 fyller jag 75 år och hoppas på ett fortsatt bloggliv. 

I min ålder är nämligen framtiden oviss. 

Om ni anar demens. 

Slå larm. 

Väck mig! 

Ett stort TACK till alla er som följer bloggen. Ett speciellt TACK till hustrun. 

Utan denna formidabla kvinna, hade allt gått åt helvete. Här ingår också ett enastående stöd från hela min familj som är guld. Och inte att förglömma, Marilyn, förstås. 

Bloggen fyller 5000.

Det trodde jag aldrig.

 

Memoarflik: ”Sommaren som skämde bort mig”

En vårdag i mitten av 1950-talet kämpade jag med döden på infektionskliniken i Malmö. Endast 9 år gammal åkt på en synnerligen allvarlig sjukdom. 
Hjärnhinneinflammation. 
Utgången oviss. 
Slutade oftast med döden på den tiden.
 Då kom min moster Lilly och gav mig boken: 
”Gossen som fick vad han ville” 
Fick aldrig nog titta på elefanten, tigern, hästen och alla djuren. Identifierade mig med den ljushåriga lilla gossen på bokomslaget. 
Kramade boken med hjärtats alla pulsslag. Bestämde mig i mitt eländiga tillstånd bli den där lila gossen som fick vad han ville: 
jag ville ha mitt liv tillbaka. Överleva den hemska sjukdomen. 
Så blev det också. 
Tidigt i våras kramade jag åter boken med hjärtats alla pulsslag. Önskade mig en oslagbar sommar. 
Vintern kall och bedrövlig. Jobbiga utflykter med el-skotern. Man sitter helt still. Orörlig. Förvandlas snabbt till en iskub i frysen. Det är inte som cykla eller promenera. Ingen ånga från mänsklig kropp finns att fånga. 
Bara kyla. 
Därför hoppades jag på årets sommar. Tror inte på skrock. Kramade ändå min bok om gossen som fick vad han ville. 
Ni vet hur det slutade. 
Det blev en sommar som aldrig ville ta slut. 
Jag rörde mig med min el-skoter bland badande glada människor i Lomma. For vidare ut i samhället. 
Njöt i tunna sommarkläder. 
Alltid härlig sommarvärme.
Månad efter månad. 
Mycket såg jag med egna ögon. 
Andra tipsade mig. 
Bloggen fylldes med närmare 100 blogginlägg. Om allt mellan himmel och jord. Jag skrev sommaren på mitt eget vis. 
Sommaren 2018 skämde verkligen bort mig. 
Jag tittar på det lilla ljushåriga gossen på bokomslaget. 
Visst är det jag.

Lommaborna slog en bugg i ökenhetta-alla överlevde!

Solkurvor stoppar tågen. 
Djuren får nödslaktas. 
Bönderna skördar mest smått skräp. 
Det är ingen hejd på vad den unika sommaren 2018, kan ställa till med. Fast i Lomma snurrar Dansveckorna vidare på Amfiteatern vid Strandängarna. 
Inget kan stoppa folk från att dansa i solen. Arrangörerna bakom projektet står föreningar i Lomma samt då Lomma kommun. 
Årets Dansveckor har fått en jackpott rent vädermässigt.  Vädret har fått spader.
I går kväll tog jag mig dit. En kort bit från mitt hem. Allt för kolla in Dans i sommarkvällen med just dansbandet Ingvar Fasth’s orkester. 
Det var 30 grader i skuggan. 
Över dansbanan flödade solen som en brännande manet. 
Ni förstår själva. 
Det var som dansa i ökenhetta.
 ”Första gången jag får spela i ett spa,” som en av musikerna påpassligt fick till det. Gitarrsträngar glödde.
Medelåldern kan sägas mycket mer övre än under, om Herrskapet förstår vad jag menar. Det var foxtrot, vals på mors vis, bugg och mycket annat.
 "Svettigt? Det kan Rockbäck räkna med." 
 Jag måste få säga. 
Jag blev väldigt imponerad av Lommaborna. 
Hur orkade människorna? 
Dans är till för sprida glädje. Det var så jag kände när jag tog mig hem till min kokheta vrå i livet. Medborgarna hade verkligen roligt. 
Påminde faktiskt en hel del om en kväll i Folket Park för 50-60 år sedan. Folket var i stort sett det samma som på den tiden. 
Och inte minst viktigt: alla överlevde ökenhettan. 
Tack för det. 
Om jag dansade själv? 
Nä, då hade det fått ringas 112.

Lommas Centrumförening jobbar mot framtiden i motvind

Centrumföreningen skriver bland annat i sin handlingsplan: 
”... utveckla och attrahera besökare till centrum och stråket för att säkerställa den lokala handeln och andra verksamheter som finns i området.” 
Medlemmarna är väldigt aktiva för vår allas trevnad. Den årliga Matrundan är ett sådant framgångsrikt initiativ. 
Lommas kommunhövding, Anders Berngarn, har för vana att då och då slå ett slag för Lommas viktiga handelspulsåder-Lommastråket. 
Det är i stort sett Lomma kommuns insats. Resten förlitar man sig på Centrumföreningen idoga arbete. 
Ett styvt arbete i motvind, känns det som. 
Ett inlägg från en Lommabo på Facebook fångade på pricken den motvind som råder. Han, för det är en man, skriver. 
Jag citerar en bit: 
”Idag består stråket av banker som dessutom expanderar, fastighetsmäklare, det kom en ny på Kajgatan nyss. Restauranger som inte går jättebra utan de balanserar på snöret och så frisörer. Ali får inte vara kvar i centrum, ABC Järn måste sannolikt flytta...osv. "Vanliga" affärer flyttar till köpcentra, så frågan kvarstår för mig. 
Vad ska Lommastråket bestå av?” 
Jag kan inte annat än hålla med honom. För så är det. 
Här nedanför ser ni Centrumföreningens styrelse. 
Åtta män och kvinnor som vill så mycket med Lommastråket, men får mest banker och fastighetsmäklare för besväret. 
Tala om motvind. 
Då avrundar jag med frågan. 
Hur ska Lommastråket överleva?
FOTNOT. Bilden på löpet är hämtat från Centrumföreningens hemsida Lommastråket på Facebook. Bilden här nedanför är från Centrumföreningens hemsida, samt har jag lagt till trippel med löpsedlar.

Ett fylligt svar direkt från Lommas Centrumföreningens Marie Nilsson: 
"Man kan tycka att vi jobbar i motvind, men försöker att inte se det så. 
Vi fokuserar på möjligheter och uthållighet, men självklart är vi inte nöjda med mixen av utbudet längs stråket. 
En viktig part som vi vill ha mer dialog med är fastighetsägarna och de bostadsrättsföreningar som finns längs stråket. Vi hoppas hitta en gemensam väg för att råda bot på detta. De som bor i bostadsrättsföreningarna är ju också Lommabor och vill säkert ha ett bra och varierat utbud i centrum. 
När det sen kommer till torget så tycker vi självklart inte att det är så bra som det skulle kunna vara. Här ser vi gärna ett mycket bredare utbud av verksamheter. 
Idogt arbete är det som står på vår meny och om fler aktörer engagerar sig, hoppas vi få till en förändring på lite sikt."
Lycka till, säger jag.
 

Fifty-Fifty

Trettonhelgen dras alltid ett mörk skimmer genom tanken som en kort blixt. Så har det varit sedan trettonhelgen 1997. 
Varje år sedan dess: 
ett mörkt skimmer genom tanken som en kort blixt. 
Upprepningen efter så många år känns märklig. Minnet träder fram som en stjärna på himlakroppen. 
Det var trettonhelgen 1997 som jag plötsligt kissade urin, färgat som jordgubbssaft: akuten, inläggning, utredningar, oron och så beskedet: cancer. 
Ett förödande besked som många svenskar får varje år. 
Mörka tankar. 
Döden är de mörkaste tankar en människa kan få. 
Så en stor canceroperation i över tio timmar. Möjligheten till ett fortsatt liv, ”Fifty-Fifty”, som läkaren såg på saken med rutinmässig röst. 
Jag såg helst 100 procent lycka på saken. 
Veckan efter operationen ska vi inte tala om. 
Livets sköra tråd. 
”Fifty-Fifty”? 
Långt från det. 
Sedan. 
100 procent lycka. 
Livet lever. 
Därför drar ett mörkt skimmer av lycka genom mina tankar varje trettonhelg sedan dess. Lyckan är själva blixten, förstår jag nu.
Det ni precis har läst är en form av självterapi. Bästa husläkaren är nämligen att få skriva av sig. 
Tack bloggen för du finns. 
”Fifty-Fifty” slutade med lycka.

Min stund på jorden

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. 
Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra livsstriden. 
Ville hem till varje pris. 
Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Mitt hem förvandlades till en sjukstuga. Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger.  Vecka ut och vecka in som blev till månader.
Dygnet runt. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår.
Medicinsk pump för påskynda läkningen.
Allt för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
Igår-onsdag-tog jag en kortare promenad med endast en kryckkäpp. Sedan satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.

Calle Rockbäcks memoarer: Från förkylning till dödliga sjukdomar

Alla har vi varit förkylda. Vuxna drabbas två till fem gånger varje år. Förkylning är en infektion i de övre luftvägarna och rhinoviruset är den vanligaste orsaken till förkylning (Wiki). 
En vanlig sketen förkylning kan ställa till mycket elände för den drabbade. Det finns få sjukdomar som är så irriterande. 
Det bästa med en förkylning är trots allt att den går över efter en tid. Dödligheten får betraktas som obefintlig. (texten fortsätter efter bilden)

Däremot finns det avsevärt många fler sjukdomar som kan leda till döden. Har under mitt oändligt spännande liv hunnit avverka några stycken. 
Liemannen har vakat vid sjuksängen, för vidare färd till de sälla jaktmarkerna. 
Redan som liten rar gosse blev det en brusten blindtarm. En liten kusin hade avlidet något år innan av sin brustna blindtarm. 
För egen del opererad akut av biträdande lasarettsläkaren Fredrik Koch (1907-1983) vid Allmänna Sjukhuset i Malmö. Se bilden här ovanför. (texten fortsätter efter bilden)

Den erkänt skicklige kirurgen blev sedermera gift med den berömda skådespelerskan, Gaby Stenberg (1923-2011)-se bilden. Fast det är en annan historia.
Jag överlevde däremot med en hårsmån. 
Varför? 
En skicklig kirurg i kombinationen med stark livsvilja. 
I slutet av 1990-talet cancer. Den stora skräcken. 
Operationen på Universitetssjukhuset i Lund tog tio timmar. Jag var borta från den här världen under 4-5 dagar. Snittet som lagts började i ryggen och slutade en bit förbi navelgropen framme på magen. 63 cm långt. Personligt rekord. Det blev en tuff kamp för att överleva. 
Fick slå tillbaka flera attacker från Liemannen. 
Gick segrande ur den matchen. 
Överlevde. 
Varför? 
Åter en skicklig kirurg i kombination med stark livsvilja. Cancern t o m besegrad. (texten fortsätter efter bilden)

Tredje gången gillt, kom i början april 2014. 
Parkerat bilen i garaget. 
Tappade balansen. 
Föll handlöst rak lång ner i asfalten med ansiktet före. 
Allvarliga inre skador. 
Det har blivit några blogginlägg om den resan. 
Däremot inte om dagarna i akutrummet på avdelningen. Ett stort läkarteam kämpade dygnet runt för rädda ett trasigt liv. 
I minnet fastade två suddiga bilder: den tomma känslan av hur livet rann bort, en MYCKET sorglig tanke om färden in i döden.
Liemannen kröp ner i sängen. Det var själva helvetet på jorden. Säkert. När döden kommer, är den precis så kuslig som den låter.
Jag ville inte alls följa med. 
Styrkan kom från min älskade familj.
Med de sista krafterna knuffades fanskapet (Liemannen) ner på golvet.
Mot alla odds. 
Så kändes det.
Ingen lättnad. 
Bara en kamp.
Jag överlevde, men var i stället trött. 
In till döden trött
Överlevde? Än en gång.
Duktiga läkare i Lund i kombination med ett eget jävlar anamma.
Och familjen.
Tummen upp på det. (memoarer i kortform-det finns mera, mycket mera)

Rockbäcks resa: Från vårdkolli till trappartist

Den som aldrig gjort resan från dödens väntrum som vårdkolli till en jublande glad trappartist, har något att se fram emot. 
När du placeras i ett akutrum uppe på sjukhusavdelningen och all den läkarexpertis som finns att uppbringa kallas in, för att rädda ditt liv, då tickar livets klocka knappt alls. 
Du är för sjuk att ens tänka. 
En zombie kan nämligen inte tänka. 
För du är nu en zombie. 
Du pissar och skiter i sängen. 
Vårdpersonalen-tack-jobbar för högtryck med slangar, sprutor, bandage, kuddar, maskiner, lakan, rondskålar, ropar ideligen ditt namn, tömmer ditt piss innan katetern är på plats och torkar din röv. 
Gång på gång på gång. 
Det var mitt liv som vårdkolli efter olyckan den 3 april 2014. 
Jag skulle parkera bilen i garaget, tappade balansen och föll handlöst med huvudet före i asfalten. 
Allvarliga inre blödningar m m. Väldigt mycket trasigt. Trauma. Rockbäck i bitar. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset, otaliga operationer, började marschen tillbaka till livet. Det var skakigt värre. Det kändes som tusen hinder som skulle besegras. 
Skulle det verkligen gå? 
Först sängläge några veckor/månader i hemmet. 
Hustrun och Hemsjukvården i Lomma gjorde ett fantastiskt jobb med resterna av herr Rockbäck: sedan rullstol, rollator och nu-1,5 år senare-test med kryckkäppar. 
Trappor ens största fiender. 
Först klarade jag tre trappsteg, fem trappsteg och plötsligt en vacker sommardag för en tid sedan, en hel rak trappa. 
Jubel! 
Då åkte jag utan skyddsnät till Brösarps Gästgivaregård. 
Beställde inte något handikapprum. 
Raka rör. 
Inget fegspel här inte.
Guldrummet-ingen hiss-på andra våningen. 
Där förvandlades jag till trappartist. En skakig trappartist, men jag klarade av det: upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka. 
En djävulsk krokig trappa utan slut, kändes det som.
Jo, svetten lackade.
Snacka om att jag växte, inte minst psykiskt, efter den trappatsen (medvetet felstavat). Vårdkollit rör på sig. 
Från Brösarps backar till Brösarps trappor. 
HIPP-HIPP-HURRA!

Nyårslöfte; överleva 2015

Det låter nästan pretentiöst med ett sådant nyårslöfte. 
Det mest vanliga nyårslöften är den mer mjuka stilen; sluta röka, banta, börja träna, dra ner på fredagsgroggen, sluta med godis, tugga grönsaker, lägga ner casinospelandet på nätet, läsa en bok, lära sig mandarin, sluta med jordnötter osv osv. 
Det finns bara ett stort problem med alla nyårslöften; de spricker. 
Inget varar nämligen för evinnerliga tider.

Det är just på denna ömma punkt, jag får ett problem. 
Mitt nyårslöfte för 2015 om att överleva, får inte bli till en sagostund; minsta spricka i kristallen och jag kan hälsa hem, säga farväl till nära och kära, vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. 
Mitt nyårslöfte låter naturligtvis förmätet, men är på blodigt allvar. 
Det är inget skämt. Även om jag, trots det, kan skämta om det.

Se bara hur det gick åren, 2013 och 2014. 
Det är faktiskt rena rama turen att jag överlevde. 
2013 i februari. 
På väg ut till bilen föll jag plötsligt rak lång baklänges och slog huvudet i en stentrappa. Trappan höll. Det gick däremot ett ytligt hål i min bakskalle. Ambulans. Kraftig hjärnskakning. 
Det var allt. Konstigt nog inga inre blödningar, trots jag knaprar blodförtunnande medicin (waran). 
2014 i april. 
Föll åter rak lång. Landade handlöst på sidan med huvudet i asfalten. Skulle parkera bilen i garaget. Ambulans. 
Denna gången blev det allvarliga inre blödningar. 
I livsviktiga organ. 
Utom i huvudet. 
Märkligt nog. 
Visst trasig och blodvite i ansiktet, men ändå levande på en tunn livstråd. 
Veckor på sjukhuset. Fortfarande inte återställd. 
Ytterst nära få höra himlens vackra klockspel. 
För andra året i rad.

”Tur”, sa läkarna 2013. 
”Vansinnig tur”, sa läkarna 2014. 
Varför jag plötsligt handlöst faller samman? 
Svar:
En svårartad neurologisk skada efter en cancersjukdom under 1990-talet. Den gången hade jag också, ”En vansinnig tur”, som inte fick spela harpa bland molnen. 
Med tanke på min bakgrund, förstår ni bättre mitt nyårslöfte 2015. 
ÖVERLEVA! 
Jag har valt behålla en ödmjuk och finstämd respekt inför det nya året. Aldrig slarva med mina hjälpmedel-se där, ännu ett nyårslöfte. 
Kramar kärleksfullt min familj. 
Kramar kärleksfullt hustrus hand, Anna-Lena som alltid finns där; ett sagofe som Disneys Tingeling. 
Ni andra får gärna hålla tummarna.

För övrigt önskar jag alla bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR! 
Vi syns på andra sidan av 2015. 
Till dess; lev väl! 
Calle Rockbäck

Flaggan i topp! Till alla som hört av sig efter min olycka

Den 3 april ramlade jag raklång i asfalten. Jag skulle parkera bilen i garaget. En vardagsolycka, kan tyckas. 
För mig blev det starten till ett helvete. 
Allvarliga yttre som inre skador. 
Det höll på kosta mig livet. 
Efter veckor på sjukhuset, är jag numera hemma och lappas samman så gott det går. 
Det mest fantastiska under resan, har varit alla färgstarka medmänniskor som hört av sig. Oroliga över mitt liv. 
Saknaden efter mitt bloggande uppenbar. 
Det värmer min trasiga kropp.

Blomster. 
En storslagen bukett röda rosor från Boel och Benny. 
Boel, Kerstin, Caroline har varit ett viktigt stöd för min hustru. Underbara grannar. 
Oro. 
Ovissheten som tär. 
Alla telefonsamtal. 
Vännerna på Facebook. 
Mail från när och fjärran. Plus många, många fler. 
Jag borde räkna upp namnen på er alla. Ingen nämnd och ingen glömd. Ett underbart stöd. För inte tala om min egen familj. 
Flaggan i topp över hela Sverige. 
Enbart för er. 
Tack.

Winnie som själv är nyopererad i ryggen, tittade in på kryckor och ett glatt humör. Gav mig en MFF-dress i miniformat. 
Att hänga i bilen. 
Bara en sådan sak. 
Åter värme, Gott Folk. 
Läkande värme som sprids i min dränerade kropp.

Storfiskaren Peter som t o m hamnat på bloggens löp, slängde ut badkaret. 
Hur skulle jag annars kunna duscha med alla handikapphjälpmedel? 
Det finns mycket att berätta. 
Ta bara bilden här nedanför.

Det är den 8 april. Under fem dagar har den svenska akutsjukvården vänt ut och in på mig. Letat efter skador. Hittat allvarliga skador. Tömt magsäcken på flera liter blod. 
En dag försvann både blodtryck och puls m m. Iltransport från ortopeden till kirurgens akutavdelning, KAVA. 
Till slut sätter jag ner foten. 
Skriker: 
”Jag orkar inte mer!” 
Nu till mitt GULD. 
Hustrun. 
Utan hennes insats, den svenska akutsjukvården samt hemsjukvården i Lomma kommun, hade jag varit en död man i dag. 
Tack älskade hustru. 
Och GRATTIS på din födelsedag. 
Flaggan är också i topp enbart för din skull. 
PUSS!