När du placeras i ett akutrum uppe på sjukhusavdelningen och all den läkarexpertis som finns att uppbringa kallas in, för att rädda ditt liv, då tickar livets klocka knappt alls.
Du är för sjuk att ens tänka.
En zombie kan nämligen inte tänka.
För du är nu en zombie.
Du pissar och skiter i sängen.
Vårdpersonalen-tack-jobbar för högtryck med slangar, sprutor, bandage, kuddar, maskiner, lakan, rondskålar, ropar ideligen ditt namn, tömmer ditt piss innan katetern är på plats och torkar din röv.
Gång på gång på gång.
Det var mitt liv som vårdkolli efter olyckan den 3 april 2014.
Jag skulle parkera bilen i garaget, tappade balansen och föll handlöst med huvudet före i asfalten.
Allvarliga inre blödningar m m. Väldigt mycket trasigt. Trauma. Rockbäck i bitar. (texten fortsätter efter bilden)
Skulle det verkligen gå?
Först sängläge några veckor/månader i hemmet.
Hustrun och Hemsjukvården i Lomma gjorde ett fantastiskt jobb med resterna av herr Rockbäck: sedan rullstol, rollator och nu-1,5 år senare-test med kryckkäppar.
Trappor ens största fiender.
Först klarade jag tre trappsteg, fem trappsteg och plötsligt en vacker sommardag för en tid sedan, en hel rak trappa.
Jubel!
Då åkte jag utan skyddsnät till Brösarps Gästgivaregård.
Beställde inte något handikapprum.
Raka rör.
Inget fegspel här inte.
Guldrummet-ingen hiss-på andra våningen.
Där förvandlades jag till trappartist. En skakig trappartist, men jag klarade av det: upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka.
En djävulsk krokig trappa utan slut, kändes det som.
Jo, svetten lackade.
Snacka om att jag växte, inte minst psykiskt, efter den trappatsen (medvetet felstavat). Vårdkollit rör på sig.
Från Brösarps backar till Brösarps trappor.
HIPP-HIPP-HURRA!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar