”Min hustru ska bli släggkastare”

Min passion för släggkastning började med atleten Birger Asplund. Han blev svensk mästare 1954-1968. 
Birger var överlägsen i Sverige. Han slängde som bäst klumpen på 7,26 kg över 66 meter. 
Trots det hamnade han långt efter världseliten från gamla öststaterna. Birger var absolut inte dopad. 
Jag gillar rotationen i ringen: kraften, smidigheten kombinerad med en strålande styrka. (texten forts. efter bilden)

Släggkastning var också den sista manliga bastionen. Här gjorde sig inte några blyga violer sig något besvär. 
Det var då det. 
I dag har kvinnorna även erövrat släggkastningen. Ja, ingen från Fi utan Tracey, Eleni, Ida mfl duktiga svenska kvinnliga släggkastare. 
Visserligen kastar de ca 10 meter kortare än tyskan Betty Heidler som är min idol efter då alltså Tracey Andersson från Trelleborg, bara en sådan sak. (texten forts. efter bilden)

Trots det blev jag förvånad för en tid sedan. 
”Jag tänkte börja kasta slägga”, sa plötsligt en dag hustrun till mig. 
”Släggkastare”, svarade jag något förvånad. 
”Ja, är det något konstigt med det då” 
”Nej, inte direkt, men klarar du rotationen? Fyra varv utan bli snurrig i huvudet. Det kostar på” 
”Vem har sagt jag ska snurra?” 
Sagt och gjort. 
Jag köpte en damslägga på 4 kilo. 
Tid för test. 
”OK då, jag kör med en snurr”, sa hustrun karskt och for rakt in i nyponbuskarna. Lite tagg, här och där, men vad får inte en släggkastare stå ut med. 
Ja, där är vi nu. 
Utan kroppslig rotation återstår endast propellern. För att få upp farten på släggan, måste den snurra runt över kastarens huvud. Något vi ska testa nästa gång. 
Skam den som ger sig.