Fifty-Fifty

Trettonhelgen dras alltid ett mörk skimmer genom tanken som en kort blixt. Så har det varit sedan trettonhelgen 1997. 
Varje år sedan dess: 
ett mörkt skimmer genom tanken som en kort blixt. 
Upprepningen efter så många år känns märklig. Minnet träder fram som en stjärna på himlakroppen. 
Det var trettonhelgen 1997 som jag plötsligt kissade urin, färgat som jordgubbssaft: akuten, inläggning, utredningar, oron och så beskedet: cancer. 
Ett förödande besked som många svenskar får varje år. 
Mörka tankar. 
Döden är de mörkaste tankar en människa kan få. 
Så en stor canceroperation i över tio timmar. Möjligheten till ett fortsatt liv, ”Fifty-Fifty”, som läkaren såg på saken med rutinmässig röst. 
Jag såg helst 100 procent lycka på saken. 
Veckan efter operationen ska vi inte tala om. 
Livets sköra tråd. 
”Fifty-Fifty”? 
Långt från det. 
Sedan. 
100 procent lycka. 
Livet lever. 
Därför drar ett mörkt skimmer av lycka genom mina tankar varje trettonhelg sedan dess. Lyckan är själva blixten, förstår jag nu.
Det ni precis har läst är en form av självterapi. Bästa husläkaren är nämligen att få skriva av sig. 
Tack bloggen för du finns. 
”Fifty-Fifty” slutade med lycka.