Kroglivet i Lomma: Visst finns det framgångar-hatten av för Lomma Krogen

 

Det var nog inte många som trodde att Lomma Krogen skulle överleva pandemin. Familjen Björkman hade alla odds emot sig när de slog upp portarna hösten 2020. Det var nämligen då som den där förbannade covid-19 rasade som värst. Höll landet i ett järngrepp. Vi tänkte mer på respiratorer än dricka öl på krogen. Restriktionerna slog i sin tur hårt mot restaurangbranschen. Många fick stänga ner. 

Folk blev arbetslösa. 

Nej, det var inget kul alls. 

Det var rent ut sagt ett helvete. 

Då går familjen Björkman mot strömmen. Öppnar Lomma Krogen med fräscha idéer och god öl. Ett hamburgerregn tog vid med egna originella annonser på de sociala medierna. Fram till idag handlar det om hundratals annonser. Tillverkade av pappan, Peter Björkman. 

Autodidakt(självlärd) på området. 

Krogen har blivit något av en succé. 

Poppis i Lomma. 

Vad är då receptet att överleva i branschen? 

”Göra rätt. Är det svåraste. Kräver också ett hårt jobb, lyhördhet, känsla och ödmjukhet,” skissar Peter Björkman upp för mig. 

Det är bara till lyfta på hatten. 

Det hör också till god ton, att nämna ytterliga två andra matställen i Lomma som går bra: Fiskboden och Slaktaren vid Centrumtorget. 

Även de överlevde pandemin. 

Kött och fisk går hem i byn, sanna mina ord. Ja, så pizza-och sushiställen då. 

Av den varan finns det gott om. 

Bennys nyöppnade Korvluckan, får jag nog syna i skinnet. Fattas bara.

 

Lommas Gubbhylla tom-alla överlevde coronan

 

Inte en fena på plats. 

Lommas Gubbhylla gapar tom. 

Det är här på Lommabuktens Seglarklubbs uteplats vi Gubbar brukar sammanstråla om morgnarna. 

Kaffehurran finns på plats. 

Skämtsamt kallad för coronakaffe. Inte omöjligt det är hamnkaptenen själv som fixat till kaffet. 

Det är här vi Gubbar också löser världsproblemen: ölets styrka, tändkulemotorer med sitt läckra ljud eller varför inte MFF:s senaste match. Givetvis mycket båtsnack. (texten fortsätter efter bilden)

Just denna måndagsmorgonen var det tomt på folk. Gubbhyllan gapade tom på innehållet 65-plus. 

Nej, det är inte coronan som slagit till. Alla är vi vaccinerade. Gamla sailors med olja i skägget, är ett segt släkte. Jag är bara på plats alldeles för tidigt. 

Snart nog droppar Åke, 80 år, in med sin spännande livshistoria. Åke är ett av de finska krigsbarn som kom till Sverige 1943. Han var bara två år gammal med en lapp kring halsen. Ensam i världen. 

Två år gammal! 

Omtumlande. 

När han fyllt 16 år gav han sig ut på de sju haven. 

Äventyr, mina vänner, äventyr. 

Om Åkes livsresa ska jag berätta om en annan gång. Nu tog han sig en kopp/mugg coronakaffe och mådde prima. 

Det är han värd. 

Kopp för Lommas Gubbahylla. 

Heja Åke!

 

 

 

Nyårslöfte; överleva 2015

Det låter nästan pretentiöst med ett sådant nyårslöfte. 
Det mest vanliga nyårslöften är den mer mjuka stilen; sluta röka, banta, börja träna, dra ner på fredagsgroggen, sluta med godis, tugga grönsaker, lägga ner casinospelandet på nätet, läsa en bok, lära sig mandarin, sluta med jordnötter osv osv. 
Det finns bara ett stort problem med alla nyårslöften; de spricker. 
Inget varar nämligen för evinnerliga tider.

Det är just på denna ömma punkt, jag får ett problem. 
Mitt nyårslöfte för 2015 om att överleva, får inte bli till en sagostund; minsta spricka i kristallen och jag kan hälsa hem, säga farväl till nära och kära, vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. 
Mitt nyårslöfte låter naturligtvis förmätet, men är på blodigt allvar. 
Det är inget skämt. Även om jag, trots det, kan skämta om det.

Se bara hur det gick åren, 2013 och 2014. 
Det är faktiskt rena rama turen att jag överlevde. 
2013 i februari. 
På väg ut till bilen föll jag plötsligt rak lång baklänges och slog huvudet i en stentrappa. Trappan höll. Det gick däremot ett ytligt hål i min bakskalle. Ambulans. Kraftig hjärnskakning. 
Det var allt. Konstigt nog inga inre blödningar, trots jag knaprar blodförtunnande medicin (waran). 
2014 i april. 
Föll åter rak lång. Landade handlöst på sidan med huvudet i asfalten. Skulle parkera bilen i garaget. Ambulans. 
Denna gången blev det allvarliga inre blödningar. 
I livsviktiga organ. 
Utom i huvudet. 
Märkligt nog. 
Visst trasig och blodvite i ansiktet, men ändå levande på en tunn livstråd. 
Veckor på sjukhuset. Fortfarande inte återställd. 
Ytterst nära få höra himlens vackra klockspel. 
För andra året i rad.

”Tur”, sa läkarna 2013. 
”Vansinnig tur”, sa läkarna 2014. 
Varför jag plötsligt handlöst faller samman? 
Svar:
En svårartad neurologisk skada efter en cancersjukdom under 1990-talet. Den gången hade jag också, ”En vansinnig tur”, som inte fick spela harpa bland molnen. 
Med tanke på min bakgrund, förstår ni bättre mitt nyårslöfte 2015. 
ÖVERLEVA! 
Jag har valt behålla en ödmjuk och finstämd respekt inför det nya året. Aldrig slarva med mina hjälpmedel-se där, ännu ett nyårslöfte. 
Kramar kärleksfullt min familj. 
Kramar kärleksfullt hustrus hand, Anna-Lena som alltid finns där; ett sagofe som Disneys Tingeling. 
Ni andra får gärna hålla tummarna.

För övrigt önskar jag alla bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR! 
Vi syns på andra sidan av 2015. 
Till dess; lev väl! 
Calle Rockbäck