Lommabon Gert Olsson har hamnat på biblioteket-paketerad mellan hårda pärmar

 

Det kunde aldrig Gert Olsson i Lomma ens drömma om. På torsdag tar han plats på kulturinstitutionen i byn med sin bok, Min levnadshistoria. Skriven enbart som en rapport över sitt liv till sin familj. 

Ingen dålig summering alls. 

Ett äkta Lommabarn som växte upp under små omständigheter. Fanns inte mycket serverat där inte. 

Slog sig fram ändå. 

Startade eget företag, Lomma Tak, och gjorde lysande karriär på hemmaplan. Under 1980-talet kunde han t o m ha råd köpa sig en semesterlägenhet i filmstjärnornas Cannes på Franska Rivieran i departementet Alpes-Maritimes. 

Sitt liv har han på ett elegant vis paketerat på 146 sidor. Snabbt bläddrar han fram till kronan på verket, hustrun Siv. 

”Utan henne hade det aldrig gått. Vi gifte oss 1966 och firade vår 50-åriga bröllopsdag i Las Vegas. Två vuxna döttrar och barnbarn finns också,” berättar Gert för mig.

På tal om när kärleken är som störst, bäst och vackrast.

Grattis, säger jag till er som fixat biljett till torsdagens levnadshistoria med Gert Olsson på Lomma bibliotek. Det blir en höjdare, men så har Gert också sprungit både maraton-och kört Vasaloppet. 

Det senaste en bragd för sig. Snötillgång tillhör nämligen en bristvara i Lomma.

 

MFF:s målvakt sjunger ut: ”Jag saknar jävlar anamma”

 

Johan Dahlin är målvakt i Malmö FF. I söndagens match borta mot Varbergs BOIS (1-1), räddade han laget från en brakförlust. Johans reflexräddningar arvegods från pappa Stefan. Allsvensk målvakt i både Öster och Elfsborg. Kallades för Tarzan. Efter matchen sjöng en förbannad Johan Dahlin ut. Lill-Tarzans vrål bland lianerna. Sydsvenskan skriver:

"Hur ska jag säga för att det inte blir fel? Jag saknar jävlar anamma och det har vi nog gjort i för många matcher i höst."

MFF-målvakten vägrade skylla på att det varit tung bortamatch i Champions League mot Chelsea i veckan.

"Det borde vara tvärtom. Vi borde ta med oss tempot från sådana matcher in i allsvenskan. Tänder man inte till när man slåss om SM-guld är något fel, när sju omgångar återstår och varje match är en final.” 

Vinnarskallen Johan Dahlin ryter ifrån. 

Ack så rätt han har. 

Det är faktiskt Johan som borde vara lagkapten och inte en blek AC som försvann med svansen mellan benen från arenan. Så gör inte en lagkapten. 

För några år sedan kom det ut en liten bok. 

Samarbetsövningar. 

I den här boken hittar du roliga och givande övningar som till exempel Cykeldäcket, Kvicksanden och Tunnelhålet. Alla övningar syftar till att skapa trygghet och öka självkännedomen hos individen och i gruppen, står det skrivit. 

Något att tänka på inför onsdagens hemmamatch mot AIK. Precis vad de slöa lagspelarna i MFF behöver. 

Låt Johan Dahlin leda övningarna. Tränaren, Jon Dahl Tomasson, är icke karl för sin hatt. 

Trist men sant.

 

Svenska Fotbollförbundet sågar-utan läst Olof Lundhs bok

 

Det är en märklig sågning som förbundet går loss med. De tunga grabbarna går ut på bred front med sågklingan. Trots att ingen har läst Olof Lundhs senaste bok, ”Landslaget enligt Lundh”, sågas den rakt upp och ner. 

Visserligen är klingan rostig, men ändå. 

Landslagets dåvarande chef, Lasse Richt, säger till Sportbladet: ”Jag har inte läst den men jag läser å andra sidan inte Kalle Anka heller. Så jag tror inte att jag läser den här boken. Och som allt han (Lundh) skriver så slirar och skarvar han – och överdriver. Men det är väl för att han vill ha klick och tjäna pengar.”  

Ord och inga visor. 

Kanske inte så konstigt att klingan är rostig. 

Det som väcker ont blod är Lundhs beskrivning av hur Zlatan Ibrahimovic bröt ner sina lagkamrater i landslaget. 

Förbundets generalsekreterare, Håkan Sjöstrand, sågar vidare: ”Den svartmålning som nu görs av Sveriges största och främsta fotbollsspelare genom tiderna, den ställer jag inte upp på.” Sedan utvecklar han tankegångarna medan förbundets ordförande, Karl-Erik Nilsson, som vanligt mumlar i sitt skägglösa ansikte. 

Det vi ser är en klassisk sågning. 

De tunga gossarna har inte läst boken, men sågar för brinnande livet ändå. Det är väl bara Donald Trump som kan leva upp till den bedriften. 

Rätt skamligt, faktiskt. 

Själv har jag inte läst boken. 

Om allt funkar ska den dyka upp med en hemleverans i kväll. Vi får väl se om jag efter läst boken, överlever Lundhs vilda swingar.

Spännande fortsättning lär följa. 

Gert Olssons sagolika Lommahistoria-jag älskar boken

Livet är allt bra fantastiskt. 
Det räcker komma utanför husknuten, så möter du det lilla vanliga vardagslivet i Lomma, förvandlat till ett stort unikt liv, i en högst personlig bok på 146 sidor. 
I veckan mötte jag författaren bakom verket nere vid badet, Lommabon Gert Olsson, 77 år. ”Calle, jag har skrivit en bok. Jag har berättat om min levnadshistoria för mina barn och barnbarn. En liten bok enbart för min familj,” berättar Gert för mig. Min journalistiska instinkt väcktes till liv. 
Gert har alltså gjort något som vi alla 70-plussare i coronatider borde göra: skriva ner vår egen personliga historia, innan allt göms och glöms i gravens tysta vrå. Gert Olsson har gjort det som vi många tänker, men aldrig kommer till skott. 
Resultatet har blivit en högst personlig biografi. 
En tidsresa från arbetarklassens Lomma till dagens moderatstyrda kommun med skyhöga bopriser och det fina folket. 
Ett annat liv. 
En annan tid. 
En klassresa av bästa sort. 
Redan efter några sidor tappar jag andan. 
Visste ni att vintertid kunde man lösa gångbiljett, för gå på järnvägsspåret mellan Lomma-Arlöv? 
Eller hur gångbron över Höjeå mellan kyrkan och kyrkfuret kom till? 
En försigkommen mansperson byggde den första bron. Sedan tog han ett eller två öre i avgift av den som passerade över bron. 
Gerts farmor, Ida, 92 år, fick ett hisnande slut 1974. 
Fick kallbrand i ena stortån. 
Efter amputation på sjukhuset i Lund, fick Ida det dystra beskedet att hon aldrig mer skulle kunna gå. 
Ett svårt slag.
Hon slutade i sin förtvivlan dricka och äta och dog. 
Förstår ni, att jag blir bergtagen av Gerts lilla sagolika bok. 
Jag lovar: det kommer mera.

Kalle Lind glömde bort Sickan Carlsson-helylletjejen nakenmodell i dag

Jag läser just nu, Kalle Linds senaste bok, Snedtänkt. En väldigt underhållande bok om artister som var stora svenska stjärnor. Numera döda och i stort sett bortglömda. 
Vissa inte ens ett minne blott. 
Kalle Lind tröskar till viss del slarvigt, men intressant, igenom ett 20-tal ”odödliga”. 
Fast han missar ett och annat guldkorn. 
Ett sådant är onekligen hela Sveriges lilla älskling, Sickan Carlsson (1915-2011) som debuterade redan som tioåring i Barnens brevlåda med Sven Jerring. Hon sjöng om blåsippor. 
Artistvägen utstakad. 
1932 slog hon igenom som 17 år i lustspelet, Vi som går köksvägen, med lustigkurren Thor Modéen. 
Även han bortglömd av Kalle Lind. 
Året efter kom första SF-filmen, Kära släkten, med Gösta Ekman d.ä. och Tutta Rolf. Sedan var Sickan Carlsson den stora kvinnliga filmstjärnan med oräkneliga roller i svenska pilsnerfilmer samt andra, där Sickan fick spela sött kuttersmycke. 
Och så sjöng hon, för glatta livet. Med fin ljus röst.
I eftermiddags-måndag-slog jag mig ner i TV-soffan och hamnade mitt i en Sickan Carlsson rulle från 1952, En fästman i taget. 
Plötsligt har Sveriges lilla älskling fått rollen som nakenmodell. Nu blev jag intresserad på riktigt. 
Jag riktigt hör hur landets pastorer 1952 gnissla tänderna. Hon skulle målas av som en fäbodjänta. 
Fast naken. 
Då satte Sickan ner foten. 
Någon måtte fick det allt vara. 
Närmare än vad bilderna från filmen, här nedanför blev det inte.  Endast ryggtavlan var "nästan" naken. Resten ett stort badlakan.
Suck. 
Där blev man blåst. 
Annars var Sickan Carlsson gift under många år med Sölve Adamsson. Jo, det var han med kondomerna...om nu någon minns det. 
Kalle Lind skriver till mig, angående varken Thor Modéen eller Sickan Carlsson finns med i boken. 
"Vill bara säga att jag inte glömt vare sig Sickan eller Thosse. Men alla rymdes inte i just den här boken."
Bortsett från det, svarar Calle Kalle Lind med: 
"Hoppas många läser din bok. Den är verkligen underhållande. Kul läsning om artister vi en gång älskade, men till stora delar glömt bort 2018."
 

MFF:s chans mot Besiktas-lira som bondlurkar

Läser Jesper Höglunds recension av boken,The Passion, i det senaste numret av Offside. 
Patrick Keddie benar upp den turkiska fotbollen som består av blod, svett och tårar. 
Korruption hör till dagordningen. 
Röra med både landslaget och klubblagen. 
Inget svenskt lagom, här inte. 
Jag fastnar inför kvällens match i Europa League mellan Malmö FF-Besiktas, med Jespers ord ringande i öronen: 
”Landets mest namnkunniga klubb åker på stryk av ett gäng bondlurkar från Sveriges ödemarker, som när Galatasaray slogs ut ur Europa League av Östersund häromåret.” 
Ord och inga visor. 
Bondlurkar. 
MFF måste dra på sig blåstället ikväll. Därom råder ingen tvekan. MFF:s chefsanalytiker, Jesper Fjällström, har säkert missat något här. 
Typ.
Var har jag pappren om hur bondlurkar spelar? 
Liksom. 
Bara så. 
Jag tror Besiktas övermätta f d storstjärnor, ser just MFF som ett gäng bondlurkar. Hillibilly from Appalacherna, USA. 
Det är just detta bränsle som Östersund förde in i Europa League. Det gäller med andra ord smälla på. 
Bjuda upp till ett riktigt svenskt ”bonnalir”. 
Jag kan riktigt se hur Oscar Lewicki provar ut kepsen med texten Bolinder-Munktell. Nu kör vi.
Smäll på! 

Biografin över Vilhelm Moberg-ett urberg från Småland får liv

Jens Liljestrands "Mannen i skogen", är den första heltäckande biografin över Vilhelm Moberg. 
Märkligt nog. 
För ro i land detta gigantiska projekt krävs det Jens Liljestrands bakgrund: litteraturkritiker, skönlitterär författare, lätt handslag samt så har JL disputerat på en avhandling om Vilhelm Moberg. 
Resultatet har blivit en bibel. 
Inte lätt att greppa. Tung som en tegelsten. 
Minst 730 sidor. 
Jag har tröskat igenom halva boken. Är nu framme vid Mobergs slit med den första boken i Utvandrarserien. 
Halva boken blir en rik kunskapsresa i Vilhelm Moberg. Per Svensson skriver i sin recension i Expressen: ”...berättelsen om en man som vann alla segrar man kan vinna, men ändå inte fick ro i sin själ.” 
Jag som trodde jag läst allt av och om Vilhelm Moberg. 
Jag som trodde mig lärt känna denna litterära gigant. Till och med vandrat i hans fotspår i skogarnas Småland. 
Klappat minnesstenen som restes 1970 över Mobergs barndomshem. Soldatstugan som revs 1924. 
Suttit i Mobergs bänk i barndomsskolan som numera är museum i Moshultamåla. Fick en tår i ögat, när jag besökte Korpamoen. 
Jens Liljestrands fantastiska biografi över detta urberg från Småland, ligger i topp av alla biografier jag läst. 
Jag är lycklig över att ha över 350 sidor kvar. 
Nu ger jag mig av till Amerika. 
Följer JL:s text som lättsamt flyter fram. Låter mig virvla in i ”Styrmansvalsen”, emigranternas avskedsvisa. 
Vilhelm Moberg spelade slängpolskan på sitt munspel, när han med sin familj lämnade Sverige för Amerika den 4 juni 1948.
Jag får inte nog. 

Memoarflik: ”Sommaren som skämde bort mig”

En vårdag i mitten av 1950-talet kämpade jag med döden på infektionskliniken i Malmö. Endast 9 år gammal åkt på en synnerligen allvarlig sjukdom. 
Hjärnhinneinflammation. 
Utgången oviss. 
Slutade oftast med döden på den tiden.
 Då kom min moster Lilly och gav mig boken: 
”Gossen som fick vad han ville” 
Fick aldrig nog titta på elefanten, tigern, hästen och alla djuren. Identifierade mig med den ljushåriga lilla gossen på bokomslaget. 
Kramade boken med hjärtats alla pulsslag. Bestämde mig i mitt eländiga tillstånd bli den där lila gossen som fick vad han ville: 
jag ville ha mitt liv tillbaka. Överleva den hemska sjukdomen. 
Så blev det också. 
Tidigt i våras kramade jag åter boken med hjärtats alla pulsslag. Önskade mig en oslagbar sommar. 
Vintern kall och bedrövlig. Jobbiga utflykter med el-skotern. Man sitter helt still. Orörlig. Förvandlas snabbt till en iskub i frysen. Det är inte som cykla eller promenera. Ingen ånga från mänsklig kropp finns att fånga. 
Bara kyla. 
Därför hoppades jag på årets sommar. Tror inte på skrock. Kramade ändå min bok om gossen som fick vad han ville. 
Ni vet hur det slutade. 
Det blev en sommar som aldrig ville ta slut. 
Jag rörde mig med min el-skoter bland badande glada människor i Lomma. For vidare ut i samhället. 
Njöt i tunna sommarkläder. 
Alltid härlig sommarvärme.
Månad efter månad. 
Mycket såg jag med egna ögon. 
Andra tipsade mig. 
Bloggen fylldes med närmare 100 blogginlägg. Om allt mellan himmel och jord. Jag skrev sommaren på mitt eget vis. 
Sommaren 2018 skämde verkligen bort mig. 
Jag tittar på det lilla ljushåriga gossen på bokomslaget. 
Visst är det jag.

Sjukvårdens mörka hemlighet-byte av läkare ett riskmoment

Jag har varit en del av den svenska sjukvården sedan 1950. Då var jag ett litet barn. Låg inlagd för scharlakansfeber på Halmstads sjukhus. 
Isolerad. 
Fick inte ens träffa mamma eller pappa. Det var så det gick till för snart 70 år sedan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna som Liberalernas partiledare, Jan Björklund, säger. 
Mina sjukdomar har stått som spön (förlåt Björklund) i backen. Flera dödligt allvarliga sjukdomar. 
Otaliga operationer. 
Stort som smått. 
Mängder av läkare har passerat revy. 
Vissa bättre än andra. Några slutat som stjärnor inom läkarvetenskapen. Rockbäcks sviktande hälsa en utmärkt träningsrunda mot större uppgifter i USA. Andra gått i pension eller själv avlidet, när de gett järnet för hålla Rockbäck vid liv. 
Hur som helst. 
Det är nu det blir bekymmersamt. 
På en specialistklinik ”ärver” en annan läkarkollega dina irrfärder inom den svenska sjukvården. 
Redan vid det första mötet, märker du att den nya läkaren är dåligt påläst i ditt fall. Det är nu din utbildning av nykomlingen startar. Detta är av yttersta vikt, för det handlar syvende och sist om ditt eget liv. 
En ny läkare med fräscha ögon, kan plötslig få för sig du ska ta hans favoritmediciner. Trots att det du redan har plockat i dig funkat jättebra de senaste 20 åren. 
Fallgroparna otaliga. 
För tillfället har jag ett hjärtflimmer som ställer till mycket oreda för mig. Väntar på en el-konvertering. Det blir den tionde sedan 2004. Brukar fungera alldeles utmärkt. Då har jag fått ett problem på halsen som egentligen kanske inte är något problem alls, utan endast jag som är nojig. 
Min hjärtläkare sedan 2004 är utbytt. 
När vi träffades var han en mycket begåvad ung man. Snart nog både professor samt en internationell auktoritet på hjärtats mysterium. Jag var alltså under den absolut bästa tänkbara läkarvård. 
Ställde till och med upp för honom i undervisningen av läkarstudenter. Berättade under muntration, att ett förmaksflimmer också kan uppföra sig som ett barnprogram i TV, Bo-li-bom-pa. 
Nu har min duktige hjärtläkare fått nya spännande uppdrag i USA. Därför träder en annan läkare in på banan. 
Jag blir omedelbart nervös. 
Jag vet. 
Det blir till börja om från allra första början igen med journalanteckningar, medicinlistor och förhoppningsvis tusen andra viktiga frågor som alla läkare inte är det minsta intresserade av. Det är jag. För det gäller mitt liv. 
Varför berättar jag då allt detta? 
Tänkte det kunde vara bra att veta. 
Insider information. 
Svensk sjukvård är inte bara köer eller väntetider på akuten. Svensk sjukvård är så mycket mer. 
Slutar jag inte nu, är det på väg bli en bok i psykoterapi. 
Därför stopp.

Thorleif Håwi-ett liv flyga utan fallskärm

När jag på allvar rullar in i journalistiken i början av 1970-talet, fanns det en stjärnreporter på Aftonbladets sportredaktion som hette, Thorleif Håwi. 
Jag var ung och hungrig. Thorleif några år äldre. Minns mycket väl hans spektakulära stories som imponerade på en gröngöling som jag. 
Plötsligt efter vinter-OS i Sapporo 1972 gick sportjournalisten med dansbandsnamnet Thorleif upp i rök. 
Borta. 
Vart tog han vägen? 
Vet jag att jag tänkte en kort stund. 
Nu vet jag. 
För en månad sedan släppte Ekelids Förlag hans bok, 
”SÖNDAG-MORGON. Berättelsen om mina 40 år som dödgrävare, bordellpianist, journalist och reklamman i Sverige och Asien.” 
Jag blev nyfiken. 
Köpte boken och läste, skrattade och läste och skrattade ännu mer. I reklamvärlden ses Thorleif som en guru. Framgångarna monumentala. Bakslagen också monumentala. Anekdoterna flödar. Jag har hur roligt som helst. 
Thorleif har lätt anslag på tangenterna. Här går det undan som tex berättelsen om skådespelaren Tommy Berggren. 
En nervig Bo Widerberg ska spela in några scener till filmen Joe Hill i New York. Fast kvällen innan går skådespelarna ut på krogen för uppmjukning. Tommy blir genast betuttad i den söta servitrisen. Frågor om hon vill följa med till Hawaii. Ja, svarar hon förvånad. Tommy tar genast hennes hand och drar iväg till Hawaii med den sköna. Bo Widerberg samt hela filmsällskapet får skjuta upp filmplanerna och återvända hem till Sverige. 
Ni förstår själva hur kul jag haft av Thorleif Håwis bok. 
Härlig sommarläsning. 
Nu vet jag vad som hände med honom efter sin lysande men allt för korta karriär som stjärnreporter. 
Det blev ett liv som flyga utan fallskärm. 
Köp och läs.

Männen i KREML som styr Putin kartlagda

Det är som jag misstänkt länge. Rysslands Putin är i likhet Donald Trump styrd av kapitalet. Fast vilka politiker är inte det? 
Det finns dock en avgörande skillnad, om är hårfin: Trump är ingen politiker. 
I grunden en tränad affärsman som inte är van förlora sina affärsuppgörelse. 
Den politiska odlingen bristfällig. Därför körde hans eget parti över honom när Obamacar skulle skrotas. 
Ett ytterst förnedrande nederlag. 
Det kan också vara startskottet för att republikanerna nu vill plocka bort honom. Det blir i så fall en lång och mödosam juridisk väg innan målgång. Allra viktigast är om de amerikanske kapitalisterna har fått nog. De har republikanernas öra. 
I Ryssland brottas Putin med liknande problem, fast ändå inte. 
Journalisten, Michail Zygar har nu skrivit en övermåttan intressant bok om, Männen i KREML-inifrån Putins hov. 
Den ryske presidenten visar sig också ha bristfällig erfarenhet av politik som Donald Trump. Putin handplockades från säkerhetstjänsten, för städa upp efter röran med Jeltsin. Putin ville först inte alls vara med på KREML:s planer. Han förblindades med nytt boende med all tänkbar lyx. En 15 meter lång pool imponerade storligen på honom. Ett liv i flärd öppnade sig. Något han aldrig varit i närheten av. 
Det avgjorde. 
Ungefär så långt har jag kommit i boken. 
Läs ni också. 
Ni får spännande resa bakom de stängda murarna i KREML. 
I eftermiddag reser jag själv in i en annan spännande värld. Först slutspelshockey med Malmö Redhawks, sedan VM-kval i fotboll mot Vitryssland. 
TV-soffan kommer gå varm.

MFF-spelaren som blev vagabond-motsatsen till Zlatan

Det här är Mikael ”Micke” Rönnberg. Han dök plötsligt upp i Malmö FF 1982. Värvad från Hammarby IF. 
Det väckte stor uppmärksamhet på den tiden. 
Han spelade 64 matcher för MFF. Tre år senare drog han till proffslivet i USA. 
Det har kommit och gått mängder med spelare i MFF genom alla åren. En stor del glöms snart bort. Mikael ”Micke” Rönnberg glömmer man inte i första taget. 
Han var en bolltrollare av Guds nåde. Drog sig inte ens för göra en tunnel på motståndaren i eget straffområde. Tränaren fick gråa hår. Givetvis blev han en stor publikfavorit. Problemet var att han redan på den tiden var något av en vagabond på fotbollsplanen. 
Nej, någon Zlatan blev han inte, fast talangen fanns där. Det fanns så mycket annat som också var väldigt kul att göra, heller kanske inte göra. 
I morgon lördag släpps boken, ”Var är Micke”, av Peter Wikberg på Hammarbystället Pelikan på söder i Stockholm. 
Det visar sig att han numera fullt ut lever ett vagabondliv på en ö i Grekland. Tar dagen som den kommer. Lever i stort sett ett med ö-världens stillsamma liv. 
Utan Internet eller andra kopplingar till omvärlden, kan Mickes liv också liknas vid en modern Robinson Crusoe. 
Mikael ”Micke” Rönnberg fyllde 60 år i februari och bryr sig inte. 
Medan Zlatan fått guld och gröna skogar, fick ”filosofen” Mikael ”Micke” Rönnberg en liten  boplätt på en ö att gömma sig på. 
Tänk så olika det kan sluta i fotbollens värld.

Varför skjuter folk varandra?

Dödligt vapen, hette en tidig actionrulle som släpptes för snart 30 år sedan med Mel Gibson i huvudrollen som en hårdskjutande tuff snut. 
I dag har filmens titel blivit vardag känns det som i Malmö, Göteborg och Stockholm med flera svenska städer. 
Det dödliga våldet trappats upp. Dödsskjutningarna bland unga människor förfärande hög. Det handlar nästan alltid om invandrartäta förorter. 
Det är inget att hymla om. 
Kriminaliteten hård och tuff. Ofta finns narkotikan med i bilden. 
Hur kunde det gå så här illa? 
Något svar på det finns inte. 
Endast naiva svenska politiker samt en överbelastad polis. 
Koranen förbjuder alkohol. Muslimer följer ofta det förbudet. Koranen förbjuder inte användningen eller handeln med narkotika. 
I Afghanistan blomstrar vallmo-odlingarna. Landet är världens största producent av opium, råvaran till heroin. 
Fast striden om knarkhandeln i förorterna är lång ifrån hela sanningen. (texten fortsätter efter bilden)

Amineh Kakabavehs bok blev något av en ögonöppnare för mig: en vanlig svensk som trivs bäst bland oförargliga dalahästar. 
Jag har tidigare skrivit om hennes bok som berättar för mig om en okänd kultur. På sidan 161 skriver hon. 
Jag citerar ordagrant:  
”Det Mellanöstern jag kommer ifrån är ett Mellanöstern där folk dödar sina bröder och systrar, sina politiska motståndare eller andra människor enbart för att de har en annan politisk eller religiös inriktning. Att döda människor är som att dricka vatten för många. Konsensus och rationalitet är en bristvara och krig och vapen är närvarande från barnsben, små pojkar får lära sig hämnas på andra om de blir slagna eller orättvist behandlade. De växer sedan upp till män som praktiserar detta och i värsta fall blir de politiska eller religiösa ledare för olika folkgrupper eller nationer.” 
Jag läser detta. 
Om och om igen och tankarna snurrar runt. Det finns ingen anledning tvivla på att det inte är som Amineh Kakabaveh skriver. 
Har statsminister Stefan Löfven läst det? 
I så fall borde han sovit dåligt den senaste tiden. 
Dödligt vapen var det som sagt var. 
Finns säkert fler förklaringar. 
Möjligen.

Lommatjejen Maja överlevde bröstcancer-skrev en ABC-bok för barn

Det är sådan här skaparkraft jag gillar. Ja, jag blir nästan på tårögd. 
Lommatjejen, Maja Lindberg, drabbades av bröstcancer för över ett år sedan. 
Det vet alla som fått detta hemska besked, vad det innebär av smärtsamma tankar som tumlar runt i ens trasiga kropp. 
Om familjen. 
Om nära och kära. 
Om själva livet. 
Ett tomt hål uppstår. 
För Majas del innebar det en tung behandling i kampen mot cancern. 
Normalt är Maja en mycket duktig illustratör. Det fick hon lägga på is. 
”För att fördriva de dagar jag kände mig bra satte jag igång med bokprojektet. Något måste jag göra för att skingra tankarna,” berättar Maja för mig. 
Skaparkraften tog vid. Cancern besegrades sakta men säkert. Psykologiskt vann Maja en stor seger. 
Lilla Bokstavsboken är nu klar och släpps den 1 september. 
”Den 3 september mellan kl. 12-14 sitter jag på biblioteket i Lomma och signerar mina böcker. Boken är för barn mellan 3-6 år," fortsätter Maja. 
Det blev alltså till slut en ABC-bok för barn. Alfabetet slog ut cancern. Det låter som en saga, men är faktiskt sant.
Maja, du har min största respekt. 
FOTNOT: Vi som var med minns också Lennart Hylands berömda ABC-bok i Hylands Hörna för ca 50 år sedan.

Calle Rockbäck bloggade Lommabo-hamnade i finsk TV

Här intervjuas den finska författaren, Onerva Hintikka, om sin nya bok i finsk TV. 
Boken på finska, handlar om Lapplandskrigets vånda och fasor. 
Onerva fann Lommabon, Knut Ekdahls dramatiska krigsupplevelser under andra världskriget vid den finska gränsen i Norrbotten/Lappland, på min blogg. 
Nu har Knuts krig alltså till och med hamnat i finsk TV. 
Jag har tidigare skrivit om den finska författaren, Onerva Hintikka som fann vägen in till mina blogginlägg om Knuts krig. Nu ingår en del av materialet i boken som blivit väl mottagen i Finland. 
Tyvärr fick Lommaprofilen Knut Ekdahl inte uppleva sin märkliga resa-från bloggen, boken till finsk TV. 
Knut dog i mars 2015. 
Jag vet att Knut skulle blivit väldigt stolt. Det här resan var inget vi ens kunde drömma om. Den gången han öppnade upp sitt minnesalbum för mig, med bilder från andra världskriget. Det blev en hel del fantastiska historier på bloggen. Historier från en svensk soldat som aldrig tidigare berättats. 
Säkert sitter Knut på sin molntapp och myser. 
Säkert drar han en rolig historia om Finland. 
Det var sådan han var. 
Jag saknar dig Knut. 
Väldigt mycket. 
Ett stort tack till Onerva Hintikka som skrev boken. 
Hoppas den ges ut på svenska.

Kungen som jultomte

Den här märkliga historien var från början ingen märklig historia alls. 
En gråmulen dag i oktober 2010, sprang jag på Elisabet och Åsa i byn. De var i full färd med att fotografera och samla in information om eterniten i eternitens mecka, Lomma. 
En bok om byggnadsvård, Eternithusboken, skulle bli slutprodukten och ges ut 2012, helst innan, på Balkong förlag. 
Elisabet och Åsa var mycket entusiastiska inför sitt uppdrag. Det skulle visa sig bli många resor runt om i Sverige. Eternittak och fasader verkade finnas över allt. 
Någon bok syntes inte till. 
I september 2014 skrev jag en efterlysning till förlaget. 
”Boken inte färdig. Saknas fortfarande material,” fick jag till svar. 
Till slut gick det så trögt, att förlaget gärna gav ut boken, men kostnaden för tryckningen fick författarna stå för själva. 
Nu var krisen ett faktum. 
Det var till att börja söka medel.  
Dagen före julafton 2015 damp det överraskande ner 30 000 kronor från, Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond, med kung Carl Gustafs underskrift. 
Tala om jultomte. 
Inte nog med det. 
Även Gästriklandsfonden släppte till 30 000 kronor. 
Bra jobbat Petra och Elisabet. 
Men om Eternithusboken efter snart sex år blir en verklighet, står fortfarande skrivit i stjärnorna. Vi håller tummarna.

Årets blogg-en bok med 413 historier

Alla bilder, de små prickarna ni ser på löpet här ovanför, är en del av de löpsedlar jag skapat under 2015. 
Textmassan med övriga bilder blir sammanlagt 413 ark, A-4, om Herrskapet förstår vad jag menar. Det blir som en bok med 413 sidor. 
Samtliga sidor med helt olika innehåll.
Jojomensan.
Precis så många som 413 är nämligen inläggen på bloggen i år. 
Nu laddar vi för 2016. 
Då ska jag berätta om en riktig bok som kommit ut i Finland: Flykten från Lapplandskriget. Onerva Hintikkas bok berättar om kriget mot tyskarna i norra Finland 1944-45. Calle Rockbäcks BLOGG är nämligen med i boken. 
Då ska jag också berätta om sonen Johans nya spännande bokprojekt. Det finns långt mycket mer än den galne Magister Tutnäsa i Johans huvud. 
Värt att vänta på. 
Jag lovar. 
Till slut presenten jag fått av Gunilla af Halmstad, 1960-talets hetaste strippa. Det är en mycket originell gåva. 
Den markerar på sitt sätt bloggens sprängning av en magisk gräns i december: 
1 000 000 besökare! 
GOTT NYTT ÅR, till er alla.

Lommaspaning efter flyktingvägar

Det här med den väldiga flyktingvågen som väller in över Europas gränser lämnar mig ingen ro. 
Jag är en vanlig enkelt människa som varken vet ut eller in. Alltså precis som de allra flesta av oss som inte vet varken in eller ut. 
Vi vet inte heller om vi ska stå på vänster eller höger ben. Andra sidan så är vi i gott eller sämre sällskap med alla folkvalda politiker i EU-länderna. 
De är lika goda kålsupare som en annan. Borde kännas rätt men blir ändå alldeles fel. Inte ens Herren kan ge dessa stackars satar vägledning. 
Jag tog kikaren och spanade ut mot världen från min trånga horisont i Lomma. 
Jag fann...(texten fortsätter efter bilden)

...följande text: 
”En av de största tillfartsvägarna för invandrare till EU sker via internationella flygplatser osv”. 
Var det inte professor Hans Rosling som för en tid sedan fick ett internationellt lyft med sin förklaring om att flyktingarna inte kan ta flyget? 
Jo visst, var det väl så. 
Nu blir jag än mer förvirrad. 
Texten hittade jag i en informationsruta på Frontex hemsida. Frontex är EU:s gemensamma byrå för gränskontroll. De om någon borde veta. 
Har Rosling som alltid har rätt plötsligt fel? 
Förstå mitt bryderi.
Frontex har också en karta över flyktingvägarna. Ni kan se den här nedanför. 
Den historiska folkvandringen kommer från alla håll och kanter. Min kikare blev fullproppad, men klokare blev jag inte.  Då blir knappast du det heller.
Nej, jag tror jag fortsätter läsa Jonas Jonassons senaste bok, Mördar-Anders. Den verkar vara mycket roligare. 
Suck.
FOTNOT. Om du tycker svenskan är konstig i bilden här ovanför, beror det på översättningsverktyget.