Så firar ensamkommande i Lomma uppehållstillståndet i Sverige

Det här är Taher och Mangal, 18 år gamla. De kom till Sverige för tre år sedan som ensamkommande barn från Afghanistan. 
Numera ingår de i den grupp av ensamkommande som placerats i Lomma. Taher har fått uppehållstillstånd, medan Mangal går i väntans tider. 
När jag under gårdagens eftermiddag såg, att några satte upp ett tält på Strandängarna i Lomma. Alltså samma plats där Dansveckorna brusade fram för en tid sedan, väcktes min nyfikenhet. 
El-skotern tvärnitade. 
Först var de avvaktande. 
Sedan lossnade det. 
Det märkliga var, att jag kände igen båda till utseendet. 
Mycket riktigt. 
De har under sommaren jobbat som kyrkogårdsarbetare uppe vid kyrkan. 
”Då är det ni som krattat så fint på min mammas grav, ” sa jag som den mest naturliga öppningsrepliken i världen. 
Det som överraskade mig mest, var att de pratade en alldeles utmärkt svenska. Taher och Mangal de första ensamkommande jag skamligt nog har träffat. 
De var ivriga. 
Ville skaffa sig ett liv i Sverige.
Beredda jobba stenhårt för en lyckad framtid. 
Båda på god väg. 
Tränade brottning med Lommas klassiska brottarklubb, BK Envig. Inte alls konstigt i mina öron. 
Kraftsporterna är en stor sak i de centralasiatiska länderna. 
Tältet restes för kvällens fest. Deras kompis Ahad, hade fått uppehållstillstånd. Något som måste firas. 
På Afghanskt vis. 
Med mattor utlagda som golv i tältet. 
Min känsla helt spontant efter vårt möte: det här är två ynglingar som kommer skaffa sig ett bra liv i Sverige. Ivern minst lika stor som när Karl-Oskar kom till Amerika i Mobergs utvandrarserie.
Hoppas festen blev lyckad. 

”Att döda människor är som dricka vatten”

Det går inte släppa våldsutvecklingen i Malmö. Jag skrev redan för sju år sedan på bloggen, att jag inte kände igen min barndomsstad. Det var jävligt nog redan då, med slangbomber mot blåljuspersonal. 
Sedan dess har dödandet spridit sig ut över staden. 
Människor har kommit från Mellanöstern med en helt annat kultur i bagaget: stamfejder, klanbildningar och tyranner i tusentals år. 
Döda en annan människa är som dricka vatten. 
Ingenting märkligt alls. 
Något det inte talas om alls är förekomsten av droger i dessa länder.  De finns i drivor. Stora problem.
Koranen ger fritt fram, men förbjuder alkohol.
Iran är nedlusat med droger. Regimen bryr sig inte. 
Tvärtom. 
Droger avleder tankarna på politik och befrielse, skriver Amineh Kakabaveh i sin bok, ”Amineh-inte större än en kalasjnikov. 
I Malmö är det så att 15-åringar skjuter folk till döds. Det råder fullständig galenskap. 
Möjligen hjälper Kakabaveh mig in på rätt spår när hon skriver, jag citerar: 
”Det Mellanöstern jag kommer ifrån är ett Mellanöstern där folk dödar sina bröder och systrar, sina politiska motståndare eller andra människor enbart för att de har annan politisk eller religiös inriktning. 
Att döda människor är som att dricka vatten för många. 
Krig och vapen är närvarande från barnsben, små pojkar får lära sig hämnas på andra om de blir slagna eller orättvist behandlade. De växer upp till män som praktiserar detta.” 
Min tanke stannar upp.
Afghanistan är till exempel världens största producent av cannabis. 
Vad har det gjort med de ensamkommande barnen (!?), från just Afghanistan? 
Det finns tusen frågor, men inga svar. 
Amineh Kakabaveh har i alla fall gett mig något att fundera över.
FOTNOT. Bilderna på vattendrickarna är min illustration. 

Varför skjuter folk varandra?

Dödligt vapen, hette en tidig actionrulle som släpptes för snart 30 år sedan med Mel Gibson i huvudrollen som en hårdskjutande tuff snut. 
I dag har filmens titel blivit vardag känns det som i Malmö, Göteborg och Stockholm med flera svenska städer. 
Det dödliga våldet trappats upp. Dödsskjutningarna bland unga människor förfärande hög. Det handlar nästan alltid om invandrartäta förorter. 
Det är inget att hymla om. 
Kriminaliteten hård och tuff. Ofta finns narkotikan med i bilden. 
Hur kunde det gå så här illa? 
Något svar på det finns inte. 
Endast naiva svenska politiker samt en överbelastad polis. 
Koranen förbjuder alkohol. Muslimer följer ofta det förbudet. Koranen förbjuder inte användningen eller handeln med narkotika. 
I Afghanistan blomstrar vallmo-odlingarna. Landet är världens största producent av opium, råvaran till heroin. 
Fast striden om knarkhandeln i förorterna är lång ifrån hela sanningen. (texten fortsätter efter bilden)

Amineh Kakabavehs bok blev något av en ögonöppnare för mig: en vanlig svensk som trivs bäst bland oförargliga dalahästar. 
Jag har tidigare skrivit om hennes bok som berättar för mig om en okänd kultur. På sidan 161 skriver hon. 
Jag citerar ordagrant:  
”Det Mellanöstern jag kommer ifrån är ett Mellanöstern där folk dödar sina bröder och systrar, sina politiska motståndare eller andra människor enbart för att de har en annan politisk eller religiös inriktning. Att döda människor är som att dricka vatten för många. Konsensus och rationalitet är en bristvara och krig och vapen är närvarande från barnsben, små pojkar får lära sig hämnas på andra om de blir slagna eller orättvist behandlade. De växer sedan upp till män som praktiserar detta och i värsta fall blir de politiska eller religiösa ledare för olika folkgrupper eller nationer.” 
Jag läser detta. 
Om och om igen och tankarna snurrar runt. Det finns ingen anledning tvivla på att det inte är som Amineh Kakabaveh skriver. 
Har statsminister Stefan Löfven läst det? 
I så fall borde han sovit dåligt den senaste tiden. 
Dödligt vapen var det som sagt var. 
Finns säkert fler förklaringar. 
Möjligen.

Kimberley Motley gäst hos Skavlan-greps på Kuba

För snart ett år sedan var, Kimberley Motley, gäst hos Skavlan. 
Ni minns hennes säkert. Den vackra amerikanska advokaten som stred mot de manligt dominerade domstolarna i Afghanistan. 
För en utomstående verkar det vara ett självmordsuppdrag. Mordhot och livvakter hörde också till dagordning. Märkligt nog lyckades hon allt som oftast i sin kamp i denna mansdominerade värld. En riktigt tuff brud. Dessutom fräsch som i lyxförpackning. 
Väldigt imponerande var vi alla i våra slitna TV-soffor. 
Afghanistan överlevde hon. 
Värre var det med Kuba. 
Fidel Castro dog. 
Kimberley Motley åkte till Kuba för att slå ett slag för de mänskliga rättigheterna. Engagerad som hon är i fallet med den inburade och torterade graffiti konstnären, Danilo Maldonado Machado, känd som El Sexto. 
En gång målade han ordet Fidel på en grönmålad levande gris. Bara en sådan sak. 
Det som funkat i ruggiga Afghanistan, fungerade inte alls på Kuba. 
Vår hjältinna hade knapp mer än landet i Havanna, Kuba, innan hon greps av den kubanska polisen. Tre hårda förhör väntade. 
Till slut fick hon två alternativ: antingen omedelbart flyga tillbaka till USA, eller kastas i en vidrig fängelsehåla. 
Kimberley insåg att mänskliga rättigheter på Kuba, funkade inte ens med en död Fidel Castro. Hon tog planet hem till Miami, USA. 
Kuba är ljusår från mänskliga rättigheter. 
Bli inte förvånad om hon dyker upp hos Skavlan igen. Vi kan alltid hoppas. 
Här nedanför sitter hon på planet hem till USA. 
Varför har inte våra svenska tidningar skrivit en rad om detta? 
Ja, säg det.

OBS!
Efter jag publicerade detta, har Kimberley Motley hört av sig till mig. Hon uppskattade mycket vad jag skrev om henne.

Modebloggen: Min älskade docka

Bilden på min docka med en svensk sommaräng som fond är oslagbar i sin  söthet. 
Min svägerska, Gun-Britt, stickade min älskade dockas nya kläder.
Modelejon.
Bloggvärlden svämmar annars över av kvinnliga bloggare som gör ohejdad reklam för accessoarer, smink och inte minst kläder. Modebloggar är dagens ledstjärna bland kvinnliga bloggare. 
Vi män ska helst skriva om snus och dus, Syrien och Afghanistan. Därför bestämde jag mig för att i dag bli modebloggare.  Men bara för en dag.
En annan dag letade jag fram min egen docka som mormor skapade åt mig när jag var 4 år gammal. 
Dockans kläder slitna. 
Malätna. 
Av dockmodet från 1950 fanns inte mycket kvar. Mest lösa trådar om sanningen ska fram. (texten fortsätter efter bilden)
 

Det blev till att koppla in Gun-Britt, min svägerska som stickar som Labero trollar. 
Gun-Britt är helt otrolig på att skapa dockkläder. Och fort går det. Man blir alldeles matt av hennes vevande med stickorna. Likheten med Zlatans klacksparkar slående.
Snart nog var min docka som ny. 
Bilden på dockan med en svensk sommaräng, är oslagbar. 
Plötsligt insåg jag att jag skapat modebloggarnas modeblogg. Inte skulle detta enastående söta material få ligga kvar i byrålådan. Glömd och gömd. Fram med det.
Fast utan Gud-Britts helt avgörande insats, hade det inte blivit någon modeblogg alls. Av bara farten stickade Gun-Britt också kläder till barnbarnet Alvas docka-se här nedanför. 
Helt fantastiskt. 
Mycket bättre än snus och dus, Syrien och Afghanistan.

Journalisten Nils Horner sköts till döds i Kabul

Precis när jag lade ut nyheten på bloggen om den nedlagda bilförsäljningen i Lomma, släpptes den trista nyheten: en svensk journalistkollega till mig, Nils Horner, sköts till döds i Kabul, Afghanistan. 
Min lilla lokala nyhet som skulle sprida ljus över mångas undran i Lomma, föll samman. Den kändes minst sagt oviktig. Fjuttig i det stora hela. 
En erkänt skicklig kollega som bevakade Asien för Sveriges Radio, faller offer för det meningslösa våldet i främmande land. 
Här skådar vi nu den lokala journalistikens brister. Den smulas sönder och blir inte mycket värd, när en sådan tragisk nyhet kablas ut.  Jag lyckades t o m krocka med dagens stora nyhet i både tidningar, Radio, TV och inte minst på webben.
Fast kanske i morgon, får den lokala nyheten åter ett liv. 
Garanterat i övermorgon. 
För vårt minne är kort.  
På torsdag kommer f d TV-mannen, Lasse Bengtsson, till Lomma bibliotek. Han ska tala om sitt arbete i landet med Afghanistankommittén. Alla biljetter är slut sedan länge. 
Boken är väldigt bra. 
Läs den!

Tandvärk i Kabul

Det kan ha sina sidor, att få tandvärk på resande fot. Jag fick en gång akut tandvärk på Mallorca. Det fixades till av en vänlig tandläkare vid Plaza Major i Palma. 
Inga större problem, men ändå obehagligt. Innan man hittar fram, vill säga. 
Nej, många gånger värre var det för f d TV-mannen, journalisten, Lasse Bengtsson. 
Han skriver i sin lysande bok om Afghanistan om sin akuta tandvärk i Kabul. Och då spelar vi plötsligt i högsta elitserien. 
När Lasse sitter och gapar går talibanerna några hundra meter bort, till attack mot den amerikanska ambassaden med raketgevär och hela sin dödliga arsenal. 
20 döda!
Sämre läge för en rotfyllning är svår att finna. (texten fortsätter efter bilden)
 

Det skulle visa sig inte vara någon lätt uppgift att hitta en tandläkare i Kabul. Afghanerna själva går till en vanlig doktor som ofta drar ut den värkande tanden. 
Efter mycket om och men lyckades till slut Lasse Bengtsson få tid hos en privat tandläkare. Jag återger Lasse Bengtssons text nedkortad version: 
”Börjar planera hur jag skulle ta mig till den härliga borrmaskinen, när det kom säkerhetsmeddelande på mailen. Undvik centrala Kabul. Två bilar fullastade med sprängmedel på väg in i Kabul.” 
Så det blev ingen borrmaskin, denna dag. Tanden rödglödgat. Paniken nära. Lasse funderade på flyga till Dubai eller rent av hem till Sverige? (texten fortsätter efter bilden)

Nästa dag gick det bättre. 
Till tandläkaren mitt emot Försvarsministeriet i centrala Kabul. Då kom attacken. Mitt i själva förberedande rotfyllning. Lasse Bengtsson vidare: 
”Complex attack, kallas det för, när många gärningsmän är inblandade. Talibaner avfyrade raketer från taket på ett högt hus mot amerikanska ambassaden, NATO-högkvarteret, den afghanska säkerhetsdirektoratet och TOLO TV, landets största TV-kanal. Det hördes mycket kraftiga explosioner och skottlossning.” 
Efter flera timmar med hjälp av säkerhetsvakter lyckades han till slut ta sig ut från den farligt dödliga området. 
Kära vänner, så här håller det på i Lasse Bengtsson berättelse om sin upplevelse som Svenska Afghankommitténs informationssamordnare i Kabul. 
En fantastisk resa, där Lasse Bengtsson tar oss med in bakom kulisserna; de militära rökridåerna, självmordsbombarna och låter oss få träffa vanliga afghaner som önskar fred på jorden. Skolor till barnen, rent vatten och mat på bordet. 
Läs hans bok. 
Den är på sitt sätt unik. Boken är också rikligt illustrerad med hans egna bilder. De bilder jag publicerar finns dock inte med i boken. Vinjettbilden, bilden när jag gapar samt bilden här nedanför är illustrationer.