Kannibal premiär: Bloggen nu på YouTube!

Det är inte utan man blir svettig. Tänk er själv om ni skulle bli en läcker middagsgryta åt en kannibal?
När jag växte upp på 1950-talet, fanns det en svensk upptäcktsresande som hette Sten Bergman (1885-1975).
Han for land och rike runt och talade i radion om sina spännande resor till främmande folkslag. Det som satte sig mest i mitt minne var hans berättelse om att han fick en kannibal till far. Fan, så läskigt.
Jag hade garanterat legat sömnlös inför alla släktmiddagar.
Men i alla fall, så fort jag lämnat Fem-böckerna och Tvillingdeckarna åt sitt öde, slök jag hungrigt boken-se vinjetten.
Jag rös och fick mardrömmar.
När jag så upptäckte att det fanns ett äkta kannibalmuseum i Skåne, slog jag genast till. Vännen Björne Halldèn kallades ner med kamera från Stockholm.
Björne fick bli min Ingemar Bergman, när nu inte Sten Bergman längre fanns i livet. Resultatet blev en oslagbar s k dogmafilm (bara danskar begriper vad jag menar).
Ni får gärna nominera denna kulturella insats för filmens bevarande till både Bagggar och Oscars.
Smaklig måltid med en bit unik film.