Världen är galen

Det sprack nästan redan i starten av 2020. 
Redan den 3 januari i år raderade Donald Trump ut generalen och terrorstämplade, Qassem Soleimani från Iran, på Bagdads flygplats. 
Han fick en amerikansk missil i huvudet. Av bilkortegen återstod endast några plåthögar. Av generalen ett finger med en ring. 
På ett ungefär, kan vi väl säga. 
Den 8 januari gör sedan Iran årets självmål, så här långt, vill säga. Skjuter ner ett civilt trafikplan på sin egen hemmaplan, Imam Khomeini International Airport. 176 människor förintas. 
Amir Ali Hajizadeh, högste befälhavare för Islamiska revolutionsgardets flygvapen, har personligen tagit på sig det fulla ansvaret för tragedin. 
”Önskade jag vore död,” sa han. 
Tala om självmål. 
Det gick alltså åt helvete med fred i 1000 år som jag skrev på en löpsedel i slutet av 2018. Det är gått åt helvete, så många gånger sedan jag skrev den löpsedeln, att jag tappat räkningen. Människan är fan i mig inte klok. 
Idag-13.1-skrev för övrigt Aftonbladet (texten fortsätter efter text/bild):

Fast redan på självaste nyårsaftonen 2019, blev jag först med nyheten. Om nu någon brydde sig. 
Jo, mina grannar, Boel och Benny, för Benny gjorde som jag. 
Kliade sig i ögonen. 
Det har vi fortsatt göra, för vintern är varm och hasseln blir då alla pollenallergikers pina. Gud vare med oss. 
Glöm inte att Kristi Brud står inför rätta denna veckan.

Det mörknar-missilattacken Bagdads flygplats

När det gamla året 2018, skulle bli ett nytt år 2019, hängde jag ut en gul löpsedel på bloggen, med förhoppningen om fred i tusen år. 
Visst naivt till tusen, men ändå, varför inte? 
Ni vet hur det gick. 
Det gick inte alls. 
Krigen fortsatte. 
Människor lemlästades och dödades som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi matades med sjukhusbilder av gråtande trasiga barn. 
I år gick vi in i år 2020. 
Redan den tredje dagen på det nya året, svartnade min numera svårt fläckiga löpsedel. Donald Trump bestämde sig för vad varken Bush eller Obama vågat göra. Radera ut Irans krigare nummer ett, toppgeneralen Qassem Soleimani, samt slå ut ytterligare ett gäng höga dignitärer. Ni har säkert själva sett det i TV. 
En förödande missilattacken på Bagdads internationella flygplats. Det gav en signal om att ingen varken går, står eller springer säkert, här i livet. 
Jag tror de ledande prästerskapet hemma i Iran drabbats av mardrömmar. De kan när som helst få en missil i skallen. 
Hur kul är det? 
I Kreml sitter Putin och är förvånad. 
Han visade musklerna och invaderade Krim. Passade på ta ytterligare en bit av Ukraina. Sköt ner ett civilt passagerarplan över Ukraina med 298 passagerare som dog. Putin själv förnekar precis allting. 
Det är en gammal rysk taktik. 
Även om man blir överbevisad tusen gånger om. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Ansvaret för missilattacken på Bagdads flygplats meddelade Pentagon, var president Trumps eget beslut. Naturligtvis livligt påhejad av hökarna inom den amerikanska militären, kan jag tänka mig. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Förnekaren, Putin, har helt plötsligt fått stor respekt för Donald Trump. Fast någonstans gnager det. 
Trumpen tog på sig attacken. 
Är så att säga karl för sin hatt. 
På sitt vis. 
Det är inte Putins taktik. Och det gör ont, så förbannat ont, djupt in i Kreml. Rullgardin ner. Innan splitter far in genom rutan.

Tisdag 2 maj: Calle Rockbäck mötte Ayatollah Khomeins livvakt

Mellan varven händer det saker i en människas liv som man aldrig ens kan drömma om. Under alla år som jag tillbringat allt för mycket tid på det stora sjukhuset, har jag mött både rika, fattiga, cirkusclowner, andra berömda personer samt kriminella typer som kassaskåpssprängare och manschettbrottslingar. 
På ett sjukhus är det emellertid så ordnat, att hela världen möts på ett eller annat vis. Vanligtvis tänker inte patienten alls på att hen stiger in i en mänsklig smältdegel som sjukling på ett lasarett. 
Stort eller litet sjukhus saknar betydelse. 
Antingen är det medpatienter med öden värre än döden. Andra gången kan det var någon i vårdpersonalen. 
En doktor med erfarenhet från, Läkare utan gränser. 
En sjuksköterska eller undersköterska som äger en personlig historia, värd en spännande bok eller film. 
I dag mötte jag på det stora sjukhuset en person som var det sista: en spännande bok eller film. Jag fick monterad en apparat som ska mäta Rockbäcks inre mystiska liv. Vi fann snart varandra, på ett sätt som bara män kan göra, när män finner en frände i livets sjudande labyrint. 
Han berättade att han kom från Persien (Iran) som flykting till Sverige under 1980-talet. Ayatollah Khomein återvände hem från sin exil i Paris i samband med den islamiska revolutionen 1979. 
Snart nog, berättade min vän för mig på det stora sjukhuset, blev han Ayatollah Khomeinis personliga livvakt. 
Ett tufft jobb, eftersom Ayatollan levde under ständiga dödshot. 
Sedan bröt kriget ut mellan Iran (Persien, föredrog han kalla sitt gamla hemland) och Irak. Det blev ett både blodigt och långdraget krig. 
Då valde min vän att fly till Sverige. Trött på både krig och Ayatollah Ruhollah Mousavi Khomein ständiga lögner. 
”Jag upptäckte att han ljög. Det blev för mycket. Jag ville inte leva med en lögnare. Jag flydde och har nu skaffat mig ett bättre liv i Sverige.” 
Jag återvände hem till Lomma. Fast nu visare än i morse. 
Irans gudomlige ledare, Ayatollah Khomein (1902-1989), var alltså en lögnhals. Visst händer det märkliga saker i livet.
Var det inte Donald Trump som dammade av fake news?
Trodde vi.
Fanns redan på mullans tid. 

”Att döda människor är som dricka vatten”

Det går inte släppa våldsutvecklingen i Malmö. Jag skrev redan för sju år sedan på bloggen, att jag inte kände igen min barndomsstad. Det var jävligt nog redan då, med slangbomber mot blåljuspersonal. 
Sedan dess har dödandet spridit sig ut över staden. 
Människor har kommit från Mellanöstern med en helt annat kultur i bagaget: stamfejder, klanbildningar och tyranner i tusentals år. 
Döda en annan människa är som dricka vatten. 
Ingenting märkligt alls. 
Något det inte talas om alls är förekomsten av droger i dessa länder.  De finns i drivor. Stora problem.
Koranen ger fritt fram, men förbjuder alkohol.
Iran är nedlusat med droger. Regimen bryr sig inte. 
Tvärtom. 
Droger avleder tankarna på politik och befrielse, skriver Amineh Kakabaveh i sin bok, ”Amineh-inte större än en kalasjnikov. 
I Malmö är det så att 15-åringar skjuter folk till döds. Det råder fullständig galenskap. 
Möjligen hjälper Kakabaveh mig in på rätt spår när hon skriver, jag citerar: 
”Det Mellanöstern jag kommer ifrån är ett Mellanöstern där folk dödar sina bröder och systrar, sina politiska motståndare eller andra människor enbart för att de har annan politisk eller religiös inriktning. 
Att döda människor är som att dricka vatten för många. 
Krig och vapen är närvarande från barnsben, små pojkar får lära sig hämnas på andra om de blir slagna eller orättvist behandlade. De växer upp till män som praktiserar detta.” 
Min tanke stannar upp.
Afghanistan är till exempel världens största producent av cannabis. 
Vad har det gjort med de ensamkommande barnen (!?), från just Afghanistan? 
Det finns tusen frågor, men inga svar. 
Amineh Kakabaveh har i alla fall gett mig något att fundera över.
FOTNOT. Bilderna på vattendrickarna är min illustration. 

91 piskrapp för lyckan i Iran

Av någon outgrundlig anledning, har SVT lyckats gömma undan en superdokumentär i tre delar om Iran i sin programtablå. 
Nu sänder SVT den så sent att de flesta har hunnit gå och lägga sig. Dokumentären som gjorts av New York Times journalisten, Thomas Erdbrink, är helt makalöst bra, stark och omtumlande. 
Thomas som är holländare i grunden, bor i Teheran sedan 15 år och är gift med en iranska. Han gräver upp sådant i Iran som ingen annan journalist kommer i närheten av: verklighetens Iran, där ingenting är tillåtet men allt är möjligt. 
Bara ta mötet med Hamid Reza Ahmad Abadi, Gaphalsen, kallad. Du har säkert sett honom på de vanliga bilderna som alltid kablas ut från Iran i samband med fredagsbönen. 
Det är noga planerade demonstrationerna av prästerskapet mot väst och framför allt USA. Gaphalsen står alltid längst fram. 
Thomas Erdbrink låter oss få följa med hem till Gaphalsen. Det blir ett omskakande möte: Internet borde förbjudas, de som inte har den rätta ideologin (islam) ska hålla tyst, lämna landet, sättas i fängelse eller köpa sig ett rep och hänga sig. 
Några iranska ungdomar gjorde en egen variant av låten Happy med Pharrell Williams. Originalet har över 37 miljoner visningar på Youtube-se översta bilden som är min illustration. Ett kollage. 
Ungdomarna dömdes till 91 piskrapp! 
En amerikansk journalist för Washington Post greps helt orättvist som anstiftare. Snacka om galenskap. 
Varför har SVT gömt undan denna dokumentär? 
Varför håller svenska tidningar tyst om Thomas Erdbrinks unika muckraking? 
Varför och åter varför?

Oljekraschen: Norrmännen kan få skala sina bananer själva

Det var den 9 februari 2011 som Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen åkte till Oslo. De visade upp mängden av svenska ungdomar som åkte till Norge, för tjäna snabba pengar på skala bananer åt norrmännen.  
Bilderna bet.
Det kändes förnedrande för oss svenska tittare. Mycket värre än bli utklassad i skidspåret. Ungdomarna var emellertid glada. Levde rövare i huvudstaden på sin lediga tid. På pengar man fått genom att skala bananer. 
Norrmännen skrattade åt skitjobbet. Skrev en hånfull populär låt om svenskarna, hur de bodde som zigenare och försörjde sig på skala bananer. (texten förtsätter efter bilden)

Men så kom oljekraschen. 
Enligt Svenska Dagbladets kurva här ovanför, dök oljan från 140 dollar per fat till 35 dollar per fat i år. Orsaken är en överproduktion i världen. 
”Tidigare har Opec justerat sin kvot för att hålla priset uppe. Men 2014 frångick man den linjen,” säger Sofie Quant på den svenska branschorganisationen SPBI till Svenska Dagbladet som en förklaring till nedgången. 
Den här dramatiskt nedgången har nu fått den norska kronan falla mot botten. 
Detta betyder att mycket som tidigare varit väldigt dyrt i Norge är på väg bli mycket billigare. Inte minst kan detta kronfall i längden, ställa till stora problem för gränshandeln mellan Sverige/Norge. (texten fortsätter efter bilden)

Den norska kronan låg igår 0,96 öre UNDER den svenska kronan. 
Värre ändå kan det blir. 
Nu när sanktionerna mot Iran lyfts bort, kan iranierna börja pumpa upp stora mängder olja mot den irakiska gränsen. 
Produktionen ska sedan i första hand ut på marknaden i Asien. 
Ja, ni förstår själva. 
Det ser ut att bli etter värre för norrmännen. 
Jag ser ingen annan råd än att de får börja skala sina förbannade bananer själva. 
FOTNOT. Länder som drabbas av prisfallet på oljan är Norge, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien samt Malaysia. Källor: Svenska Dagbladets, Aftenposten, Fokus, Bloomberg mfl samt egen bananvinkling.

Vänd på steken-fly till Iran

Det händer lite då och då, att jag träffar flyktingar. Nu senast var det en tandsköterska. En helt underbar kvinna som flydde från mullornas Iran. 
Efter några jobbiga år i landet, hade hon lärt sig bra svenska. Dessutom skaffat sig en utbildning. Det svåraste av allt, var att lära sig språket. 
 ”Svenskan är ett mycket svårt språk att lära sig. Jag och min man insåg snabbt, att det var viktigt att vi lärde oss svenska så fort som möjligt. Det var absolut nödvändigt för att komma in i det svenska samhället”, berättade hon för mig och log sitt bländvita leende, så jag smalt i stolen. 
Vid sådana tillfällen brukar jag tänka tvärt om. 
Tänk om jag skulle fly till Iran och söka politisk asyl. Säg att jag var in till döden trött (inget svårt alls) på både Reinfeldt och Löfven och Lööf och Björklund och Hägglund och Fridolin. (texten fortsätter efter bilden)
 

En dag stod jag alltså inte ut längre. Jag bestämde mig alltså för att fly till Iran. 
Språket lär jag mig nog, tänkte jag, men tänkte egentligen inte alls.
För i landet Iran finns det en hel massa språk: 
Baluchiska, bashkardi, koroshi, gilaki, mazanderani, shahmirzadi, ashtiani, farsi (= persiska), dari (gabri), gazi, khunsari, natanzi, nayini, parsi-dari, sivandi, soi, vafsi, khalaj, kurdiska, lasgerdi, sangisari, semnani, sorkhei, alviri-vidari, eshtehardi, gozarkhani, harzani, karingani, koresh-e-rostam, razajerdi, rudbari, shahrudi, takestani, taromi, maraghei, kho'ini, kajali, kabatei, dezfuli, lari, bakhtiari, luri och tat. (texten fortsätter efter bilden)

Min tandsköterska från Iran skrattade gott. Hennes bländvita tänder förtrollade mina egna tandstumpar. 
 ”Nej, det hade inte alls gått något vidare för dig. Du hade inte ens släppts in i landet. För i ditt pass står det inte att du är muslim. Mullorna bryr sig varken om Reinfeldt eller Löfven. De vet garanterat inte ens vilka dom är. Nej, glöm det”, säger min tandsköterska, invandrare från Iran och vrider upp ljummet sköljvatten i muggen åt mig. 
”MÖLLÖTTÄÄ!” 
In kom Irma, tandläkaren från finska Karelen. Barsk i tonen som finska fruntimmer kan vara. Det var bara till att gapa. Ja, hur nu det skulle gå till. 
Jag tror jag skiter i Iran.