Det hände också i Lomma: När jag mötte Franco som flydde från döden

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. 
Det kan bli bättre. 
För Franco Khachi blev det mycket bättre. 
För min egen del som fick hans story om flykten från döden, blev torsdagen också mycket bättre. 
Min el-skoter skulle få service på Hjälpmedelsteknik i Lomma av Franco. Det blev alltså mer än så. 
Franco kom från Iran som flykting till Sverige 1987, 20 år gammal. Han orkade inte med allt dödande i det oerhört blodiga kriget mellan Iran-Irak.  
En miljon iranier dödades. Människor användes som minröjare. Bara för sprängas i luften. Oerhörda grymheter. Barn offrades på slagfältet. Gas. Ja, allt som kunde döda.
Kriget pågick mellan 1980-1988.
För slippa dödas i kriget valde Franco fly för sitt liv. Under tre månader gick han nattetid över berg och dal. Målet var komma fram till Turkiet. 
Vandrade under kulregn på nätterna och låg gömd på dagen. En desertör skulle bara infångas. Döden fanns där varje sekund. 
”Det var fasansfullt. Ibland har jag lekt med tanken skriva en bok om allt man var tvungen gå igenom,” berättar Franco för mig. 
Tog sig igenom gjorde han. 
Hamnade efter stor dramatik till slut i Turkiet. Utan varken pass eller pengar. Resan ut i det okända fortsatte. 
”Jag hade ingen aning om var jag skulle hamna”, fortsätter han. 
Det blev Sverige. 
Ett för honom helt okänt land.
Numera pratar han flytande svenska. Är en fena på hjälpmedelsteknik. Server min el-skoter efter alla konstens regler. 
Har världen som arbetsplats. Senast var han i Japan. 
”Ett fantastiskt land,” säger Franco och ser lite drömmande ut. 
Franco Khachi har lyckats och jag blir så glad.
En liten berättelse om en stor människa.
Ibland blir dagen inte riktigt som man tänkt sig. 
Den blir bättre. 
Det fick bli en selfie av oss båda på det.
Och min elmaskin blänkte som ny. 

Jag öppnade mitt hjärta för en flykting i Lomma

Vi minns knappt längre Reinfeldts sommartal om öppna våra hjärtan. 
Vi minns knappt längre de dramatiska bilderna som sköljde över oss senhösten 2015. Flyktingar som flydde krigets Syrien i eländiga överlastade gummibåtar. 
I bästa fall nådde de levande fram till den grekiska övärlden. Många gick under med gummibåtar och allt i Medelhavets höstkalla vatten. 
Sedan började den enorma marschen mot friheten i Europa. De flesta i ett eländigt tillstånd. Hur bar de sig åt för överleva? 
I dag har vi förträngt bilderna. 
Vill inte minnas. 
Bort. 
Jag hade inte lyft ett finger för hjälpa till. Kan endast skylla på min tuffa kamp om min egen hälsa. 
Därför blev mitt möte med den vackra muslimska flickan ute vid dammarna i mitt bostadsområde i Lomma omtumlande. 
Plötsligt bara stod hon där framför mig. 
En ung vacker kvinna klädd enligt muslimsk sed. 
Jag stannade min el-scooter. Kryckkäpparna baktill skakade till. 
Jag såg rädslan i hennes ögon. 
Då bestämde jag mig för göra som Reinfeldt sa i sitt märkliga tal. 
Öppna mitt hjärta. 
Jag log och presenterade mig. 
Hon tog försiktigt min hand i sin som kändes fuktig av rädsla. Jag försökte med några engelska glosor. Hon svarade på klanderfri svenska. 
Förvånad.
Ja.
Slappnade av. 
Förstod att jag inte var någon shariapolis som skulle piska henne för hon tog min hand. Hennes berättelse kom först i små korta meningar. 
Hon flydde från Damaskus. Lyckades komma med en gummibåt från Turkiet. Det var en förfärlig färd. Gummibåten läckte. Folk led, döende och dog. 
Tog sig själv överlevande i land i Grekland. 
Sedan den långa marschen: dag ut och dag in, veckor, månader och så hamnade hon i Sverige, av alla ställen. 
Svenska lärde hon sig på fyra månader. 
Begåvad.
Ja, mycket. 
Hon pekade mot byn till. Där någonstans bodde hon i dag. Njöt av stillheten. Lugnet i Lomma. Jag gav henne mitt visitkort. 
”Journalist”, noterade hon förvånat. 
Nu log hon med hela ansiktet. 
”Ring mig om du behöver hjälp. Kanske prata bort en stund”, svarade jag. 
Tog adjö. 
Nu var hennes hand torr och fast i sitt anslag. En sten föll från hennes tunga börda. All fruktan som bortblåst.
Jag hade öppnat mitt hjärta. 
Hon kände av det. 
Det kändes stort.

Tisdag 2 maj: Calle Rockbäck mötte Ayatollah Khomeins livvakt

Mellan varven händer det saker i en människas liv som man aldrig ens kan drömma om. Under alla år som jag tillbringat allt för mycket tid på det stora sjukhuset, har jag mött både rika, fattiga, cirkusclowner, andra berömda personer samt kriminella typer som kassaskåpssprängare och manschettbrottslingar. 
På ett sjukhus är det emellertid så ordnat, att hela världen möts på ett eller annat vis. Vanligtvis tänker inte patienten alls på att hen stiger in i en mänsklig smältdegel som sjukling på ett lasarett. 
Stort eller litet sjukhus saknar betydelse. 
Antingen är det medpatienter med öden värre än döden. Andra gången kan det var någon i vårdpersonalen. 
En doktor med erfarenhet från, Läkare utan gränser. 
En sjuksköterska eller undersköterska som äger en personlig historia, värd en spännande bok eller film. 
I dag mötte jag på det stora sjukhuset en person som var det sista: en spännande bok eller film. Jag fick monterad en apparat som ska mäta Rockbäcks inre mystiska liv. Vi fann snart varandra, på ett sätt som bara män kan göra, när män finner en frände i livets sjudande labyrint. 
Han berättade att han kom från Persien (Iran) som flykting till Sverige under 1980-talet. Ayatollah Khomein återvände hem från sin exil i Paris i samband med den islamiska revolutionen 1979. 
Snart nog, berättade min vän för mig på det stora sjukhuset, blev han Ayatollah Khomeinis personliga livvakt. 
Ett tufft jobb, eftersom Ayatollan levde under ständiga dödshot. 
Sedan bröt kriget ut mellan Iran (Persien, föredrog han kalla sitt gamla hemland) och Irak. Det blev ett både blodigt och långdraget krig. 
Då valde min vän att fly till Sverige. Trött på både krig och Ayatollah Ruhollah Mousavi Khomein ständiga lögner. 
”Jag upptäckte att han ljög. Det blev för mycket. Jag ville inte leva med en lögnare. Jag flydde och har nu skaffat mig ett bättre liv i Sverige.” 
Jag återvände hem till Lomma. Fast nu visare än i morse. 
Irans gudomlige ledare, Ayatollah Khomein (1902-1989), var alltså en lögnhals. Visst händer det märkliga saker i livet.
Var det inte Donald Trump som dammade av fake news?
Trodde vi.
Fanns redan på mullans tid. 

Flyktingkatastrofen: kalkylen-så många flyktingar kan din kommun komma få?

Igår kväll när jag satt i TV-soffan och njöt av Sven-Bertil Taube, började plötsligt en massa siffror pocka på i mitt huvud. 
Till slut var jag tvungen gå in på Migrationsverkets hemsida. 
Till slut så googlade jag för brinnande livet. 
Till slut satt jag där med en massa siffror som knappast var så mycket bättre för min sinnesfrid, utan snarare tvärt om: 
så mycket sämre. 
Det har idag kommit över 80 000 flyktingar till Sverige. Bara på en höft, för knappast någon har koll på den riktiga siffran. 
När år 2015 läggs till handlingarna, kan det enligt diverse inte alls pålitliga prognoser ha kommit ytterligare 100 000 flyktingar. 
Jag tog siffran, delade på en höft med de 290 kommuner som finns i landet. OM och då menar jag verkligen OM, alla dessa flyktingar skulle delas upp, skulle varje kommun avrundat uppåt få 350 flyktingar. Kan vara fler. Kan också vara avsevärt färre. Troligen det första. Ingen vet, nämligen.
Människor i svår nöd som måste ha bostäder, sjukvård, arbeten, skolgång, inte minst lära sig skriva åt andra hållet samt övrig social service. 
Jag tänker då genast på en av mina favorit kommuner, Dals Ed, i norra Dalsland som inte ens har 5000 invånare. Där kommer samhällsstrukturen braka samman. Dals Ed pallar absolut inte hundratals flyktingar.
Tänk då på att jag inte alls har räknat in de över 80 000 som redan kommit hit i år. 
Många av dessa sitter idag fast på asylboende. 
Ännu inte utplacerade i landets kommuner.  Det kan alltså bli nästan på dubbelt så många, alltså 700 flyktingar till varje kommun. OM man nu delar rakt av. Vilket jag inte tror man kommer göra.
Jag tänker på Taubes, ”Den glade bagaren i San Remo”. 
Det kanske går, fast allting går på en höft. Bara inte baket redan jäst över. Problemen är i vilket fall som helst gigantiska.
FOTNOT 1. Viktigt. Min kalkyl är ett hemkok. Ska tas med en stor nypa salt, men ändå.
FOTNOT 2. Det måste också byggas minst 100 nya moskéer. Oj, tänkte inte på det, som han sa. 

Sverigedemokraterna ska skrämma flyktingarna komma hit

Det finns en bra sak med Sverigedemokraternas utspel i går: 
någon försöker i alla fall göra något åt den katastrofala situation som Sverige redan befinner sig i. 
En dålig sak är att deras skrämselannonser och TV-kampanjer i diverse länder för stoppa flyktingströmmen till Sverige, inte kommer leda till någonting. 
Metoden har redan testats av andra länder. Inte ens stängsel, taggtråd eller förstärkt gränsbevakning på sina håll, har hjälpt. 
Sverigedemokraterna tänker ta till snö, is och kyla. Varför inte också stoppa in en jultomte, så har vi rena julkortet. 
För övrigt ses jultomten som satan själv i diverse muslimska länder. Bloggens äventyrare Rolle af Trollhättan (befinner sig just nu i Tanzania-han hälsar) jobbade under många år i Saudiarabien. 
En jul skickade jag honom ett julkort med en tomte och släde. Jodå, det kom fram. 
Utom tomten.
Bara släden kom fram.
Jultomten bortklippt av landets säkerhetssystem. 
Det är faktiskt alldeles sant.
Saker och ting är inte så enkla som det ser ut.
Glögg på er! 

Så vill Lomma kommun ta emot fler flyktingar

Många av landets kommuner jobbar nu för högtryck med att skapa utrymme för att ta emot fler asylsökande och flyktingar. 
Enligt lagförslaget som nu är ute på remiss, kommer alla landets kommuner tvingas ta emot flyktingar. Lomma finns inte med bland dessa nobbande kommuner. 
Lomma kommun har sedan tidigare ett avtal med Migrationsverket, både vad gäller ensamkommande barn som flyktingar. 
Sedan juni månad har man tex tagit emot 32 ensamkommande barn som idag finns inkvarterade på Solberga, mitt i centrala Lomma. 
Fler av dessa barn går redan i kommunens skolor. 
Nu ökar flyktingströmmen lavinartat. 
Lomma kommun undersöker just nu möjligheterna att få bygga om Alternativskolan-se bilderna-och tittar också på förutsättningarna att placera paviljonger inom skolans tomtgränser. 
”Vi får se vad som som händer vid tillståndsprövningen”, säger kommunalrådet Anders Berngarn till mig. 
Alternativskolan-bilden här nedanför-ser tom och övergiven ut i dag. 
Den ligger stillsamt placerad i Habo-Ljungs skogskant, ett par kilometer från Lomma centrum. Här vill kommunen också sätta upp paviljonger. Kommunen verkar vara på tåspetsarna. Inte nog med det. Oppositionsrådet, Lisa Bäck (s), låter meddela mig: 
"Ett annat på G är Lillevång (det fd äldreboendet) som ska ge plats till 12 ensamkommande barn efter en snabb ombyggnad. För tillfället uthyrt till Burlövs kommun som ska lämna nu i sept."
Se där-ännu en nyhet så god som någon. 
Snacka om rätt tajmning.

Ungernkrisen: 8000 ungerska flyktingar kom till Sverige-SKÄMS UNGERN!

Minnet är kort. 
Den Ungerska regeringen har redan glömt bort, när de bad omvärlden om hjälp 1956. Däremot minns jag det som det var i går. 
Folkupproret mot det kommunistiska styret slogs brutalt ner. 
Sovjetunionen rullade in sina tunga tanks i Budapest. Blodbadet ett faktum. Den ungerska revolten sköts i bitar av det kommunistiska paradiset, Sovjetunionen. 
Människor dog i drivor. 
Fasansfulla bilder-precis som i dag-kablades ut över världen. (texten fortsätter efter bilden)

Budapests befolkning flydde hals över huvud. Precis som i dag, fast värre, vandrade 10 000-tals förtvivlade ungrare den 20 mil långa vägen till gränsstationen, Nickelsdorf. Målet var som i dag, Wien i Österrike. 
Människor kom med barnvagnar, hästar och tomhänta, men med tårfyllda ögon. 
I Sverige startades omedelbart stora hjälpsändningar. Allt behövdes i vinterklimatet som rådde; kläder, mat och t o m blodplasma. Svenska Röda Korset åkte ner med flera bilar. Vi gjorde redan då så gott vi kunde.
Den 12 november 1956 började de ungerska flyktingarna komma till Sverige. De första hamnade i ett uppsamlingsläger i Ystad. 
Totalt tog vi emot ca 8000 ungerska flyktingar. 
Om allt detta, har dagens Ungerska regering helt glömt bort. 
Nu bygger man i stället taggtrådshinder, planerar sätta in militären samt absolut inte längre ställa upp med bussar de 20 milen till gränsstationen. 
Dagens flyktingar får gå. 
Precis som de själva fick för snart 60 år sedan. 
Minnet är som sagt var kort. 
SKÄMS UNGERN!

Mardröm

Jag har varit på en reportageresa till ett flyktingläger i södra Europa. 
Tälten undermåliga. Nödmaten-om den fanns-näst intill oätlig. De sanitära förhållandena obeskrivliga. Värmen förstärkte stanken. Svårt sargade människor. Sjukdomar. Tomma ögon. Tomma barnmagar. 
Barnskriken värst av allt. 
Skar i mig som en kniv. 
I denna smältdegel av oändlig sorg träffade jag familjen Baalzebub. En ung familj med sin lilla dotter Maadai, ett bibliskt namn. 
Maadai lika gammal och söt som mitt barnbarn, Liv 2,5 år. 
Nu stod jag handfallen inför denna tragedi. 
En tid senare gjorde jag ett uppföljningsreportage. Ville ta reda på hur det gått för familjen Baalzebub. Fick då information från en internationell hjälporganisation att ”min” lilla flicka, Maadai, fanns i ett uppsamlingsläger i södra Turkiet. Föräldrarna hade i all hast lämnat henne åt sitt öde. Ingen visste hur. 
När jag kom till uppsamlingslägret satt Maadai på ett glödhett biltak. ”Min” lilla flicka var obeskrivligt smutsig och apatisk. 
Helt ensam i världen. 
Historielös. 
Jag greps av panik. Jag måste bara rädda henne, men hur? 
Då vaknade jag. Omtumlad hemma i min säng. 
Det var en mardröm. 
Allting var så verkligt. Jag hade kunnat ta på Maadai. Krama henne. Hålla om. Trösta. 
Vart tog mardrömmen vägen? Någon måste hjälpa mig in i drömmen igen.  Det gick inte. Maadai borta i drömmarnas nyckfulla värld.
Verkligt är det fortfarande. 
”Hur ska jag rädda Maadai”, tänker jag ännu när jag skriver detta. 
Mardrömmen verkar hänga med hela dagen, onsdagen den 2 september 2015. 
Hur många Maadai finns det, där ute? 
Tusentals. 
Calle Rockbäck skrev

Vänd på steken-fly till Iran

Det händer lite då och då, att jag träffar flyktingar. Nu senast var det en tandsköterska. En helt underbar kvinna som flydde från mullornas Iran. 
Efter några jobbiga år i landet, hade hon lärt sig bra svenska. Dessutom skaffat sig en utbildning. Det svåraste av allt, var att lära sig språket. 
 ”Svenskan är ett mycket svårt språk att lära sig. Jag och min man insåg snabbt, att det var viktigt att vi lärde oss svenska så fort som möjligt. Det var absolut nödvändigt för att komma in i det svenska samhället”, berättade hon för mig och log sitt bländvita leende, så jag smalt i stolen. 
Vid sådana tillfällen brukar jag tänka tvärt om. 
Tänk om jag skulle fly till Iran och söka politisk asyl. Säg att jag var in till döden trött (inget svårt alls) på både Reinfeldt och Löfven och Lööf och Björklund och Hägglund och Fridolin. (texten fortsätter efter bilden)
 

En dag stod jag alltså inte ut längre. Jag bestämde mig alltså för att fly till Iran. 
Språket lär jag mig nog, tänkte jag, men tänkte egentligen inte alls.
För i landet Iran finns det en hel massa språk: 
Baluchiska, bashkardi, koroshi, gilaki, mazanderani, shahmirzadi, ashtiani, farsi (= persiska), dari (gabri), gazi, khunsari, natanzi, nayini, parsi-dari, sivandi, soi, vafsi, khalaj, kurdiska, lasgerdi, sangisari, semnani, sorkhei, alviri-vidari, eshtehardi, gozarkhani, harzani, karingani, koresh-e-rostam, razajerdi, rudbari, shahrudi, takestani, taromi, maraghei, kho'ini, kajali, kabatei, dezfuli, lari, bakhtiari, luri och tat. (texten fortsätter efter bilden)

Min tandsköterska från Iran skrattade gott. Hennes bländvita tänder förtrollade mina egna tandstumpar. 
 ”Nej, det hade inte alls gått något vidare för dig. Du hade inte ens släppts in i landet. För i ditt pass står det inte att du är muslim. Mullorna bryr sig varken om Reinfeldt eller Löfven. De vet garanterat inte ens vilka dom är. Nej, glöm det”, säger min tandsköterska, invandrare från Iran och vrider upp ljummet sköljvatten i muggen åt mig. 
”MÖLLÖTTÄÄ!” 
In kom Irma, tandläkaren från finska Karelen. Barsk i tonen som finska fruntimmer kan vara. Det var bara till att gapa. Ja, hur nu det skulle gå till. 
Jag tror jag skiter i Iran.