Tälten undermåliga. Nödmaten-om den fanns-näst intill oätlig. De sanitära förhållandena obeskrivliga. Värmen förstärkte stanken. Svårt sargade människor. Sjukdomar. Tomma ögon. Tomma barnmagar.
Barnskriken värst av allt.
Skar i mig som en kniv.
I denna smältdegel av oändlig sorg träffade jag familjen Baalzebub. En ung familj med sin lilla dotter Maadai, ett bibliskt namn.
Maadai lika gammal och söt som mitt barnbarn, Liv 2,5 år.
Nu stod jag handfallen inför denna tragedi.
En tid senare gjorde jag ett uppföljningsreportage. Ville ta reda på hur det gått för familjen Baalzebub. Fick då information från en internationell hjälporganisation att ”min” lilla flicka, Maadai, fanns i ett uppsamlingsläger i södra Turkiet. Föräldrarna hade i all hast lämnat henne åt sitt öde. Ingen visste hur.
När jag kom till uppsamlingslägret satt Maadai på ett glödhett biltak. ”Min” lilla flicka var obeskrivligt smutsig och apatisk.
Helt ensam i världen.
Historielös.
Jag greps av panik. Jag måste bara rädda henne, men hur?
Då vaknade jag. Omtumlad hemma i min säng.
Det var en mardröm.
Allting var så verkligt. Jag hade kunnat ta på Maadai. Krama henne. Hålla om. Trösta.
Vart tog mardrömmen vägen? Någon måste hjälpa mig in i drömmen igen. Det gick inte. Maadai borta i drömmarnas nyckfulla värld.
Verkligt är det fortfarande.
”Hur ska jag rädda Maadai”, tänker jag ännu när jag skriver detta.
Mardrömmen verkar hänga med hela dagen, onsdagen den 2 september 2015.
Hur många Maadai finns det, där ute?
Tusentals.
Calle Rockbäck skrev
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar