Lomma platsen för hemligt Nato möte

 

När US Coast Guard skulle ta sig sjövägen in till Lomma blev det stopp. Fartyget för stort för Lommas småbåtshamn. Nu fick sjöräddningen rycka ut och frakta de höga amerikanska officerare in till restaurangen, Dykeriet by Pieplow. Längst in i småbåtshamnen. 

Det vankades en god lunch, samt ett möte med höga svenska officerare. De kom till platsen landvägen i bilar. (texten fortsätter efter bilden)

Det här svenska mötet i somras med Nato var mycket hemligt. Sverige ännu inte medlemmar i Natoland. Och är det inte fortfarande. 

Det tisslades och tasslades bland sjöfolket nere i Lomma hamn. Man blinkade och nickade åt varandra. 

En väl placerad källa bekräftade för mig att mötet verkligen ägt rum. Och gått till precis som jag beskrivit det. 

Det här illustra mötet var så hemligt, att även vad man åt och drack hade hemlighetens slöja över sig. Vad som diskuterades har jag naturligtvis ingen aning om. 

Läser i dagens-onsdag-Sydsvenskan om att blir Sverige ett Natoland måste infrastrukturen byggas ut. Hamnarna i Ystad, Trelleborg och Malmö kommer då också hamna i fokus. Möjligen diskuterades även dessa frågor. 

Hur som helst. 

Lomma platsen för hemligt Nato möte. 

Det låter något det. 

Maten lär i alla fall varit god.

 

 

Lommamöte i solen: ”Jag bad till Gud om att få dö”

Denna lördagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min plan var att skriva lite om den massiva seglingstävlingen som arrangeras i helgen i Lomma. Fast toppa texten med kvällens massiva sångtävling(Mello) med magiska Loreen som etta. Slår Finland med tre cha cha cha. 

Nu blev det inte riktigt så. 

På Centrumtorget mötte jag en gammal bekant. En dam som sakta rullar fram mot 100 år. Hon brukar ha glädjen med sig. Vara pigg och glad. 

Inte så denna lördag med sommarväder. 

Hon var ledsen. Över ålderdomen som sliter ner henne bit för bit. 

För en tid sedan genomgick hon en operation. Nu hade läkaren ringt och berättat att hon måste opereras igen. 

”Jag orkar inte. Jag har bett till Gud om att få dö. Han verkar inte höra min bön. Jag får leva, men det är bra nu, sa hon med sorg i stämman. 

Vad svarar man på det? 

Svårt. Det gör ont. 

Ord som gör ont.

Jag försökte pigga upp henne med ett dåligt skämt. Hon log men skrattade inte. Ålderdomen kräver sin tribut, sanna mina ord. Mötet fastnade i mitt sinne. Följde med mig hem. Slutade som en märklig högmässotext. 

”Jag bad till Gud om att få dö.” 

Åtta ord som svävar runt mitt trötta huvud. Möjligen kommer Loreen till hjälp i kväll. Annars får väl min kvinnliga bekant och jag sjunga cha cha cha. 

Alltid något i evighetens namn.

 

Lommabon Ylva knäckte dagens svampgåta på Allhelgonadagen

 

Det är inte bara tända ljus vid gravarna på kyrkogården som står i fokus en Allhelgonadag. 

Av någon obegriplig anledning hamnade jag i svamparnas mystiska men spännande värld. Jag tog en tur ner mot Amfiteatern vid havet under förmiddagen. 

På en av alla dessa gräsmattor som finns i Lomma stod en stolt svamp i all sin ensamhet. 

Jag stannade till. 

Svampen fångade min uppmärksamhet. 

Rak i ryggen var den också. 

En stolt svamp. 

En förtjusande tingest en Allhelgonadag. 

Vad var det för svamp? 

Kantareller, svart trumpetsvamp, taggsvamp, champinjoner, Karl Johan och trattkantareller känner jag väl till, men den här. Ingen aning faktiskt. 

Då dyker Ylva upp med sin vovve. En golden retriever med det läckra namnet Strega, efter den utsökta italienska örtlikören. Ylva bjöd upp till en högklassisk svamplektion. 

”Det där är en fjällig bläckskivling. Går utmärkt att äta. Min mamma plockade den ofta och gjorde stuvning. Det var väl inte min favoriträtt som barn, men ändå,” berättade Ylva för mig. Svårare än så var det alltså inte. 

Ylva knäckte dagens svampgåta. 

En fjällig bläckskivling hälsade oss en trevlig Allhelgonadag. Det finns möten. 

Och så finns det möten. 

Tack för det goda livet.

 

Vad gör Lommabon Conny bakom min rygg?

 

Jag har genom åren haft många trevliga och ovanliga möten med Lommaborna. Fast dagens möte med Conny slår på sitt sätt rekord. 

Vi möttes i morse nere vid trivsamma Gubbahyllan. Seglarklubbens mötesplats nere vid småbåtshamnen. 

Där brukar vi sammanstråla och lösa världsproblem. Ett behagligt avslappnat möte som ger oss bränsle för dagen. 

I dag dök så Conny, 73 år, upp. 

Han har haft båt i Lomma de senaste 58 åren. Nu gjorde han veckans upptäckt redan på måndagen: en 30 år gammal fin dekal från Lomma hamn som jag har på min huvudkudde till el-scootern. ”Men milde tid. Där ligger min båt på dekalen/bilden,” utropade Conny plötsligt. 

Tog upp kameran och fotograferade den märkliga upptäckten. Ivrigt pekade han sedan ut sin båt på bilden. (texten fortsätter efter bilderna)

 

Livet från den ljusa sidan. Den ljuvliga filmen med Jack Nicholson. Det blev också min och Connys dag. Svårare än så behöver livet inte vara.

 

ABBAS comeback: Så gick det till när jag träffade Björn och Benny

 

Vilken torsdagskväll det blev i går. Avrundades med att Sverige helt sensationellt slog Spanien i VM-kvalet med 2-1. 

Dessutom välförtjänt. 

För andra gången denna magiska afton exploderade en stackars sate av lycka. Första gången jag gick i taket blev efter Björn Ulvaeus och Benny Anderssons presskonferens i London. 

Två nya fräscha ABBA-låtar bjöds världen på. 

PANG-BOM, så åkte jag karusell av lycka. 

Minnena bubblade fram. 

När jag till exempel träffade Björn och Benny vid Hamngatan 11 på Norrmalmstorg, där Polar på den tiden hade sitt kontor. 

I ett tornrum satt Benny och lekte fram melodier på sin flygel. Björn, vänligheten själv, kom med kaffekannan. 

På denna heliga mark stövlade jag in som inbjuden gäst. Musikalen Chess hade gjort sitt. Nu startade jakten på idéer till en ny musikal. 

Vi slog oss ner vid kaffekopparna och wienerbröden. 

Snart nog anslöt en reserverad Benny Andersson. Jag ställde diverse frågor. Vänliga svar tillbaka. Då frågar Björn mig helt plötsligt: "Har du någon idé till en ny musikal?" 

Jag tappade nästan andan av pur förvåning. 

Såg säkert väldigt tankfull ut.

 ”Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Svenskt så det förslår,” svarade jag efter en god stund. 

Tystnad. 

Björn och Benny växlade blickar. 

Till slut bröt Benny Andersson tystnaden:

”Det är ett väldigt material. Jag har naturligtvis läst alla böckerna. Kan blir svårt greppa. Inte minst musiken,” sa han och sökte min blick. 

Så där höll vi på. 

Kastade uppslag och idéer fram och tillbaka. 

Det var väldigt spännande. 

När jag kom hem till Lomma ringde Björn Ulvaeus ord i mina öron. 

”Kul och träffas. Bara ring om du kommer på något. Vi får fundera några varv till på Mobergs fantastiska historia.” 

Musikalen, Kristina från Duvemåla, hade premiär i Malmö den 7 oktober 1995. Jag var där. 

Naturligtvis. 

Fattas bara.

 

Memoarflik: Så sammanförde jag Malmös två sporthövdingar-Hans Cavalli-Björkman och Percy Nilsson

I morse satt jag vid mitt köksbord och läste Sydsvenskans familjesidor som ägnades helt åt MFF-ikonen, Hans Cavalli-Björkman, som avlidit 92 år gammal. Till Erik Magnussons förtjänstfulla artikel fanns med en bild-se här ovanför-från 1990. Det första klassiska mötet mellan de två Malmö giganterna, Cavalli-Björkman och Percy Nilsson. Då klack det till i mig. Satte nästan morgonkaffet i vrångstrupen. 
Min minnesbank började tugga fram fragment från ett annat liv i en annan tid. Det var nämligen jag som lyckades sammanföra de två tunga profilerna i Malmös sportvärld: bankmannen, Hans Cavalli-Björkman från fotbollen MFF, och byggmästaren, Percy Nilsson, från hockeyns MIF, som 1996 skulle bli Malmö Redhawks. 
Så här gick det till. (texten fortsätter efter bilden)

Min artikel efter mötet slogs upp stort i den märkliga tidningshybriden, iDAG, sammanslagningen mellan Kvällsposten-GT. 
Lätt var det inte, få till ett möte. Med Percy Nilsson, då 46 år, inga som helst problem. Han sa ja direkt. 
Malmöhockeyn red på en enorm framgångsvåg publikmässigt. 
Störst i stan. 
Värre var det med, Hans Cavalli-Björkman (då 61 år). Han såg definitivt ingen vits med ett sådan möte. 
MFF kämpade på med vansinnigt små publiksiffror. Mot Djurgården kom knappa 2000 åskådare. 
Cavalli-Björkman ville absolut inte uppfattas som lillebror i Malmös sportvärld. Han var Kungen. 
Basta, Rockbäck! 
Visserligen med en kungakrona som började glida ner, men ändå. Till slut efter mycket tjat från min sida, gav Cavalli med sig. 
Han gick till och med på bilden här ovanför med det unika flaggspelet mellan de båda tungviktarna på Malmö Stadions gräsmatta. 
Jodå, det blev ett mycket lyckat möte på Kulan, MFF:s klubbhus. 
Och uppmärksammat. 
Faktum är att de båda starka personligheterna trivdes gott i varandras sällskap. Cavalli sjönk allt längre ner i soffan.
Vidgade vyor slogs upp.
Egentligen var de av samma skrot och korn, när det gällde synen på pengar inom idrotten. Utom en sak. 
Satsningen. 
Cavalli-Björkman klart mer försiktigare än Nilsson som öste på. Däremot lovade Cavalli nästan pengar från spelarförsäljning till Percys framtida arenabygge.
Jag dricker upp sista skvätten kaffe. 
Viker ihop Sydsvenskan. 
Sänder en tanke till Bosse Nilsson som tog de fina unika bilderna. Letar sedan upp den gulnande artikeln. 
Idag 30 år senare, är det Malmö FF som har den stora publiken och plånboken. Malmö Redhawks kämpar på med klart mindre medel. Fast Percy Nilsson, 77 år, finns fortfarande kvar på banan. 
Nu med egen arena.
Utan pengar från MFF.
Så vad vet vi om framtiden? 
Hans Cavalli-Björkman har däremot spelat färdigt. 
Jag sänder honom mina tankar. 
Han var alltid en frisk fläkt att träffa. 
Vila i frid.

Bjärredsbon Alice möte med snödroppen slutade i gips

Det här är Alice. 
Ett filmiskt namn.
Alice en glad pensionär som gillar gammeldans. 
Det får hon allt vänta med nu. 
Alice sitter i solens sken vid hamnhusens badplats i Lomma. Sitt vänstra ben som är i gips, bör hållas högt. 
Det irriterar Alice, för hon är en mycket rörlig pensionär. Sitt yrkesliv har varit sköterskan med specialistutbildningen på barnintensiven i Lund. 
Nu är hon själv i gips. 
Allting för några snödroppars skull. 
Ni vet den där blomman med det vackra namnet.
Snödroppe. 
Jag skrev på bloggen om för en tid sedan. 
”Den niger och hälsar våren välkommen,” fick jag till det. 
Plockade även in en dikt om snödroppen av, Erik Axel Karlfeldt. 
Bjärredsbon, Alice, möte med snödroppen blev däremot inte alls romantiskt. Snarare tvärtom., kan tyckas. 
”Jag var ute och gick i naturen för plocka några snödroppar. En liten söt gåva till en vän. Jag såg snödroppar, men såg aldrig isfläcken jag halkade på. Det bar sig inte bättre än att jag blev gipsad i sex veckor. En spricka från hälen upp i benet, berättar Alice för mig där på bänken med benet i högt läge. 
”Fast till dansveckorna i Lomma i juli ska jag vara i farten igen”, slutar en positiv Alice som håller ångan uppe. 
Se där vad ett möte i den skarpa solen kan leda tilt: jag med min el-skoter och Alice med benet i gips. 
Alice ställde gärna upp på bild. Gav också klartecken att bli publicerad på bloggen. Tänk vad en snödroppe kan ställa till med. 
Det hade vi ingen aaaning om.
Den som ser så snäll ut. 

Tisdag 2 maj: Calle Rockbäck mötte Ayatollah Khomeins livvakt

Mellan varven händer det saker i en människas liv som man aldrig ens kan drömma om. Under alla år som jag tillbringat allt för mycket tid på det stora sjukhuset, har jag mött både rika, fattiga, cirkusclowner, andra berömda personer samt kriminella typer som kassaskåpssprängare och manschettbrottslingar. 
På ett sjukhus är det emellertid så ordnat, att hela världen möts på ett eller annat vis. Vanligtvis tänker inte patienten alls på att hen stiger in i en mänsklig smältdegel som sjukling på ett lasarett. 
Stort eller litet sjukhus saknar betydelse. 
Antingen är det medpatienter med öden värre än döden. Andra gången kan det var någon i vårdpersonalen. 
En doktor med erfarenhet från, Läkare utan gränser. 
En sjuksköterska eller undersköterska som äger en personlig historia, värd en spännande bok eller film. 
I dag mötte jag på det stora sjukhuset en person som var det sista: en spännande bok eller film. Jag fick monterad en apparat som ska mäta Rockbäcks inre mystiska liv. Vi fann snart varandra, på ett sätt som bara män kan göra, när män finner en frände i livets sjudande labyrint. 
Han berättade att han kom från Persien (Iran) som flykting till Sverige under 1980-talet. Ayatollah Khomein återvände hem från sin exil i Paris i samband med den islamiska revolutionen 1979. 
Snart nog, berättade min vän för mig på det stora sjukhuset, blev han Ayatollah Khomeinis personliga livvakt. 
Ett tufft jobb, eftersom Ayatollan levde under ständiga dödshot. 
Sedan bröt kriget ut mellan Iran (Persien, föredrog han kalla sitt gamla hemland) och Irak. Det blev ett både blodigt och långdraget krig. 
Då valde min vän att fly till Sverige. Trött på både krig och Ayatollah Ruhollah Mousavi Khomein ständiga lögner. 
”Jag upptäckte att han ljög. Det blev för mycket. Jag ville inte leva med en lögnare. Jag flydde och har nu skaffat mig ett bättre liv i Sverige.” 
Jag återvände hem till Lomma. Fast nu visare än i morse. 
Irans gudomlige ledare, Ayatollah Khomein (1902-1989), var alltså en lögnhals. Visst händer det märkliga saker i livet.
Var det inte Donald Trump som dammade av fake news?
Trodde vi.
Fanns redan på mullans tid.