Vi grät i TV-soffan- se kvällens dokumentär: Dödligt uppdrag

Marie Colvin, amerikansk journalist, var inte som alla andra krigskorrespondenter. Hon var helt enkelt bäst. 
När alla andra krigskorrespondenter stoppade upp, för undvika bomber, krevader och skjutningar, fortsatte Marie Colvin med dödsförakt rakt in i skiten. 
En gång kostade det henne sitt vänstra öga. 
Därav den svarta lappen. 
Richard Conroy, brittisk pressfotograf. 
Han var också på sitt vis bäst. 
Totalt orädd. 
När de båda slog sig samman, blev de ett oslagbart team som serverade oss världsnyheter. Vi fick se skakande bilder och texter inifrån ett sönderbombat Syrien. Den syriska regeringen lemlästade sin egen befolkning. 
Ofattbart. 
Vi grät i TV-soffan. 
Såg dokumentären på SVT Play i söndagskväll, efter alla meningslösa skidlopp. Det var så vi upplevde livet. 
Marie Colvin dödades. 
Richard Conroy överlevde, men svårt skadad. 
Det är han som berättar om det meningslösa dödandet i staden Homs. Bilder. Ljudet av bomber och granater som slår ner och sliter civilbefolkningen i bitar. 
Fasansfullt. 
Vad du än gör denna måndagskväll. Se Dox: Dödligt uppdrag. SVT2 klockan 22.15.

Flydde från sönderbombade Aleppo till Lomma-överlevde dödens hav

Vi glömmer aldrig bilderna med de överfulla eländiga flyktingbåtarna som började rulla in över oss hösten 2014. Gummibåtar som inte höll måttet. Människor drunknade. Vi satt förstummade av fasa. 
Vad händer? 
Sedan de förfärliga bombningarna. Städer som Aleppo i Syrien förvandlades till smulor. 
Människor flydde i panik till vad som helst, bara man kom undan det förbannade kriget. Vi minns också bussarna som körde ut flyktingar till nödbostäder i något svenskt skogslän. Det rådde kaos. 
Sedan då? 
Svaret fick jag en vacker sommardag i år. Utanför Täppans staket stod Hussein med sin familj-se bilderna på löpet. 
Vi hälsade.
Språkade knaggligt.
De hade fått en lägenhet en bit bort från där vi bor i Lomma hamn. Utplacerade av Lomma kommun. 
Hussein visade mig bilderna i mobilen. 
Han och dottern samt en bild han tog på den överfulla gummibåten som tog familjen från Libyen till Catania i Italien. 
Världens dödligaste flyktingrutt. 
Hussein med familj överlevde. 
Nu stod familjen utanför mitt staket. 
Jag kände marken gunga under mig. 
Stort på något vis. 
Här framför mig fick jag svaret en vacker svensk sommardag. 
Idag-lördag-kom Hussein hem till mig. 
Han berättade sin historia-från Aleppo till Lomma. Det var en resa som fick mig tappa andan. 
Vi tittade tillsammans på den omskakande dokumentären om Aleppos undergång: De sista i Aleppo, en prisad dokumentär om de vita hjälmarnas räddningsinsatser.(texten fortsätter efter bilderna)

Familjen bodde där då. Levde ett stilla familjeliv. Hussein arbetade som målare. Hantverkare, helt enkelt. 
En dag exploderade tillvaron. 
Bomberna. 
Hussein tar fram sin mobil. Visar mig en kartbild över Aleppo. 
Se den här nedanför. 
Vid tvåan som jag lagt in, den lilla gula punkten, bodde familjen. Vid ettan som jag lagt in: Hussein pekar ut exakt ställe där de dödande bomberna föll som ni kan se från dokumentären här ovanför. 100 meter från deras hem.
Ur ruinerna grävdes döda människor fram. 
Många var barn. 
Jag hade fått mer än ett svar. Nu vet jag mycket bättre. 
Tack för du ställde upp och berättade, Hussein. 
Hoppas Lomma tar väl hand om er.
FOTNOT. Bilderna från gummibåten fick jag av Hussein. Därför är bilderna på löpsedeln från min dator. Hussein pekar ut sig själv tillsammans med sin dotter. 

(Avsnitt 3) Det kan gälla ditt liv-hit ska Lommaborna springa om kriget kommer

Varje röd prick på kartan över Lomma kommun är ett skyddsrum. Det är alltså till något av dessa ställen ni ska ge er så fort som möjligt om kriget kommer. 
Vi har här på bloggen under de senaste dagarna kunnat berätta för er vad ni då möts av: lägenhets-eller cykelförråd, packade med de boendes saker. 
Det som ska rädda ditt liv, minst sagt, tvivelaktiga saker. Obegripligt gammalt och förlegat. 
På löpsedeln har jag ringat in i rött ett telefonnummer som man ska kunna ringa för få upplysningar angående skyddsfiltret. 
Jag ringde. 
Möttes av en inspelad röst som meddelade att abonnenten inte finns längre. 
När vi höll på som bäst med toalettstolen gjord av plywood, passerade en syriansk flykting förbi. 
Givetvis passade jag på fråga om det fanns några liknande räddningsdass i det sönderbombade Syrien. 
Jag fick ett skratt till svar och två snabba no, no. 
Så var det alltså med det. 
Nej, vår undersökning har varit en bedrövlig upplevelse. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som jag plockat skyddsrumskartan på löpsedeln från, får allt ta och rycka upp sig rejält. 
Det här duger absolut inte. 
Skäms på er, MSB, med Dan Eliasson i spetsen som ny generaldirektör.

Lommabänkens 1000-dagars mysterium löst

Det här är Fredrik och Pelle. De är vaktmästare sedan flera år på en bostadsrättsförening i Lomma. 
Ni vet dessa vaktmästare som gör ett kanonjobb i det tysta. Utan deras insats skulle tusen saker snart få en bostadsrättsförening falla samman. 
Sedan finns det stora problem här i världen som kriget i Syrien och brottningsmatchen i Svenska Akademien. 
Det får andra sköta. 
När det gäller mindre, men ack så viktiga saker som en bänk som står bak-och-fram. Helt enkelt felvänd. Då träder Fredrik och Pelle in i bilden. 
Det började på dagen (nästan) för tre år sedan. Jag tog min lilla runda med rollatorn och upptäckte bänken som stod bak-och-fram. 
Satte du dig och vilade, stirrade du in i en trist förrådsdörr. Bakom din rygg löpte gång-och cykelvägen fram. Du hörde, men såg ingen. Livet liksom upp-och-ner på en grönärgad bänk. Sliten av havets salta vinda. 
Jag skrev inslag på bloggen om mysteriet med den felvända bänken. Många läsare tyckte det var hur kul som helst. 
Nu efter 1000-dagar kom lösningen levererat av vaktmästare Pelle. 
”Begriper inte hur du kunde hitta bänken”, sa han och fortsatte: 
”En gång i tiden var det en sandlåda framför bänken, för barnen att leka i. Men inga barn lekte i sandlådan. Den grodde igen. Det fanns ingen annan råd. Jag fick ta bort sandlådan. Kvar blev bänken som mamma och pappa skulle sitta på, men ingen satt på, för inga barn lekte i sandlådan,” förklarar Pelle för mig med ett leende. 
1000-dagars mysterium är löst. 
Jaha, nu vet vi det. 
Kan då inte Fredrik och Pelle vända på bänken? 
Jag är gärna med och inviger den rättvänd. 
Roligare än både Syrien och Svenska Akademien.

Robotattacken mot Syrien kostade över en miljard

Krig kostar inte enbart mänskligt lidande. Det kostar också enorma pengar. Totalt vansinniga belopp som egentligen går över ens fattningsförmåga. 
Ta bara den senaste samlade robotattacken från USA, Storbritannien och Frankrike mot mål i Syrien. 
Med över hundra missiler som skickades i väg, blir det över en miljard kronor i runda slängar. En amerikansk kryssningsrobot, Tomahawk, kostar över sju miljoner kronor framställa. Kan vara mycket mer. Svårt att veta, då alla krigare/politiker håller käften om de rätta kostnaderna. 
Andra sidan var målet slå ut tre platserna för Syriens kemvapenprogram. Det är möjligt det är värt över 1 000 000 000. 
Vi vet inte. 
President Donald Trump, talar om en lyckad insats. 
Ryssarna som kohandlar med Assad-regimen morrar i sina skyttegravar. Deras försök med säkerhetsrådet i FN blev ett fiasko. 
Undrar just vad utrikesminister Lavorv och Putin ska koka samman för giftgryta som motdrag? 
Vi lever i en sjuk värld, där krigets första offer är sanningen. 
Det om inget annat vet vi.
FOTNOT. Löpsedeln gjorde jag i svart-vitt. Inget krig är färgglatt. 

Bloggbrev: Till er som INTE älskar fotboll

Egentligen hade jag tänkt skickat ett brev till var och en av er. Fler än så, är ni inte som inte älskar fotboll. 
Tyvärr.
Postgången.
Postgången i landet, för en något förvirrad tillvaro. Därför skriver jag ett blogginlägg i stället. Riktat i första hand till alla er som inte älskar världens största sport-fotboll. Det funkar säkrare. 
Utan lagens supportrar skulle det bli tyst, öde och fritt från pyroteknik på de allsvenska fotbollsarenorna. Det där sista är för övrigt något som vi av den gamla stammens supportrar hatar. 
Bort med skiten. 
Supportrarnas kärlek till sitt lag är som ständigt genomgå en hjärttransplantation. Det finns ingen hejd på den glädjen som kroppen upplever vid en vinst. Det finns ingen hejd på smärtan som kroppen upplever vid en förlust. Detta kan också vid sällsynta fall, bli fallet när en match slutar oavgjort. 
I går-fredag-spelade MFF just 2-2 borta mot GIF Sundsvall. Det är ett bra exempel på hur smärtan övergick i sorgflor. 
Jag var mycket ledsen hela kvällen. 
TV-programmet, Bäst i Test, som krockade med matchen, spelades in. Tokprogrammet skänkte sedan en viss tröst. Jag skrattade faktiskt vid ett par tillfällen. Fast den där riktiga glädjen ville aldrig infinna sig. 
Det fanns en sorg i djupet inom mig. 
Därför sitter jag här och skriver dessa rader till dig som inte älskar fotboll. Du kan vara lycklig som slipper denna vånda. Jag begär inte att du ska förstå varför jag är som jag är, när inget går som det ska.
Min vårlycka avgörs de närmaste veckorna. MFF har ett par viktiga matcher på spelprogrammet i allsvenskan, plus finalen mot Djurgården IF i svenska cupen. Det ser ut att bli många hjärttransplantationer framöver. 
Det är så vi supportrar ser på saker och ting.  
Jag begär inte att ni som inte älskar fotboll ska på något vis förstå vårt känsloliv. Däremot kanske ni förstår varför Beethovens berömda, Ödessymfoni, maler i mitt stackars huvud. Denna lördag till och med dubbelt upp. 
USA, Frankrike och Storbritannien har nattbombat i Syrien. Ingen jävel vet hur det kommer sluta. 
På onsdag i nästa vecka spelar Djurgården IF-MFF. Svårt som ett allergianfall i vårblomningen. 
För tagga ner ska jag försöka spela Ödessymfonin på kam. 
Må det bära eller brista. 
Med vårhälsning 
Calle Rockbäck

Jag öppnade mitt hjärta för en flykting i Lomma

Vi minns knappt längre Reinfeldts sommartal om öppna våra hjärtan. 
Vi minns knappt längre de dramatiska bilderna som sköljde över oss senhösten 2015. Flyktingar som flydde krigets Syrien i eländiga överlastade gummibåtar. 
I bästa fall nådde de levande fram till den grekiska övärlden. Många gick under med gummibåtar och allt i Medelhavets höstkalla vatten. 
Sedan började den enorma marschen mot friheten i Europa. De flesta i ett eländigt tillstånd. Hur bar de sig åt för överleva? 
I dag har vi förträngt bilderna. 
Vill inte minnas. 
Bort. 
Jag hade inte lyft ett finger för hjälpa till. Kan endast skylla på min tuffa kamp om min egen hälsa. 
Därför blev mitt möte med den vackra muslimska flickan ute vid dammarna i mitt bostadsområde i Lomma omtumlande. 
Plötsligt bara stod hon där framför mig. 
En ung vacker kvinna klädd enligt muslimsk sed. 
Jag stannade min el-scooter. Kryckkäpparna baktill skakade till. 
Jag såg rädslan i hennes ögon. 
Då bestämde jag mig för göra som Reinfeldt sa i sitt märkliga tal. 
Öppna mitt hjärta. 
Jag log och presenterade mig. 
Hon tog försiktigt min hand i sin som kändes fuktig av rädsla. Jag försökte med några engelska glosor. Hon svarade på klanderfri svenska. 
Förvånad.
Ja.
Slappnade av. 
Förstod att jag inte var någon shariapolis som skulle piska henne för hon tog min hand. Hennes berättelse kom först i små korta meningar. 
Hon flydde från Damaskus. Lyckades komma med en gummibåt från Turkiet. Det var en förfärlig färd. Gummibåten läckte. Folk led, döende och dog. 
Tog sig själv överlevande i land i Grekland. 
Sedan den långa marschen: dag ut och dag in, veckor, månader och så hamnade hon i Sverige, av alla ställen. 
Svenska lärde hon sig på fyra månader. 
Begåvad.
Ja, mycket. 
Hon pekade mot byn till. Där någonstans bodde hon i dag. Njöt av stillheten. Lugnet i Lomma. Jag gav henne mitt visitkort. 
”Journalist”, noterade hon förvånat. 
Nu log hon med hela ansiktet. 
”Ring mig om du behöver hjälp. Kanske prata bort en stund”, svarade jag. 
Tog adjö. 
Nu var hennes hand torr och fast i sitt anslag. En sten föll från hennes tunga börda. All fruktan som bortblåst.
Jag hade öppnat mitt hjärta. 
Hon kände av det. 
Det kändes stort.

BILDEXTRA: Ryssen som fick en amerikansk Tomahawk-robot på näsan

”Vad har har hänt med din näsa”, frågar reportern som är från Anna News (Abkhazian Network News Agency), den ryske militären vid den bombade flygbasen i Syrien. 
”Attacken från USA”, ungefär svarar mannen och kämpar med sin skadade näsa. 
Andra sidan kan mannen med näsan vara från Mellanöstern som fått träning i att prata ryska. Donald Trump bestämmer sig för att markera mot Assads gasattack mot civila människor. Inte mindre än 59 Tomahawk-kryssningsrobotar slog ner på flygbasen i Syrien. 
Det var i fredags. 
Alltså samma dag som Stockholm drabbades av ett förfärligt terrordåd. 
SVT körde därefter med full kraft i ett dygn. TV4 hakade på. Kvällstidningarna gick upp i pappersformat och bantade sportbilagorna. 
Terrordådet lade sig som en kall hand över Sverige. Några andra nyheter existerade inte. Därför försvann den amerikanska robotattacken på radarn. 
Jag hittade emellertid i morse ett reportage från TV-bolaget, Anna News. Fast jag tog inslaget för vad det var: propaganda. 
Därför fäste jag mig vid mannens näsa. 
Annars meddelades det att 7 personer omkom samt 13 blev skadade. Samtliga militärer. Sant eller inte? 
Ja, säg det. 
Rysslands modernaste närskyddsluftvärn, SA-22 Greyhound (rysk beteckning Pantsir S1) klarade inte av att försvara den syrisk-ryska flygbasen mot amerikanska Tomahawk-kryssningsrobotar. 
Tvärt om finns nu film på sprängda SA-22 Greyhound. 
Hur som helst. 
Näsan var bäst.

USA:s robotattack mot Syrien-Putin synar Trump

Vad vi just nu ser utspelas om Syrien, är ett krigsskådespel på absolut högsta nivå: först kom då den fruktansvärda kemgasattacken från landets ledare Assad. 
Världen led när bilderna av de döda och svårt skadade barnen av giftet sarin kablades ut. Alla blickar riktades mot Ryssland. 
I Kreml satt Putin och väntade på om det skulle komma ett motdrag från USA. Var Donald Trump en mes eller hök? 
Det är precis så Putin ser på saker och ting. 
Det har också varit för mycket blickar riktade mot terrordåd i S:t Petersburg. Nu skulle han få se vad Trump gick för. 
En märklig test, kan tyckas. 
I USA har Donald Trump kört i diket med sina opinionssiffror. Alla stora ledare vet att ett krig är mumma för opinionssiffrorna. 
Den amerikanske presidenten såg ett gyllene tillfälle att slå till. Han gav Pentagon klartecken och 59 robotar skickades iväg mot flyganläggningar/flygbas i Syrien. 
Möjligen hade inte Putin räknat med det kraftfulla agerandet så snabbt. Och så våldsamt. All fokus på kemikaliedödande barnen försvann från världsradarn.
Självklart protesterar ryssarna med full kraft mot den amerikanska robotattacken. 
I Kreml sitter Putin och skissar på nästa drag. 
Han har fått ett svar. 
Donald Trump är en hök och Putin är imponerad. Han har fått en värdig motståndare.
Carl Bildt twittrar. ”I praktiken var det riktat mot Putin”. 
Krigsskådespelet rullar vidare och vi förfasas.

GORILLA NEWS: Tidningen för dig som vill bli GLAD!

Det finns så mycket krångel i världen. 
Är det inte Amerikas president som ställer till det, så vill Putin skaffa fler kärnvapen. 
I Syrien har en stor del av världens länder bombat skiten ur både IS och befolkningen. Ändå lever IS, men snart inte befolkningen. 
Mosul i Irak är i stort sett en stenhög. IS skjuter ändå från stenhögarna. Befolkningen yrar skräckslagna omkring i öknen. 
Turkiet steppar upp mot Holland som också kallas Nederländerna men är Holland ändå, men mest Nederländerna, när vi inte nu säger Holland. 
I Sverige går sjukvården på knäna. 
Polisen har knappt knäskålarna kvar. 
Förorterna brinner. 
Folk skjuts till döds på öppen gata. 
Även mindre städer drabbas numera av upplopp. 
Våra politiker lever i en bubbla, fylld med sagor som Pelle i blåbärsskogen. 
Därför skulle jag vilja starta en tidningen som heter GORILLA NEWS-en tidning för dig som mår skit. 
Poängen är att innehållet skulle göra dig glad. Laddat med roliga texter och skämtteckningar som får dig stå ut med dagens krångelvärld. 
GORILLA NEWS-en livlina till ett gladare liv, helt enkelt. 
Revyräven, Lennart Eriksson, bosatt i Holm utanför Halmstad, förklarar det bäst med: 
”Man mår inte illa, när man läser GORILLA”.

Dags ryta till mot BBC och Dokument utifrån

BBC är kända för att göra väldigt bra dokumentärer. Mycket välgjorda och genomarbetade om intressanta aktuella ämnen. 
Därför såg jag Dokument utifrån som sändes sent i SVT2 söndag kväll. 
Ämnet nog så intressant. 
Terror i Europa. 
Dessutom en nyproducerad BBC-dokumentär som det bokstavligen rök om. 
Under en timme presenterades en kavalkad av gamla klipp från terrordåden i Paris och Bryssel. 
Det var ingen hejd på det. 
Det här var en snabbproducerad dokumentär till en törstande TV-marknad.  En TV-marknad som köper in allt som produceras, inte minst om IS.
”Grabbar vi klipper snabbt samman en dokumentär. Kittar med lite reporterbilder. Kulor att tjäna.” 
Ungefär så upplevde jag programmet i TV-soffan. 
Jag såg ett program om ett monster (IS/Desh) som funkade i i avskräckande syfte. Där är vi redan före programmet.
Och det allvarligaste. 
BBC-dokumentären om Terror i Europa, kan lika väl trigga unga muslimer anmäla sig som krigare eller självmordsbombare. 
Det sista mest allvarligt. 
Det var väl inte det som var meningen med den usla dokumentären?
Skäms BBC. 
Bättre kan ni. 
Mycket, mycket bättre.
Jag ryter till från min lilla hörna på jordklotet. 

Inbördeskrigets Syrien-en Ding, Ding, Ding, Ding värld

I början av 1960-talet kom denna skrattfest på bio. Över 50 år senare kan delar av filmaffischen användas som illustration till det vansinniga inbördeskriget i Syrien. För det är verkligen just nu en ”Ding, Ding, Ding Ding” världen upplever. 
Sydsvenskans ledarsida försökte under måndagen bena upp slagfältets aktörer i detta blodiga drama. 
Så här skrev man:  
”Extrema sunnitiska islamistiska grupper slåss mot ännu extremare sunnitiska sunnitiska islamistiska grupper som alla slåss mot Assadregimen som i sin tur stöds av shiamuslimska Iran, libanesiska Hizbollah och Ryssland. USA och dess allierade (NATO, min anm.)), däribland Saudiarabien, slåss mot terrorgruppen Islamiska staten i både Irak och Syrien. Turkiet och Saudiarabien hotar sätta in marktrupper, medan Turkiet slåss med den kurdiska gerillan YPG som anses lierad med den kurdiska upprorsrörelsen PKK i Turkiet. USA krigströtta. Vilket öppnat för Ryssland och Iran.” (texten fortsätter efter bilden-häng på)

Sydsvenskan klarade av uppgiften sådär. Verklighetens Syrien är avsevärt mer komplicerat än Sydsvenskans text. 
Jag skrev in, ”syria civil war wiki”, upp poppade bland annat ovanstående bild på de stridande parterna. 
Nu började det genast likna något. 
Wikipedias sammanställning visar med all tydlighet, att det i stort sett pågår ett världskrig över ett enda land, nämligen Syrien. Det är en ruggig läsning som gör vem som helst förskräckt. 
Det talas om ett fredsavtal. 
Glöm det. 
Bilden som följer här nedanför, visar på röran med minst 55 överbefälhavare och ledare från länder, terrororganisationer m m inblandade. 
Hur ska det här sluta? 
Jag kunde absolut inte reda ut någonting. 
En ”Ding, Ding, Ding, Ding” värld. 
Stämmer. 
Med råge. 
FOTNOT. Klicka på bilderna. De blir då förhoppningsvis större och går möjligen att läsa.

Glad nyhet: Bostadsinbrotten minskar i Lomma

Världen är en röra med kriser på längden och tvären. Ryssarna talar till och med om att ett nytt världskrig kan bryta ut. Om, och jag vill betona OM, Saudiarabien går in med marktrupper i Syrien. 
I Sverige är det stök och bök med asylboenden som brinner, knivslagsmål och mobbar som beväpnar sig med påkar. 
Politiker som varken vet ut eller in.
Bara eländes elände. 
Därför känns det skönt att få komma med en riktigt glad nyhet: bostadsinbrotten i Lomma minskar. 
Även en aldrig så liten positiv nyhet i dessa dagar med sorgflor blir man glad åt. 
”Ja, bostadsinbrotten har helt klart minskat," bekräftar Michael Rydberg, sheriffen i Lomma, för mig. 
Varför det blivit så, finns det flera orsaker till.  Här ett litet axplock:
Polisen har blivit synligare i samhället, skyltar med grannsamverkan mot brott spikats upp, samt att allmänheten har blivit mer vaksamma, 
Detta framgår med all tydlighet på Facebook. 
Om samma vita-gröna-blåa-röda okända bil, visar sig en gång för mycket på en gata, ringer man polisen. 
Därför, mina vänner, njuter vi i dag åt något så ovanligt som en GLAD NYHET. 
Jag, Peter och Flax-bilden här nedanför-bjuder er på den.

Den döda flyktingpojken Alan-kunde varit Maadai

Bilderna som har upprört en hel värld. Den lilla gossens liv på flykt slutade med att Alan Kurdi, 3 år, spolades upp på en strand. 
Död. 
Historien om gossen, sliter mig nästan i stycken. 
Tappar fokus på min egen bekväma tillvaro. 
Tankar. 
Nakna som de vassa eggen. 
Försöker finna svar på gåtan: varför? 
Kommer fram till att Ryssland måste stoppa vapenleveransen till Syriens Assad. Mannen som startade ett inbördeskrig i sitt eget land. Det måste till en politisk lösning. 
Krig har aldrig löst några problem, utan endast gett mänskligheten ond bråd död och omänskliga grymheter. 
I onsdags skrev jag på bloggen-skrålla en bit ner-om Maadai. Den lilla flickan som framträdde i min nattliga mardröm. Endast några månader yngre än Alan. Maadai lämnades ensam i världen på ett rostigt hett biltak i ett flyktingläger. 
Efter det rullades de gripande bilderna på en död Alan på en strand i Medelhavet ut över världen.
Det kunde lika så gärna varit Maadai som låg där. 
Död i solen. 
Ett högst egendomligt sammanträffande.
I dag vill jag krama mina barn och barnbarn. 
Hustrun har jag redan kramat.

Bussen

I Arto Paasilinnas bok om kollektivt självmord, har en bussresa en central roll. 
Trots den allvarliga titeln, är det en vansinnigt rolig bok-läs den. 
Jag kom och tänka på boken i samband med de asylsökande immigranterna som vägrar/vägrade lämna bussen i Jämtland. 
Här tar sig ett gäng krigströtta män, kvinnor och barn (förmodar jag) från Syrien till Malmö, Sverige. 
Möjligen har de i något flyktingläger hört talas om paradiset Sverige som bjuder en säck pengar, mat, arbete och bostad. 
När de väl fått sova ut på ankomstförläggningen i Malmö, får de; en buss. 
En buss!? 
Nu ska de pytsas ut till en asylförläggning i Sverige. Ett land de inte har den minsta susning om, men som ska bli deras nya hemland. 
De krigs-och reströtta människorna från Syrien, eventuellt Irak också, lastas på bussen och fraktas över 100 mil norr över. 
Bussen stannar bland snötyngda granar i Grytan. I Jämtland. Normalt ett hårt vinterlandskap. Jag tror ingen har upplyst om att Grytan dessutom är ett gammalt nerlagt skjutfält. 
Senast man sköt här var i september 1997, men ändå. 
Hälften lämnar bussen. Bjuds värme och mat i förläggningen. Andra hälften (ca 30) vägrar gå av. 
”Var är vi?” 
Ångest. Förvirring. Språkförbistring. Hemlängtan. 
Till vad?
”Det här känns ju som ett fängelse, mitt ute i skogen. Visst, jag skulle kunna stanna här i några veckor eller högst ett par månader. Men nu ska jag stanna här i nio månader, säger herr Isan Hydr, 75, till Östersunds-Posten. 
Jag undrar i mitt stilla sinne vad herr Hydr pysslat med i sitt tidigare liv. 
Hur ska hans liv sluta? 
I Grytan. 
I Jämtland.
Var annars?
Arto Paasilinna skulle kunna vänt upp och ner på den här bussresan. Stoft till en vansinnigt rolig bok. 
Säkert som amen i kyrkan.

Skakande TV-inslag: Bär sin sjuka mamma bort från krigets bomber

Jag hade svårt att sova i natt. Rapports bilder från mannen som bär sin sjuka 92-åriga mamma på ryggen bränner. 
Bilderna sitter som en svidande tatuering i varje por. Det är SVT:s utsända Samir Abu Eid och Niclas Berglund som ger oss historien och bilderna som bränner sig fast för alltid. 
Jag tänker på min gamla mamma innan hon dog. Hon var också över 90 år gammal. Minst lika skröplig som kvinnan på bilden. 
Tänk om jag skulle blivit tvungen att bära min mamma på ryggen? 
Bort från bomber och dödande kulor. Från vårt hem i Lomma till en oviss trygghet i Malmö. Visserligen hade min mamma i alla fall haft skor på fötterna, men ändå. 
Förfärliga tankar. 
I gränslandet mellan Turkiet och Syrien blir den svidande tanken till sanning. 
Med eller utan skor. 
Ursäkta kraftuttrycket, men för jävligt är det. 
Fattar vi egentligen så bra vi har det? 
Tack Samir och Niclas för att ni finns. Och vågar. 
Länken HÄR!

Modebloggen: Min älskade docka

Bilden på min docka med en svensk sommaräng som fond är oslagbar i sin  söthet. 
Min svägerska, Gun-Britt, stickade min älskade dockas nya kläder.
Modelejon.
Bloggvärlden svämmar annars över av kvinnliga bloggare som gör ohejdad reklam för accessoarer, smink och inte minst kläder. Modebloggar är dagens ledstjärna bland kvinnliga bloggare. 
Vi män ska helst skriva om snus och dus, Syrien och Afghanistan. Därför bestämde jag mig för att i dag bli modebloggare.  Men bara för en dag.
En annan dag letade jag fram min egen docka som mormor skapade åt mig när jag var 4 år gammal. 
Dockans kläder slitna. 
Malätna. 
Av dockmodet från 1950 fanns inte mycket kvar. Mest lösa trådar om sanningen ska fram. (texten fortsätter efter bilden)
 

Det blev till att koppla in Gun-Britt, min svägerska som stickar som Labero trollar. 
Gun-Britt är helt otrolig på att skapa dockkläder. Och fort går det. Man blir alldeles matt av hennes vevande med stickorna. Likheten med Zlatans klacksparkar slående.
Snart nog var min docka som ny. 
Bilden på dockan med en svensk sommaräng, är oslagbar. 
Plötsligt insåg jag att jag skapat modebloggarnas modeblogg. Inte skulle detta enastående söta material få ligga kvar i byrålådan. Glömd och gömd. Fram med det.
Fast utan Gud-Britts helt avgörande insats, hade det inte blivit någon modeblogg alls. Av bara farten stickade Gun-Britt också kläder till barnbarnet Alvas docka-se här nedanför. 
Helt fantastiskt. 
Mycket bättre än snus och dus, Syrien och Afghanistan.

Barack Obama landar på en prick

I dag landar världens mäktigaste man på en liten prick i världen. 
Ni kan se pricken på bilden till vänster. 
Den är så liten att den nästan inte syns. 
Det är Sverige. 
I det stora hela är vårt land inte mer än en liten prick. 
Det är just detta som gör mig så förvirrad. 
Varför väljer supermakten USA att landa sin enormt stora resande cirkus med president Barack Obama i spetsen på en liten prick? 
 Jag förstår det inte alls. 
Jag menar vi har varken gas-eller oljekällor som alltid är amerikanarnas huvudintresse. Vi har malm, skog och bruna bönor med fläsk. 
Läser man regeringskansliet officiella program vid mötet blir man inte ett dugg klokare. I text ser det tjusigt ut:
diskutera de bilaterala relationerna, den politiska och ekonomiska utvecklingen i världen, handelsförbindelser inklusive de nu pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA (TTIP - Transatlantic Trade and Investment Partnership), klimat- och energipolitik samt andra utrikespolitiska frågor. 
Blir du klokare av detta? 
För inte tala om Syrien som inte nämns alls i programmet. Det kommande(?) kriget ingår naturligtvis i samtalet. Superhemligt under rubriken utrikespolitiska frågor.
Vad är det som gör den lilla pricken på världsaltaret så vansinnigt spännande, att hela den här resande cirkusen frustar av förtjusning att landa på just den?
Nej, jag förstår ingenting.
Jag måste vara dum i huvudet, så jag får bära foliehatt.

STOCKHOLMSTRAFIKEN 
Vännen Mikael ute mitt i "röran", rapporterar, nu på morgonen: 
"Flyter bättre än vanligt enligt alla extra insatta trafikrapporter, man tackar Obama; att du fick många att ställa bilen idag."