Östersund ger MFF mardrömmar

Mitt huvud tyngs av allsvenska funderingar som stavas ÖFK. Utskrivit Östersund Fotbolls Klubb. 
Fotbollslaget. 
Alltså varken skidskyttar eller längdskidåkare. Vilket Östersund är mest känd för. Utan världens mest populära spel om en boll. 
Fotboll. 
Regionen i Jämtland med en meter snö halva året. Mest och störst när det gäller vinterturismen med Åre som draglok. 
Ändå pratar hela Sverige om det märkliga fotbollslaget Östersunds FK. Erkänner gärna jag varit skeptisk till Norrlands svar på Eric Persson, Daniel Kindberg. Klubbens ordförande samt tusen saker till i klubben. En modern diktator. 
Efter den osannolika matchen mot Arsenal som laget vann med ”historiska ” 2-1, lägger jag mig platt. 
Arsenal är mitt inne i glödhett seriespel. Laget ska vid denna tidpunkten vara en väloljad maskin. 
Östersund FK befinner sig ljusår från seriespel. Allsvenskan drar först i gång en bit in i april. 
ÖFK plumsar i snö. 
Det gör inte Malmö FF. 
Tankar kommer på matchen i Svenska Cupen mellan MFF-Dalkurd. Efter mycket om och men lyckades Markus Rosenberg slå in en straff i slutet av matchen. En mager seger med 1-0, med ett tanigt sökande spel. 
Ljusår från Östersunds bragdlir i London. 
Då ska ni veta att MFF-spelarna inte har någon snö att plumsa omkring i. Fortsätter det så här, tar aldrig MFF sitt tredje allsvenska guld på raken. 
Då kniper Storsjöodjuret från Östersund guldet. 
Andra sidan kan jag inte förstå mig på, att klubben inte blir sönderköpt. MFF blir alltid sönderköpt inför en ny säsong. 
Jag får det inte till att gå ihopa. 
Hjälp mig någon. 
FOTNOT. Storsjöodjuret lär finnas i Storsjön, sjön vid Östersund.

TV-succén Cowboykåken erövrar världen

Dick Bewarp är en nöjd man i sin amerikanska gungstol på Cowboykåkens veranda. SVT har bestämt sig för satsa internationellt på TV-succén som sändes som serie i slutet av juli i svensk TV. 
”JIPPI”, skulle man lätt kunna säga. 
Peppra den uppslängda hatten i luften med colten. 
SVT:s besked glädjer naturligtvis Dick Bewarp. För inte tala om oss alla andra utsvultna cowboys som diggade serien. 
Dick byggde hela rasket själv. 
I Jämtlands vildmark. 
Stock för stock. 
Vi följde det fantastiska bygget: från helvetet i början till det sagolika slutet. Vi följde en slutkörd Dick som vägrade vika ner sig. 
Vi såg en bragd. 
Jag har fortfarande träningsvärk i ögonen efter allt stirrande av förvåning i TV-rutan. Trist nog körde SVT ut serien alldeles för sent. Fram mot midnatt. Planeringsmiss. Trodde vi, men fick fel. 
I stället blev Dicks egen snickrade (filmade själv) cowboyserie en dundersuccé som fortsatte erövra ny förundrad publik under hela hösten på SVT-play. 
Då-äntligen-vaknade SVT till rejält. 
For upp till Dick i Jämtland som filmade och kippte samman ytterligare avsnitt som vi säkert snart får se. 
SVT insåg man satt på ett guldkorn. Ville mer ändå.
Nu ska Dicks cowboybygge gå på export. 
Världen ska erövras-stock för stock. 
En ny engelsk titel behövdes. 
Sheriff Dick efterlyste namnförslag på Facebook. 
PANG! Sa det. 
Det kom hundratals och åter hundratals. En del i fräckaste laget. Nästan hämtade från ett råkurr på den (ink)rökta Saloonen. 
Andra förslag helt gångbara. 
”Det var en del roliga förslag. En dam hade både dick och wood i titlen. HAHA... funkar dåligt på engelska. Jag valde ”My cowboy home”, berättar Dick för mig. 
Så nu vet vi det. 
När cowboykåken rullar ut över världen heter den unika TV-serien alltså , My cowboy home”. Ett bra namn, Dick. 
Lycka till! 
Fast i våra minnen, kommer den alltid att förbli, ”Cowboykåken”.

TV-serien cowboykåken under attack

Indianerna anfaller i gryningen. För Dick Bewarp som helt på egen hand byggde en sanslös cowboykåk i natursköna Jämtland, har livet förvandlats till ett glatt helvete. Nej, det är inte indianerna som anfaller utan turistinvasion. 
Trots SVT visat cowboykåken på sämsta tänkbara sändningstid som man velat gömma undan serien, har tittarna hittat Dick och hans enorma bygge-cowboykåken. 
Det började med en och annan turist som så att säga hade vägarna förbi. Dick förvånad att någon brydde sig. 
Öppnade sin famn och cowboykåken på vid gavel. 
Det skulle snart visa sig vara bara början. 
I veckan exploderade plötsligt turistinvasionen. 
Attacken ett faktum. Precis som indianerna i barndomens cowboyfilmer, kommer de från alla håll och kanter. 
På Facebook skriver Dick: 
”Sorry men nu får jag fan börja ta betalt... Igår var det runt 10 guidade turer runt kåken och ca 50 st turister i mitt vardagsrum. Så nya regler, en gåva eller hundring eller dra dit pepparn växer! OBS! Respektera öppet tiderna kl. 12-14.” 
Det är raka puckar. Precis som vi lärt känna Dick i TV-serien. Mannen som gör vad som faller honom in. En plötsligt popularitet som SVT missat helt. Det har blivit något av en Snoddas effekt. 
Jag frågar Dick om han var beredd på denna anstormning av turister. 
”Skojar du...det har blivit för stort. Kul för bygden, jobbigt för mig. Kör augusti ut. Sedan helgöppet och stängt i november. Det är planen,” svarar en turistsvettig Dick Bewarp och pustar inför en ny dag. 
Jag kommer tänka på den finländske succéförfattaren, Arto Paasalinna. Dick och hans cowboykåk skulle utan tvekan passa in i Paasalinnas vansinnigt roliga böcker som översats till ett 20-tal språk. 
Det märkliga är att Arto Paasalinna själv, haft ett stort intresse av bygga det ena huset efter det andra som hobby. 
Se där-kopplingen till cowboykåken. 
FOTNOT (1): Ni som missat serien. Se den skyndsamt på SVT-play.

 FOTNOT (2): Under fredagens eftermiddagen meddelar Dick Bewarp på Facebook följande:

Nu stänger jag kåken på en vecka. Dags för semester till sydligare grader. Min läskiga och livsfarliga bror Anders Bewarp kommer att passa kåk och hundar, och han vill inte se en turist så lång ögat når. Cowboykåken är nu stängd tom 12 Aug, adjökens!

Cowboykåken-rekordsuccé i bloggvärlden

 Den här bloggen startade jag upp för över nio år sedan. Jag tillhör alltså en av Sveriges mest seglivade bloggare. Under alla dessa år har jag publicerat 3831 blogginlägg (3832) med detta. Min blogg är som en gammal fin lanthandel. 
Jag har skrivit om precis allting-från smått till stort. Många av mina inlägg har väckt stor uppmärksamhet. Bloggläsarna har kommit från alla jordklotets världsdelar. Det får jag tacka Google translate för. Blogginläggen går blixsnabbt översätta till 50-60 olika språk-se längst upp till höger. 
Google har visat på ca 13 miljoner sidvyer till bloggen. Inte dåligt pinkat. 
Inlägget om Dick Bewarps Cowboykåken i går på vippen spränga bloggen i luften av alla besökare. 
Inget inlägg sedan starten 2008 har kommit ens i närheten på en och samma dag som det om TV-serien, Cowboykåken. Det handlar om närmare 6000 besökare.
Jo, ni läste rätt-närmare 6000 besökare.
Och det fortsätter rulla in besökare i strid ström till bloggens inlägg om Cowboykåken. Det här enorma intresset vittnar om en sak: 
SVT som hårdnackat vägra sända Dicks fantastiska serie om bygget i den jämtländska ödemarken på mänskliga sändningstider. 
Inte som nu. 
Mitt i natten. 
SVT har missbedömt det jättelika intresset för Cowboykåkens tillkomst bland oss tittare. Vi bara älskar Dick och hans unika bygge. 
Jag hoppas verkligen SVT tar sitt förnuft till fånga. Cowboyen själv, Dick Bewarp, har blivit allas vår store idol. 
Folk vallfärdar till den jämtländska obygden. På plats och ställe vill man se den fantastiska cowboykåken. 
Här nedanför bilden på dagsranson i veckan-100 besökare! 
Dick har tvingats införa besökstiden 12-14. 
Inträdet är gratis. 
I gengäld får besökaren gärna ta med sig en present. Det finns endast två ord att säga om sagan som växer fram i Dunderklumpens fotspår som Beppe Wolger skapade i Jämtland. 
Jag skickar en svettig cowboykram till Dick. 
Skäms SVT.

Cowboykåken: Sommaren med Ernst och arga snickaren blaha-blaha

Ett av de mest märkliga TV-program jag någonsin sett är Cowboykåken. 
Dick köper sig en bit mark i obygden i Jämtland. 
Helt utan kunskaper vill han bygga en riktig amerikansk cowboykåk. 
Dick som har aldrig ens byggt en fågelholk. 
Projektet är naturligtvis helt vansinnigt. 
Dicks bygge är en form av plocke-pinn modell jävligt stora ”pinnar”. Minst 300 timmerstockar. Varje ”pinne”väger ca 500 kg. 
Under ett år. Sträng vinter. Snö och kyla. Barkar Dick stock för stock, för han vet precis hur han vill ha sin cowboykåk. 
Allting är precis så vansinnigt som det låter, men vansinnigt roligt. 
Dick dansar med sina hundar. Glädjen stor. 
Trots allt elände och motgångar. 
Dick är en sådan där frisk fläkt som en sjuk kan bli frisk av. Bara se och höra denna glada skit som inte alls ser några problem som inte går lösa. 
Helst i 200 knyck. 
Filmar gör han själv också. Hårdrockmusiken pumpas hela tiden ut i den jämtländska vildmarken. 
Skogen och näckrosorna i sjön rockar.
Grannarna ”goa gubbar” byggda av fjällvindar, hjälper gärna till. Det finns bara ett problem. SVT sänder TV-serien alldeles för sent. 
I söndags gick Dick igång med sin cowboykåk kl. 23.45. 
Varför i helvete mitt i natten, SVT? 
För det här är hur kul som helst. 
Både Sommaren med Ernst och arga snickaren kan slänga sig i väggen. 
Här nedanför Timmer-Dick på den tiden han var hårdrockare i Los Angeles med bland andra Alice Cooper (Dick med ljust hår). 
Kom igen SVT. 
Vi vill ha Dick och hans bygge på primetime. 
Heja Dick Bewarp!

Bussen

I Arto Paasilinnas bok om kollektivt självmord, har en bussresa en central roll. 
Trots den allvarliga titeln, är det en vansinnigt rolig bok-läs den. 
Jag kom och tänka på boken i samband med de asylsökande immigranterna som vägrar/vägrade lämna bussen i Jämtland. 
Här tar sig ett gäng krigströtta män, kvinnor och barn (förmodar jag) från Syrien till Malmö, Sverige. 
Möjligen har de i något flyktingläger hört talas om paradiset Sverige som bjuder en säck pengar, mat, arbete och bostad. 
När de väl fått sova ut på ankomstförläggningen i Malmö, får de; en buss. 
En buss!? 
Nu ska de pytsas ut till en asylförläggning i Sverige. Ett land de inte har den minsta susning om, men som ska bli deras nya hemland. 
De krigs-och reströtta människorna från Syrien, eventuellt Irak också, lastas på bussen och fraktas över 100 mil norr över. 
Bussen stannar bland snötyngda granar i Grytan. I Jämtland. Normalt ett hårt vinterlandskap. Jag tror ingen har upplyst om att Grytan dessutom är ett gammalt nerlagt skjutfält. 
Senast man sköt här var i september 1997, men ändå. 
Hälften lämnar bussen. Bjuds värme och mat i förläggningen. Andra hälften (ca 30) vägrar gå av. 
”Var är vi?” 
Ångest. Förvirring. Språkförbistring. Hemlängtan. 
Till vad?
”Det här känns ju som ett fängelse, mitt ute i skogen. Visst, jag skulle kunna stanna här i några veckor eller högst ett par månader. Men nu ska jag stanna här i nio månader, säger herr Isan Hydr, 75, till Östersunds-Posten. 
Jag undrar i mitt stilla sinne vad herr Hydr pysslat med i sitt tidigare liv. 
Hur ska hans liv sluta? 
I Grytan. 
I Jämtland.
Var annars?
Arto Paasilinna skulle kunna vänt upp och ner på den här bussresan. Stoft till en vansinnigt rolig bok. 
Säkert som amen i kyrkan.