Styv kuling i Lomma: Den osynlige mannen i Kristerssons regering

 

I mitten av 1970-talet bjöds vi på TV-serien, Den osynlige mannen. Det var en forskare som utsatts för någon underlig form av strålning och blivit osynlig. 

Han löste brottslighet genom vara osynlig. En på sin tid rätt så töntig serie. 

Nu har statsminister Ulf Kristersson(M) tvingats montera in sin egen osynliga man i det kommande regeringsarbetet. Mannen är Jimmie Åkesson(SD). 

Han finns inte någonstans. 

Varken som minister eller vart tog han vägen? 

Sanningen är den att han finns över allt, men är som sagt var osynlig. 

Ulf Kristersson har gjort en klassiker. 

För få till en regering och inte minst en gedigen regeringsförklaring lutar han sig nu mot en outsider. Den osynlig mannen som inte finns, men finns precis över allt på en och samma gång. 

Jimmie Åkesson sitter stadigt på leken. 

Dagens regeringsförklaring osar Sverigedemokraterna lång väg. Tricket med en outsider har gjorts förr av karriärsugna politiker. 

Det har då slutat med dikeskörning. Senast var det karriärsugna amerikanska republikaner. De såg Donald Trump som en ofarlig outsider i presidentvalet 2016-läs också nyttig idiot. Vi vet hur det gick. 

De blåstes av banan. 

Ulf Kristerssons outsider blir nu en tämlig synlig osynlig varelse i regeringskansliet. En rektorstyp av den gamla skolan med argusögon. 

Håll i hatten, Herr Statsminister. 

Det blåser snabbt upp till styv kuling. 

I alla fall i Lomma.

 

Uppdaterad: Rapport Lomma: Över 20 000 svenskar döda i covid-19

Har du som jag förträngt allt hemskt som covid-19 ställde till med? 

Minns våren 2020 när dödsfallen började rapporteras av Anders Tegnell (vad gör han idag?). Vi äldre skulle nästan utrotas. Minns hur vi isolerade oss i hemmet. Sonen handlade mat och ställde utanför vår dörr. 

Isolerade. 

Experterna larmade och stod i. 

Minns experten som sa att 15 000 svenskar skulle dö i covid-19. Han kan inte vara klok, sa jag till hustrun. 

Minns första vaccinsprutan ett år senare. Det kändes befriande. Jag och hustrun levde i alla fall. 

Sedan gick tiden. 

Vaccinpåfyllnad. 

 Livet rullade vidare. 

Försiktigt. 

Glödande kol.

Vi förträngde allt hemskt med nytt hemskt. Ryssarnas galna invasion av Ukraina. 

Hösten 2022 levde vi som vanligt igen.

 Så kom TV-serien, This England. En närgående studie om England när covid-19 slog till. 

Kaos. 

Premiärministern Boris Johnson (spelas maxad av Kenneth Branagh) dödligt sjuk och hamnade på sjukhus. Inte konstigt alls. 

Han tog inte covid på allvar. 

Handhälsade på Gud och envar. 

Plötsligt vaknade jag till liv igen. Serien tränger sig på. In i märgen. 

Gick in på Folkhälsomyndighetens hemsida. Det var väldigt länge sedan. 

Daterade upp mig. 

Gick nästan i däck. 

Inte mindre än 20 225 svenskar har dött i covid-19. Det är faktiskt en nyhet som jag kan avslöja. En siffra som kan komma putsas upp när nya siffror presenteras i dag eller i morgon.

Den nya förfärliga siffran som kom: 20 274! 

Helvete.

20 274!

49 fler döda på en vecka.

Covid-19 skördar fortfarande människoliv. 

Ingen skriver om det. 

Det råder en märklig tystnad. 

Och jag som idiot förklarade den där experten som drog till med 15 000 döda. 

Passerat för länge sedan. 

Se TV-serien, This England.

 

 

Lommabon Håkan Brinck i ny TV-serie av Bron-gänget

 

Håkan Binck gör tummen upp åt livet. Vi sprang på varandra i Lommas Las Vegas, spelhörnan på Coop. Jag för hämta ut en Trissvinst på storslagna 60 riksdaler. Håkan bara få finnas till med en glad tumme i vädret. 

Väldigt många i byn känner till Håkan Brinck. En lokal kändis av format. 

Lars-Olof Strömberg skriver i Kvällsposten: 

”Håkan Brinck har jobbat med Eva Rydberg på Fredriksdals friluftsteater och skojat tillsammans med Sven Melander på klassiska Arlövsrevyn. Men han har också rest med Riksteatern, spelat in film, kört egen krogshow och sjungit smäktande gospel i kyrkorna.” 

För inte tala om alla framträdande i Lomma kommun. Populära gigs. 

Vi två har aldrig träffats. Det blev ett möte som slog knockout på oss båda två.

Först berättade Håkan om att han bantar. Fick en spännande roll i en ny TV-serie av Bron-gänget. Fick order äta upp sig. Nu är TV-serien färdig inspelad och väntas spelas upp för en mångmiljonpublik. 

Sedan blev det Elvis Presley för hela pengen. Håkan är en berömd Elvis tolkare. Dock inte i någon pajas kostym och lösperuk. Nej, han är Håkan på scenen och en fena på sjunga Elvis på sitt vis. 

Som Håkan Brinck från Lomma. 

Det har också blivit konserter med Elvis kör i Memphis, Nashville och Jacksonville i den amerikanska Södern. Spelat in en singel, "Mess of blues", i den legendariska Sun-studion i Memphis. 

Ja, så har han naturligtvis varit flera gånger på Graceland. Det har jag också, Elvis Presley Boulevard, Memphis. Det får vi berätta om en annan gång. 

Tummen upp! 

Rock on!

 

Så minns jag jakten på Clark Olofsson-Bill Skarsgård suverän i TV-serien

 

Jag har tillbringat några timmar med Jonas Åkerlunds TV-serie Clark på Netflix. Det var länge sedan jag fick mig så många befriande skratt. Bill Skarsgård i rollen som Clark Olofsson en pärla. 

Diverse välkända personer dyker också upp i pyttesmå roller, så håll utkik. De är nämligen väl omgjorda. Tage Erlander (Claes Malmberg) är så långt från verkligheten att gammelsossarna kommer bli galna av vrede. Recensenterna blir tagna på sängen. 

När en rövare ska skildras i Sverige, läggs det mycket tid på psykologer, socialtjänstemän, efterkloka politiker och sura polischefer. De är bortsopade i TV-serien. 

Känns befriande. 

Rock`n`roll rakt igenom, skriver Aftonbladet. 

Sydsvenskan saknar det vanliga sociala paketet. 

Jag var själv med i röran Clark Olofsson under 1970-talet. Om inte Clark satt på kåken var han på rymmen. 

Först kom rövaren Clark framstormande, sedan raddan med tjutande polisbilar och efter hela rasket pressbilarna. 

Det var ett liv och kiv. 

Polisen knep käft. 

Vi journalister försökte sortera bland alla rykten. En gång efter ett tips hamnade jag i skogen. Clark sägs vara på flykt just i denna skog. Plötsligt stövlar ortens sheriff fram. 

”Clark?” undrade jag. 

”Nej, jag är ute för se om det finns några blåbär,” fick jag till svar. 

Då dyker ortens allvetare till lokalredaktör fram bakom en gran. Efter honom ett batteri med skramlande poliser. 

Jag förstår att det kan vara skarpt läge, men någon Clark Olofsson finns inte i skogen. 

Nyhetscheferna på kvällstidningarna var som galna. En exklusiv bild på Clark betalades med stora pengar. 

En annan gång lärde jag känna en av Clarks otaliga flammor. Hon klippte med ögonen som en annan Betty Boop och var tokkär i rövaren. För övrigt inget ovanligt, vilket också framgår i TV-serien. 

Med råge! 

Jag tror Clark Olofsson sitter någonstans och njuter över uppmärksamheten. Firar cigarrs aroma med en gin och tonic. 

I rampljuset under 56 år! 

Rätt oslagbart för en rövare. 

Så är han också född i Trollhättan 1947. Samma stad där brottaren och gamängen Frank Andersson växte upp. 

Se TV-serien. 

Ni får icke en död sekund. 

Full rulle, med andra ord.

 

TV-serien om kunglig kärleksaffär-advokatpar blåser till strid

 

För mer än tio år sedan släpptes boken, Ers Majestäts olycklige Kurt (Piratförlaget). Advokatparet, Lena Ebervall och Per E Samuelson, ägnade två år av sina liv för att gräva fram en svajig svensk demokrati i form av maktmissbruk, mygel, förräderi, förtryck, utpressning, rättsröta och i toppen det homosexuella förhållandet mellan Gustav V och Kurt Haijby. 

Jag lovar, en riktig bladvändare. Jag skev några uppmärksammade blogginlägg om den intressanta boken. 

Först mer än tio år senare vaknade vår statliga television. I jul har vi kunnat ta del av denna maffiga skandal i fyra avsnitt, En kunglig affär, berättelsen om Kurt Haijby. 

Så långt allt väl. 

Tills advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson sett TV-serien. Det visade sig nämligen att paret valt romanens form när man skrev boken. 

Det ger författaren fria tyglar. 

Kan hitta på och skarva hur man vill. Fritt fram för fantasin i romanens form. Den torra dokumentära texten får ett helt annat liv. 

Den skrivteknik har Lena Ebervall och Per E Samuelson verkligen lyckats med i sin bok. 

Nu visar det sig att författaren/författarna bakom TV-serien snott material utan angett källan från parets bok. Det finns klara hitta på texter i boken som lyfts över till TV-serien. 

Nu rasar paret med all rätt i dagens-måndag-Sydsvenskan. 

Det var allt lugnare på den tiden kung Gustav V kunde sitta i ensam majestät och brodera något vackert. 

Hå, hå, ja, ja...

FOTNOT 1: I TV-serien saknar jag för övrigt Vilhelm Moberg. Det var denna gigant som myntade uttrycket rättsröta. För övrigt blev han dömd i domstol för han avslöjat kopplingen mellan svensk polis och Gestapo.

FOTNOT 2: Det är jag som lagt in bokomslaget i vinjettbilden.

 

Knutby TV-serie-så tog jag mig in i sekten

 

Så är vi åter där igen. 

I Knutby. 

På bilden här ovanför till vänster verklighetens Kristi brud Åsa Waldau. 

Till höger seriens huvudperson Kristi brud, spelad av Aliette Opheim. 

En enastående rollprestation.

Själv vandrar mina tankar tillbaka till hur jag själv hamnade i smeten. 

Efter mordet 2004 fortsatte halleluja livet i Knutby. Kristi brud (Åsa Waldau) valsade runt i alla tänkbara TV-program. Kvinnan hade talets gåva. 

Min journalistiska nyfikenhet väcktes. Frågan var bara hur jag skulle ta mig in i sekten. 

Mitt eget knep kom väl till pass. Jag skulle ta mig in i Knutby bakvägen. Lämnade dramats huvudpersoner åt sitt öde. Började leta efter en person som ingen skrev om, men som kunde och visste allt. 

Det var inte helt lätt. 

Jag satt med Lomma som bas och kartlade pingstvännerna i Knutby. Gick natruligtvis vilse många gånger.

En dag fick jag napp som var värt testa. 

Åsa Waldaus pappa. 

Pappan som också fick sin andra dotter mördat av barnflickan. Pappan helt okänd. 

Ingen brydde sig om den gamle busschauffören som börjat bygga en trävilla i Knutby. 

Trots det är många år sedan, minns jag vårt första telefonsamtal. Det blev kort. 

Han var inte intresserad prata med en nyfiken journalist. Nu gällde det att inte ge upp. 

Jag ringde igen och igen och antog tonen av en djupt religiös person. 

Pappan svalde betet. 

Började berätta.

Det slutade med att vi blev nästan goda vänner. 

En vacker vårdag dök pappan med en av Knutbypastorerna upp i vårt hem i Lomma. Vi bjöd på skaldjurslandgång från Fiskboden. 

Mycket uppskattat. 

Kristi brud hörde av sig och bjöd upp mig till Knutby. Jag skulle mottas av församlingen och Herrens jubelkör. 

Nej, jag åkte aldrig dit. 

Hälsan satte stopp. 

Tyvärr kan jag tycka idag. 

I stället skickade Kristi brud mig både ett hjärta och en julklapp. 

Tänk som det kan sluta. 

Se TV-serien. 

Den är riktigt bra.

 

Humorparet Anders Jansson och Johan Wester jubilerar-jag finns med som korvgubbe

 

Här står jag som korvgubbe i TV-serien, Skivarps starke man Lars-Göran Bengtsson, spelad av Anders Jansson.Scenen spelades in på ICA:s parkeringsplats i Kävlinge. Av bara farten fick min kompis, Rolf, som var dagens chaufför, en liten bärande roll i form av en påse salladsblad (inlagd bild).
-Tystnad! Tagning!
Skrek någon i en tratt, alltså precis som Ingemar Bergman och inspelningen av ”Sjunde inseglet” på Gotland för över 65 år sedan.
-Säg något, skrek tratten åt mig. Vi tar om igen.
-Skånska kanonkorvar från Bofors, skrek jag och kände mig som döden i ”Sjunde inseglet”.
-Tack! Bra. Vi tar om.
Jag skrek igen.

-Calle, vrålade Lars-Göran Bengtsson rakt ut i miljonpubliken.

Tänk vad tiden går. Det är 20 år sedan humorduon, Anders Jansson och Johan Wester, bjöd oss på skrattfest med Hipp-Hipp. 

Vi lärde oss snabbt älska det galna fruntimret, Tiffany Persson, världsreportern Morgan Pålsson, brandchefen Kajan och så den ljuvliga tokstollen Itzhak. 

Själv spelade jag en direktör i Itzhaks Julevangelium. Lika tokig roll som korvgubben. 

Allt improviserat. 

Skedde på studs. 

Skrattpoängen fångades i luften, men kul hade vi. Det tyckte TV-publiken också. 

Kom till tillbaka, Anders Jansson och Johan Wester. Sverige behöver er bland alla skjutgalna idioter.

 

 

”Jag var med i SVT i morse”

 

Om jag var med i SVT, är en fråga som kan stötas och blötas hur länge som helst. 

I vilket fall som helst var jag osynligt med. Väldigt nära, skulle man kunna säga. 

Ändå satt jag i mitt hem på bilden här ovanför med ett taskigt rött C som jag lagt in. En flyg/drönarbild över delar av Lomma hamn. Visades i de lokala nyheterna, gamla Sydnytt. 

Inslaget handlade om skolelevers hälsa. Lomma som genom åren fått så mycket beröm för sina skolor får skämmas. Satsar minst av kommunerna i Skåne på elevernas hälsa. Ändå är Lomma en av landets rikaste kommuner. 

"Skam", tänkte jag i mitt hem på bilden med det röda C:et, till vänster på bilden. 

Hur som helst, var det nära jag kom med i TV. Jag kunde gått ut och vinkat.

Rutin finns. 

Jag debuterade i TV redan 1970. Min slips bildade nämligen fond till sosseikonen Ernst Wigforss i Kvällsöppet med Gary Engman. 

Det var i alla fall kul för slipsen. 

Andra gånger har det gått mycket bättre. Det ska jag inte trötta er med idag. Mina svulstiga TV-framträdande kan jag berätta om en annan gång. 

Det får räcka med TV-serien, Starke Man med Anders Jansson, från 2010. 

En lysande insats, naturligtvis.

Det är gott med korv, som grannen Benny brukar säga.

Tycker du jag är självgod? 

Det har du alldeles rätt i.

 

Kärnkraftskatastrofen-TV-serien blev min tidsresa

Måndag förmiddag den 28 april 1986 kom första larmet från kärnkraftverket i Forsmark i Uppland. Radioaktivitet hade uppmätts i luften. 
På kvällen bekräftades att det radioaktiva ämnet, Cesium 137, hade uppmätts 10 000 gånger mer i luften, än vad som var normalt. Allt pekade på ett utsläpp från öster, alltså möjligen Sovjetunionen. 
Något mycket allvarligt hade inträffat. 
Men vad? 
En kärnkraftsolycka? 
Själv låg jag på ett av ortopedens enskilda rum på Lunds lasarett. Hämtade mig efter delvis blivit ombyggd efter en tuff operation. 
Mitt enda sällskap förutom smärtstillande sprutor och droppflaskor, var en fladdrig tjock-TV. Inte alldeles vanligt, med egen TV i den svenska sjukvården för över 30 år sedan. Rapport gav mig de första knapphändiga uppgifterna. 
”Nu går världen åt helvete.” minns jag att jag tänkte. 
Snabbt slog jag över till rysk TV, för kolla in deras variant av svenska Rapport, Vremja. Jo, kanalen fanns nog häpnadsväckande på Lunds lasarett på den tiden.
Nej, inte ett ord om någon kärnkraftsolycka. 
Mest om Röda arméns sångkörs senaste militärsånger. 
Så där fortsatte ryska, Vremja. 
Dag efter dag. 
Manskören. 
Bråddjupa stämmor, medan Rapport och svenska nyhetssändningar fylldes med allt fler skräckblandade nyheter om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, förblev rysk media tyst. Allt mörkades. 
Det var en högst märkligt och skrämmande upplevelse i mitt tillstånd. Fast förankrad i min sjuksäng som jag var. 
Jag ville helst resa mig upp och springa hem till hustrun och våra två små killar i Lomma. En pappas insikt om skydda sin hemmaborg. Det var dessvärre en omöjlighet med benen avsågade. 
Det var också vad jag kom att tänka på, när jag såg den prisade TV-serien, Chernobyl, på HBO. En mäktig dyster upplevelse.
Min egen tidsresa tog vid. 
Verkligheten visade sig bli mycket värre, än vad vi kunde föreställa oss för över 30 år sedan. Enligt TV-serien, Chernobyl, mellan 30 000-90 000 döda. 
För citera, Tage Danielssons, berömda monolog från 1979 efter Harrisburg: ”Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.” Kan jag få en kopp kaffe-i Säffle?
FOTNOT. Målgång. Jag är trött. 

Begravningsbyrån-ny TV-serie (dokumentär)

För en tid sedan dök det upp en ny dokumentärserie på Netflix. 
Begravningsbyrån. 
Först trodde jag det var ett skämt. 
Det var det inte. 
Det var alldeles på riktigt. Exakt som det stod om serien:  
”Den maoriska begravningsentreprenörerna Francis och Kaiora Tipene blandar gott humör med omsorg och respekt, när de hjälper polynesiska familjer att hantera sorgen.” 
Det såg nästan ut som om det var ett nöje att få vara död. Med varsam hand och stor respekt behandlades både liket och kistan. Visst grät anhöriga och sjöng sina polynesiska sorgesånger, men begravningsentreprenören Francis Tipenes svävade som en ställföreträdande Gud över hela akten. 
Det var en märklig upplevelse. 
Dessutom var Francis en superpedant. Inte ens ett löv fick närma sig begravningsbyrån. Francis bekymmer var att lövblåsaren inte var kraftig nog. 
Därmed hamnar vi i en helt annan märklig TV-serie på Netflix. Konsten att städa med japanskan, Marie Kondo. 
Där har redan både Aftonbladets och Expressens kultursidor gått i spinn. Expressens kulturchef, Karin Olsson, vet inte till sig av lycka. 
Undrar vem som blir först med att begrava sig i Begravningsbyråns sagolika hädanfärd? Banne mig.
Det blir en allt konstigare värld vi lever i. 

Memoarflik: ”När jag ringde upp Ingmar Bergman”

Jag har naturligtvis suttit och tittat på, Bergman-ett liv i fyra akter, på SVT. Jane Magnussons porträtterar konstnären och personen på ett mästerligt vis. 
All heder åt henne. 
Dokumentärserien i mästarens spår, avrundades med hur Bergman knäckte uppkomlingen Torsten Flinck. Naket berättat. 
Ingmar Bergmans berömda humör fick vi alltså ta del av. 
För ca 30 år sedan genomförde jag en släktforskning på ett antal berömda svenskar. En sådan kartläggning, tio år före Internets tid var en tung journalistisk uppgift. Fast vansinnigt spännande. 
För ro serien i hamn, var det viktigt att de tänkta ”offren”, var med på noterna. Godkänna själva processen. Ställa upp och svara på frågor, om så behövdes. När som helst. Det blev många spännande samtal. 
Av bara farten fick jag ett lysande kontaktnät. Lill-Babs Svensson var en av dessa kända svenskar. 
Det visade sig att hon var släkt med både Akademieledamoten, Lars Forssell och sensationellt nog mäster själv, Ingmar Bergman. Jag ville då gärna sammanföra Lill-Babs med sina nya släktingar. 
Lars Forssell-en härlig människa-ställde upp utan några krusiduller. 
”Jävligt kul,” tyckte han. 
Sedan var det då Ingmar Bergman. Bara trixa fram Bergmans telefonnummer till hemmet på Fårö, eller IB:s lya i Stockholm. En bedrift i sig. 
Så satt jag där med bakelittelefonen. Slog numret utan darra på manschetterna. Ett par signaler gick fram. Till slut svarade en barsk röst. 
”Ja, vad fan är det frågan om.” 
”Är det Ingmar Bergman?” fick jag ur mig försiktigt. 
”Vem fan skulle det annars vara?” 
Presenterade mig. 
Drog snabbt projektets upplägg, inför en muttrande världsstjärna. 
Avrundade med att berätta att han, Ingmar Bergman, var släkt med Lill-Babs Svensson. Inte mer än så.
”Det var det jävligaste” 
Pang på med telefonluren. 
Bara så där. 
Tvärt slut. 
Pang på med luren i mitt öra. 
Lill-Babs besvikelse gick att ta på. 
Filmplanerna som en Bergman kvinna i krasch. 
Löpsedeln här nedanför är från när det begav sig, för cirka 30 år sedan. Idag ett oslagbart minne som säkrat sin plats bland mina memoarflikar på bloggen.
Allting går inte alltid som man tänkt sig. 

Där Carma dog i Lommastormen spelas TV-serien ”Tsunami” in

Det är något av ödets ironi. 
Annandag jul 1902 drabbades Lomma av den värsta stormen i mannaminne. Människor och skrikande hushållsgrisar sköljdes ut i Öresund. 
Gammelmor Carma-se bilden på löpet-fick lunginflammation efter det ofrivilliga badet och dog. 
Långt över 100 år senare skriver författaren, Sara Kadefors,en TV-serie för SVT som just nu spelas in. ”Tsunami” om efterverkningarna för ett antal människor efter katastrofen i Thailand 2004. 
Idag-tisdag-togs scenerna på samma plats, där Carma bodde och dog efter Lommastormen 1902. 
Märkligt sammanträffande. 
Det är nog endast jag som kopplade historien vid hållplats Södergård vid den avstängda Malmövägen. 
Är du Lommabo har du säkert sett skylten om filminspelningen. Vägen avstängd under några timmar idag. För biltrafik. 
Jag körde till inspelningsplatsen med min el-scooter. Gång-och cykelvägen inte avstängd. Så nu vet ni alla som undrat vad det handlar om. 
Fast mer därtill. 
När Sara Kadefors skrev storyn, hade hon säkert ingen susning om gammelmor Carmas trista öde för långt mer än 100 år sedan.
Katastrof som katastrof.
Tänk som det kan bli. 
FOTNOT. Den 29 november 2011 avslöjade jag på bloggen Carmas trista öde. Klicka HÄR.

Memoarflik: ”När jag grävde fram statsministerns släkt”

Det fanns en gång i tiden en svensk statsministers ansikte som humoristerna, Hasse och Tage, liknade vid en sko. Ingvar Carlsson tog skämtet med jämnmod. Ni såg kanske honom berätta om det i SVT:s serie om Statsministrarna. 
Då slog det mig.
För snart 30 år sedan gjorde jag för Kvällspostens räkning en släktforskning om diverse kända personer. En av dessa som ställde upp var just landets dåvarande statsminister, Ingvar Carlsson. 
Det var inte helt lätt få kändisarna med på det spännande artikelförslaget. Det krävdes en tät kontakt med ”offret”. 
Vad jag skulle få fram visste ingen. 
Mördare? 
Galningar i allmänhet? 
Björn Borg tackade nej. Andra sa ja, efter moget övervägande. De som hade på, gick med brinnande intresse in för min kartläggning som före Internet var en ytterst komplicerad historia. 
En av dessa var alltså landets dåvarande statsminister, Ingvar Carlsson. All heder åt honom. Efter några månader var jag färdig (snacka om grävande journalistik) med Carlssons släkthistoria. 
Det var en nervös statsminister som tog emot mig i Rosenbad i Stockholm. Ingvar hade också kallat in sin äldre bror Rune som backup. 
Det blev en vansinnig rolig förmiddag i regeringskansliet. Skratten ekade när jag presenterade alla laglydiga bönder i släkten långt ner till 1600-talet. 
Alla bodde eller kom från Kinnarumma, en liten ort utanför Borås. Där borde Ingvar Carlsson en dag få en staty. 
Annars var Carlsson en fantastisk person att arbete med. Han släppte utan att tveka in mig i släktens allra heligaste gömställen. 
Beredd på ta vad skit som helst som jag hittade.
Det fanns inget skit. 
Carlssons släktingar var hederliga arbetsamma bönder i det svenska samhällets tjänst hundratals år tillbaka i tiden.
Vackert så.
Tänk er. 
På den tiden hade jag direktlinje till landets statsminister. 
Inte dåligt pinkat.

Misstag: TV-serien Vår tid är nu-hamnade i fel tid!

Det är naturligtvis en skitsak, men rätt så kul ändå. 
I den omhuldade TV-serien, Vår tid är nu, har tidsmiljön från 1940-talet tills nu 1950-talet fått applåder för sin äkthet. Kläderna finns där som de bulliga bilarna. 
Jag som levde på den tiden tycker tidsmiljön är något överdriven. 
I det senaste avsnittet som av någon obegriplig anledning kallades för, Rock'n'roll, kändes denna tidsepok helt fel skildrad. 
Så gick det verkligen inte till, när Elvis fick oss ungdomar gå i spinn.
Var är tonårsrevolutionen?
Nu var det inte det jag fastnade för. 
Nej, det var en scen när servitrisen Maggan har ett allvarligt samtal med sin son om hans okända pappa. 
Året är 1955. 
Ynglingen halvligger i sitt pojkrum. På väggen hänger Svenska bandylandslaget. En lagbild från Rekordmagasinet. 
Där skrek jag: 
”Den lagbilden har jag.” 
Hustrun hoppade till. Stirrade oförstående på mig. 
”Orvar Bergmark, Olle Sääw och grabbarna.” 
Letade upp mina pärmar. 
Jodå, mycket riktigt. 
Visst hade jag lagbilden. 
Fast den kom ut 1957. 
När TV-serien handlade om 1955, fanns alltså inte detta bandylandslag. Ett misstag som en skarpögd TV-tittare omedelbart registrerade, nämligen jag. 
Vår tid hamnade i en annan tid. 
En skitsak, men rätt så kul ändå.

Calle Rockbäck får en egen TV-såpa

Läser med viss förtjusning att superbloggaren, Isabella Löwengrip, ska få en egen TV-serie. Blondinbellan, ni vet. 
Det blir en mix av Keeping up with the Kardashian och The Office, skriver Isabella-lilla bilden till höger-på sin blogg. TV-kamerorna ska följa henne i vått och torrt. 
Gud, så spännande. 
Kan knappt bärga mig.
Being Bella, ska serien heta. 
Då kan jag avslöja att även jag ska få min egen TV-serie. En tvättäkta såpa med det självskrivna namnet, Benga Calle. Rätt fyndigt.
Redan nu kan jag avslöja vad det första programmet ska handla om. Mitt barnbarn, Jonathan, löddrar in farfar med raklödder. 
Mer äkta såpa än så kan det inte bli. 
Ska sändas i påsk. Därför trycks även ett ägg in i min käft. 
Glad Påsk, säger vi väl redan nu.

Kemiska vapen-från TV-serien The Americans till verklighetens England

Citerar direkt från genetisk krigsföring-Riksdagens öppna data: 
”Under 1980-talet ökade kopplingen mellan biotekniken och den militära forskningen och tillämpningen markant. Från åren 1981 till 1986 ökade Pentagon sitt program för rent biologisk försvarsforskning från 15,1 miljoner dollar till 90 miljoner årligen."
Bland annat om detta handlar den fantastiska TV-serien, The Americans, på Netflix. Fantastiska skådespelare, måste få sägas. 
KGB-agenter gör allt och mer därtill för komma över de amerikanske forskarnas kemiska vapen. 
När vi tror TV-serien bjuder oss på en spännande saga, slår verkligheten till i England. Det kemiska vapnet Novitjok (nervgift) håller på ta livet av folk. 
Spåren går till Ryssland. 
Premiärminister Theresa May visar kraft. Utvisar 23 ryska diplomater/KGB-agenter. Putin kommer säkert slå tillbaka. Frågan är bara hur?
TV-serien, The Americans, som är mycket välgjord, är på något vis med på banan. Trots man skildrar FBI kontra KGB under 1980-talet.Tycker man TV-serien tar i, så är det idag är över 30 år senare många gånger värre. 
Jag läser vidare i Riksdagens öppna data: 
”Det går att framställa mosaikvapen, dvs. skräddarsydda gifter, komponerade från ormar, alger, skorpioner och hormoner. Vacciner som bara skyddar de egna soldaterna och inte fiendens är andra exempel. Med genteknik går det således att tillverka biologiska vapen som mosaikvapen, supertoxiner, specialanpassade vacciner och vapenhormoner. Den senaste forskningen har även gjort det möjligt att ''målstyra'' toxiner till olika organ eller strukturer i människokroppen. ” 
Världen är fan i mig inte riktigt klok. 
Vem kan stoppa galenskapen?

TV-succén Cowboykåken erövrar världen

Dick Bewarp är en nöjd man i sin amerikanska gungstol på Cowboykåkens veranda. SVT har bestämt sig för satsa internationellt på TV-succén som sändes som serie i slutet av juli i svensk TV. 
”JIPPI”, skulle man lätt kunna säga. 
Peppra den uppslängda hatten i luften med colten. 
SVT:s besked glädjer naturligtvis Dick Bewarp. För inte tala om oss alla andra utsvultna cowboys som diggade serien. 
Dick byggde hela rasket själv. 
I Jämtlands vildmark. 
Stock för stock. 
Vi följde det fantastiska bygget: från helvetet i början till det sagolika slutet. Vi följde en slutkörd Dick som vägrade vika ner sig. 
Vi såg en bragd. 
Jag har fortfarande träningsvärk i ögonen efter allt stirrande av förvåning i TV-rutan. Trist nog körde SVT ut serien alldeles för sent. Fram mot midnatt. Planeringsmiss. Trodde vi, men fick fel. 
I stället blev Dicks egen snickrade (filmade själv) cowboyserie en dundersuccé som fortsatte erövra ny förundrad publik under hela hösten på SVT-play. 
Då-äntligen-vaknade SVT till rejält. 
For upp till Dick i Jämtland som filmade och kippte samman ytterligare avsnitt som vi säkert snart får se. 
SVT insåg man satt på ett guldkorn. Ville mer ändå.
Nu ska Dicks cowboybygge gå på export. 
Världen ska erövras-stock för stock. 
En ny engelsk titel behövdes. 
Sheriff Dick efterlyste namnförslag på Facebook. 
PANG! Sa det. 
Det kom hundratals och åter hundratals. En del i fräckaste laget. Nästan hämtade från ett råkurr på den (ink)rökta Saloonen. 
Andra förslag helt gångbara. 
”Det var en del roliga förslag. En dam hade både dick och wood i titlen. HAHA... funkar dåligt på engelska. Jag valde ”My cowboy home”, berättar Dick för mig. 
Så nu vet vi det. 
När cowboykåken rullar ut över världen heter den unika TV-serien alltså , My cowboy home”. Ett bra namn, Dick. 
Lycka till! 
Fast i våra minnen, kommer den alltid att förbli, ”Cowboykåken”.

TV-serien cowboykåken under attack

Indianerna anfaller i gryningen. För Dick Bewarp som helt på egen hand byggde en sanslös cowboykåk i natursköna Jämtland, har livet förvandlats till ett glatt helvete. Nej, det är inte indianerna som anfaller utan turistinvasion. 
Trots SVT visat cowboykåken på sämsta tänkbara sändningstid som man velat gömma undan serien, har tittarna hittat Dick och hans enorma bygge-cowboykåken. 
Det började med en och annan turist som så att säga hade vägarna förbi. Dick förvånad att någon brydde sig. 
Öppnade sin famn och cowboykåken på vid gavel. 
Det skulle snart visa sig vara bara början. 
I veckan exploderade plötsligt turistinvasionen. 
Attacken ett faktum. Precis som indianerna i barndomens cowboyfilmer, kommer de från alla håll och kanter. 
På Facebook skriver Dick: 
”Sorry men nu får jag fan börja ta betalt... Igår var det runt 10 guidade turer runt kåken och ca 50 st turister i mitt vardagsrum. Så nya regler, en gåva eller hundring eller dra dit pepparn växer! OBS! Respektera öppet tiderna kl. 12-14.” 
Det är raka puckar. Precis som vi lärt känna Dick i TV-serien. Mannen som gör vad som faller honom in. En plötsligt popularitet som SVT missat helt. Det har blivit något av en Snoddas effekt. 
Jag frågar Dick om han var beredd på denna anstormning av turister. 
”Skojar du...det har blivit för stort. Kul för bygden, jobbigt för mig. Kör augusti ut. Sedan helgöppet och stängt i november. Det är planen,” svarar en turistsvettig Dick Bewarp och pustar inför en ny dag. 
Jag kommer tänka på den finländske succéförfattaren, Arto Paasalinna. Dick och hans cowboykåk skulle utan tvekan passa in i Paasalinnas vansinnigt roliga böcker som översats till ett 20-tal språk. 
Det märkliga är att Arto Paasalinna själv, haft ett stort intresse av bygga det ena huset efter det andra som hobby. 
Se där-kopplingen till cowboykåken. 
FOTNOT (1): Ni som missat serien. Se den skyndsamt på SVT-play.

 FOTNOT (2): Under fredagens eftermiddagen meddelar Dick Bewarp på Facebook följande:

Nu stänger jag kåken på en vecka. Dags för semester till sydligare grader. Min läskiga och livsfarliga bror Anders Bewarp kommer att passa kåk och hundar, och han vill inte se en turist så lång ögat når. Cowboykåken är nu stängd tom 12 Aug, adjökens!

Memoarflik: Min pappa Hofors-Calle

Jag har mina speciella skäl, till att följt den lilla fina TV-serien, ”Samtidigt i Hofors”, i SVT. 
Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa. 
Efter mer än 20 år av stenhårda arbetspass gav pappas hjärta upp. Därför blev han en av de första-om inte först-i det här landet som i början av 1970-talet fick en ny hjärtklaff inopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 
En enorm vansklig operation på den här tiden. Riskerna enorma. 
Min pappa överlevde med små marginaler och blev sedan sjukpensionär, tills han dog av cancer, 73 år gammal 1991. 
I dag är det ingen som minns Hofors-Calle i Hofors längre.  Livet bleknar bort även för färgstarka personligheter.
Om programmet, ”Samtidigt i Hofors”, spelats in under 1960-talet, hade pappa garanterat spelat upp med både munspel och dragspel. 
Tyvärr fick jag endast uppleva smulor av den enorma arbetsmänniskan som var min pappa. En stark personlighet och en positiv människan som aldrig såg några svårigheter. 
Trist nog fick jag aldrig riktigt fick lära känna honom. Fast jag har konstigt nog, ett svagt minne av när han badade mig i träbaljan i Rocknö.
Alltid något.

Kvinnor kissar på Ukrainas president

Man tager sig för pannan. 
På bilden ser ni rasande kvinnor som kissar på ett foto av president, Viktor Janukovitj, utanför Ukrainas ambassad i Paris. 
Det är den feministiska protestgruppen, Femen, som åter slagit till. Det här var i december. Det kunde lik väl varit i dag. 
För maken till vrede har sällan skådats.

Befolkningen rustar för inbördeskrig. 
Män med hemsnickrad stridsutrustning.
Kissande kvinnor.
Kvinnor som kommer släpande på bildäck. 
Jag läste om en kvinna som kom kånkande med ett bildäck mot det numera världsberömda torget. Hon fyllde tydligen också år samma dag. 
”Hur firar du födelsedagen?” 
”Firar? Jag eldar bildäck.” 
Nu väntar världen på när tanksen börjar rulla in över staden Kiev, där brandröken ligger tjock. 
Ja, du milde min tid. 
Hur ska detta sluta? 
Det växer mossa på Belinda Olssons TV-serie "Fittstim - min kamp", sanna mina ord.