Jag ringde Com Hem och Com Bort

Ja, det var det jävligaste som Ingmar Bergman sa till mig i telefonluren, en gång i tiden. Det var så, att jag igår-fredag-gick in på Com Hem:s hemsida. Mina planer var att möjligen säga upp ett abonnemang. 
Det borde vara lätt som en plätt. 
Det visade sig att Com Hem Com Bort, till min stora förvåning. 
Det började med att jag ringde till företaget, precis alltså som man borde göra. En inspelad röst meddelade mig, att det just nu var hög belastning. Försök vid ett annat tillfälle. Tack för kaffet, tänkte jag. 
Det gick också att chatta med Com Hem. Även den vägen skulle funka, för säga upp ett abonnemang. 
Jag vandrade vidare till chatten. 
Där stod det, att chatten var stängd. 
Snopen blev jag. 
Det fanns ytterligare en möjlighet. 
Skicka ett mail. 
Nähä, inte det. 
För en liten text informerade mig om, att något mailsvar kunde man inte förvänta sig. Det var tydligen mycket att göra i dessa jultider. 
Där satt jag som en pinne mitt i skiten. 
Det var det jävligaste som Ingmar Bergman, svarade mig en gång i tiden. Det får nog bli två koppar kaffe. 
Hej då, Com Bort!

Memoarflik: ”När jag ringde upp Ingmar Bergman”

Jag har naturligtvis suttit och tittat på, Bergman-ett liv i fyra akter, på SVT. Jane Magnussons porträtterar konstnären och personen på ett mästerligt vis. 
All heder åt henne. 
Dokumentärserien i mästarens spår, avrundades med hur Bergman knäckte uppkomlingen Torsten Flinck. Naket berättat. 
Ingmar Bergmans berömda humör fick vi alltså ta del av. 
För ca 30 år sedan genomförde jag en släktforskning på ett antal berömda svenskar. En sådan kartläggning, tio år före Internets tid var en tung journalistisk uppgift. Fast vansinnigt spännande. 
För ro serien i hamn, var det viktigt att de tänkta ”offren”, var med på noterna. Godkänna själva processen. Ställa upp och svara på frågor, om så behövdes. När som helst. Det blev många spännande samtal. 
Av bara farten fick jag ett lysande kontaktnät. Lill-Babs Svensson var en av dessa kända svenskar. 
Det visade sig att hon var släkt med både Akademieledamoten, Lars Forssell och sensationellt nog mäster själv, Ingmar Bergman. Jag ville då gärna sammanföra Lill-Babs med sina nya släktingar. 
Lars Forssell-en härlig människa-ställde upp utan några krusiduller. 
”Jävligt kul,” tyckte han. 
Sedan var det då Ingmar Bergman. Bara trixa fram Bergmans telefonnummer till hemmet på Fårö, eller IB:s lya i Stockholm. En bedrift i sig. 
Så satt jag där med bakelittelefonen. Slog numret utan darra på manschetterna. Ett par signaler gick fram. Till slut svarade en barsk röst. 
”Ja, vad fan är det frågan om.” 
”Är det Ingmar Bergman?” fick jag ur mig försiktigt. 
”Vem fan skulle det annars vara?” 
Presenterade mig. 
Drog snabbt projektets upplägg, inför en muttrande världsstjärna. 
Avrundade med att berätta att han, Ingmar Bergman, var släkt med Lill-Babs Svensson. Inte mer än så.
”Det var det jävligaste” 
Pang på med telefonluren. 
Bara så där. 
Tvärt slut. 
Pang på med luren i mitt öra. 
Lill-Babs besvikelse gick att ta på. 
Filmplanerna som en Bergman kvinna i krasch. 
Löpsedeln här nedanför är från när det begav sig, för cirka 30 år sedan. Idag ett oslagbart minne som säkrat sin plats bland mina memoarflikar på bloggen.
Allting går inte alltid som man tänkt sig. 

Ivan den förskräcklige

Det har väl sällan rasat så in i norden mot Ryssland som i dessa dagar. Kultursidorna fylls med bannor. I TV sitter allvarliga män och kvinnor, skrynklande sina lärda pannor. 
Sportkanalerna rapporterar t o m om ryska bögar och flator. 
Jonas Gardell poppar väl snart upp som programledare i Sportspegeln. 

Attackerna varierar; från den rekorddyra olympiaden, inga löner, Rysslands oligarker, men allra värst om den moderna Ivan den förskräcklige, nämligen tsar Putin. 
Allt inramat i regnbågens alla färger. 
Det är liksom ingen hejd på hur uselt Ryssland är. Tsar Putin jämförts t o m med Hitler. Det är en unik holmgång som inte fanns på kartan för 40-50 år sedan. Då prisades det kommunistiska paradiset.
Fördämningen har alltså släppt. Dammluckorna öppnats. Min mormors historiska berättelser om att ryssen kommer är borta. Något som grundlades för 460 år sedan. 
Så många år har det nämligen gått sedan Sverige för första gången gick ut i krig mot detta väldiga rike. 
Det skulle bli nio krig till mot Ryssland.

Först ut var Gustav Vasa. 
Detta väldiga skägg rustade sina trupper och gav sig ut i det stora ryska kriget 1554-1557. Den gången handlade det om gränsdragningar i Karelen. 
Sverige vann två slag, Kivinäbb och Viborg. Ryssland med Ivan den förskräcklige vid rodret tog hem slaget vid Nöteborg. 
Så här i OS-tider kan man säga att Sverige segrade med 2-1. Vackert så.
Och som om inte allt eländes elände i dessa tider var nog, kom Aftonbladet i söndags ut med en bilaga om den totala undergången. 
Bor jag i ett Ingmar Bergman-land?
FOTNOT: historisk fakta är hämtad från Wikipedia.