All heder åt henne.
Dokumentärserien i mästarens spår, avrundades med hur Bergman knäckte uppkomlingen Torsten Flinck. Naket berättat.
Ingmar Bergmans berömda humör fick vi alltså ta del av.
För ca 30 år sedan genomförde jag en släktforskning på ett antal berömda svenskar. En sådan kartläggning, tio år före Internets tid var en tung journalistisk uppgift. Fast vansinnigt spännande.
För ro serien i hamn, var det viktigt att de tänkta ”offren”, var med på noterna. Godkänna själva processen. Ställa upp och svara på frågor, om så behövdes. När som helst. Det blev många spännande samtal.
Av bara farten fick jag ett lysande kontaktnät. Lill-Babs Svensson var en av dessa kända svenskar.
Det visade sig att hon var släkt med både Akademieledamoten, Lars Forssell och sensationellt nog mäster själv, Ingmar Bergman. Jag ville då gärna sammanföra Lill-Babs med sina nya släktingar.
Lars Forssell-en härlig människa-ställde upp utan några krusiduller.
”Jävligt kul,” tyckte han.
Sedan var det då Ingmar Bergman. Bara trixa fram Bergmans telefonnummer till hemmet på Fårö, eller IB:s lya i Stockholm. En bedrift i sig.
Så satt jag där med bakelittelefonen. Slog numret utan darra på manschetterna. Ett par signaler gick fram. Till slut svarade en barsk röst.
”Ja, vad fan är det frågan om.”
”Är det Ingmar Bergman?” fick jag ur mig försiktigt.
”Vem fan skulle det annars vara?”
Presenterade mig.
Drog snabbt projektets upplägg, inför en muttrande världsstjärna.
Avrundade med att berätta att han, Ingmar Bergman, var släkt med Lill-Babs Svensson. Inte mer än så.
”Det var det jävligaste”
Pang på med telefonluren.
Bara så där.
Tvärt slut.
Pang på med luren i mitt öra.
Lill-Babs besvikelse gick att ta på.
Filmplanerna som en Bergman kvinna i krasch.
Löpsedeln här nedanför är från när det begav sig, för cirka 30 år sedan. Idag ett oslagbart minne som säkrat sin plats bland mina memoarflikar på bloggen.
Allting går inte alltid som man tänkt sig.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar