Bonnläppens svanesång

Bonnläppen har funnits så länge jag kan minnas: lantisen, keps/lustig hatt, motorolja under naglarna samt en udda livsfilosofi med djupa rötter i den svenska myllan. 
Jag har träffat en hel del i verkliga livet. Sköna människor som man kan ta en snus tillsammans med. Spotta och svära en stund över det förgängliga livet. Mysa över en bucklig plåtmugg, fylld till bredden med dåligt körd Skogsblomman, om Herrskapet förstår vad jag menar. 
Nu har emellertid min syn på bonnläppen fått sig en allvarlig törn. 
Det började med Långshyttan i Dalarna. En liten ort med knappt 1600 invånare. 
Förra sommaren mördades en 62-årig kvinna. För några månader sedan dömdes 10 (!) personer från byn till långa fängelsestraff för det brutala mordet. Den rättspsykiatriska undersökningen visade också på låg IQ nivå. 
Bonnläpparnas bonnläppar. 
Mycket keps och motorolja under naglarna. 
Nu senast har Tova Moberg, 19 år, hittats mördad. Tre män i 20-års åldern greps i den lilla skogsbyn, utanför glada Huddik i Hälsingland. 
Samtliga gripna med bonnläppens genuina intressen: keps, Epa-traktor, motorolja under naglarna och brännvin. 
Då satsar SVT på spela in TV-serier med ett gäng bonnläppar som är mer än lovligt korkade. Kvinnorna behandlas som halmbalar. 
Den senaste heter Leif & Billy. 
Den tidigare hette Uti Bögda. 
Trodde SVT hade mer IQ än så. 
FOTNOT. 1. En person häktades i dag under eftermiddagen, angående mordet på Tova Moberg. De övriga två personerna släpptes.
2. Jimmie Åkessons hem i Blekinge har utsatts för en attack. Allvarligt. Det finns bonnläppar i alla samhällsklasser. Då är kepsen ofta utbytt mot maskering.

Långshyttan-Sveriges mesta mordby

Rubrikerna har varit svarta. Ingen dröm för en turistansvarig i Dalarna och sälja ut Långshyttan som Sveriges mordby. 
För så är det. 
Procentuellt sett. 
Under de senaste nio månaderna skulle Malmö haft i grova drag ca 200 mord, för kunna matcha Långshyttan. 
Dit har man långt kvar. 
Tack och lov. 
I lilla Långshyttan med ca 1500 invånare kan dom. 
Sedan i somras har det inträffat två riksbekanta mord som gett mängder med svarta rubriker. I somras lemlästades en 62-årig kvinna på det brutalaste vis. 
Den 4 februari i år dömdes 10 personer till långa fängelsestraff för mordet. Samtliga inblandade bodde i Långshyttan. 
Nu har man hittat en mördad kvinna inrullad i en matta i byn. 
Vad är det för fel på folket i Långshyttan? 
Frågan måste ställas. 
Jag har varit i Långshyttan en gång i mitt liv. 
Visserligen ett kort besök, men ändå. 
De boende jag träffade verkade vara vanliga hyggliga människor som pratade trivsamt på dalamål. 
Kan ni tänka er vilket ballyhoo det blivit om det varit muslimer som varit inblandade i morden? 
Nu är det inte det. 
Det är personer med djupa svenska rötter med dalahästar i stallet.
Fast om det skrivs det inte så mycket om. 
Inget alls, faktiskt. 

Memoarflik: Min pappa Hofors-Calle

Jag har mina speciella skäl, till att följt den lilla fina TV-serien, ”Samtidigt i Hofors”, i SVT. 
Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa. 
Efter mer än 20 år av stenhårda arbetspass gav pappas hjärta upp. Därför blev han en av de första-om inte först-i det här landet som i början av 1970-talet fick en ny hjärtklaff inopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 
En enorm vansklig operation på den här tiden. Riskerna enorma. 
Min pappa överlevde med små marginaler och blev sedan sjukpensionär, tills han dog av cancer, 73 år gammal 1991. 
I dag är det ingen som minns Hofors-Calle i Hofors längre.  Livet bleknar bort även för färgstarka personligheter.
Om programmet, ”Samtidigt i Hofors”, spelats in under 1960-talet, hade pappa garanterat spelat upp med både munspel och dragspel. 
Tyvärr fick jag endast uppleva smulor av den enorma arbetsmänniskan som var min pappa. En stark personlighet och en positiv människan som aldrig såg några svårigheter. 
Trist nog fick jag aldrig riktigt fick lära känna honom. Fast jag har konstigt nog, ett svagt minne av när han badade mig i träbaljan i Rocknö.
Alltid något.