Memoarflik: Min pappa Hofors-Calle

Jag har mina speciella skäl, till att följt den lilla fina TV-serien, ”Samtidigt i Hofors”, i SVT. 
Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa. 
Efter mer än 20 år av stenhårda arbetspass gav pappas hjärta upp. Därför blev han en av de första-om inte först-i det här landet som i början av 1970-talet fick en ny hjärtklaff inopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 
En enorm vansklig operation på den här tiden. Riskerna enorma. 
Min pappa överlevde med små marginaler och blev sedan sjukpensionär, tills han dog av cancer, 73 år gammal 1991. 
I dag är det ingen som minns Hofors-Calle i Hofors längre.  Livet bleknar bort även för färgstarka personligheter.
Om programmet, ”Samtidigt i Hofors”, spelats in under 1960-talet, hade pappa garanterat spelat upp med både munspel och dragspel. 
Tyvärr fick jag endast uppleva smulor av den enorma arbetsmänniskan som var min pappa. En stark personlighet och en positiv människan som aldrig såg några svårigheter. 
Trist nog fick jag aldrig riktigt fick lära känna honom. Fast jag har konstigt nog, ett svagt minne av när han badade mig i träbaljan i Rocknö.
Alltid något.