Alis hustrus recept mot sin cancer: Jordgubbar!

Idag gav jag mig något risig i hälsan ut i stora vida världen. Om inte annat, så få mig lite kylslagna vindar i mitt tärda ansikte. På Centrumtorget i Lomma stoppade världen. 

Vem i all sina dagar stod inte där och sålde jordgubbar för 40 riksdaler litern om inte Sarwa, Alis hustru. Ni vet Ali som driver Frukt och Grönt alldeles runt hörnet. 

Det slog mig. 

Det är den 10 juni 2024. 

Exakt för ett år sedan den 10 juni 2023 skrev jag om mitt möte med Sarwa och jordgubbarna. (texten fortsätter efter bilden)

Sarwa berättade för mig att hon var sjuk. Då visste hon inte mer än att hon hade svårt för att svälja. 

Hur gick det sedan då? 

Jo, snart nog fick hon redan på att hon drabbats av cancer i sköldkörteln. 

Ett tungt slag. 

Inte bara familjen grät, utan alla som känner denna mjuka fina kvinna. I höstas började så behandlingen. Tuffa ämnen sprutades in i Sarwa som givetvis blev svårt sjuk. Hon hämtade sig. Nästan tuffa behandling kom i april i år. 

Samma visa. 

”Det var hemskt,” berättar hon för mig. 

I vilket fall som helst, så står hon där igen. Bland jordgubbarna. På Centrumtorget i Lomma.

”Jag har skjutit på nästa behandling till hösten. Jordgubbarna är just nu bästa medicinen,” fortsätter Sarwa och ler, så där
förtjusande. 

Härligt. 

Du fixar det här. 

Tänk vad jordgubbar kan vara bra att ha.

 

 

 

 

Blev vi miljonärer? Så slutade skrapet med Triss nyårskalender

 

Jag skrev om när jag köpte kalendern till hustrun i slutet av november förra året. Den kostade mig 300 inflationströtta riksdaler. I gengäld flaggade Triss med, att man kunde vinna upp till 2 miljoner kronor. 

Vem vill inte det? 

Så hur gick det? 

Hustrun äger ett tålamod av guld, skrapade fram bjällerklang, tomteluvor, skidåkare, vantar, skridsko, skridskor, bingolotter och mycket annat under 31 dagar. Jag blev trött enbart av se hennes iver varje morgon vid köksbordet. 

Miljonerna hägrade i fjärran. Det gav frukosten en extra krydda, måste jag nog erkänna. Det stannade vid det. Miljonerna fladdrade bort. 

Däremot blev det en vinst på sammanlagt 430 kronor. Pengarna tillbaka samt 130 riksdaler över. 

Alltid något. 

En seg upplevelse som vi nog aldrig gör om. Inget att rekommendera. 

Om det inte var för de där lockande miljonerna, förstås. FOTNOT. På grund av en obrukbar vänster arm, skrevs inlägget med höger pekfinger. Skam den som ger sig.

 

Älgvandringen: Knäppisar som stirrar på ingenting-tills det blir någonting

 

Jag vet inte om det här med SVT:s, Den stora älgvandringen, enbart är vi män som går bananas. 

Hustrun ser mig i alla fall som en knäppis. 

Grannfrun ser mig som en knäppis. 

På Centrumtorget i Lomma träffade jag kompis, Karsten. 

Gissa vad vi pratade om? 

Älgvandringen i SVT. 

”Skönt och träffa en vettig människa. Hustrun tycker jag är en knäppis,” sa Karsten och suckade djupt. 

Vettig människa den där Karsten. 

Han som jag sitter trollbunden och stirrar på direktsändningen från älgskogen. 

För det mesta händer ingenting. 

Vi är som uppslukade av en frostnupen älgskog utan älgar. Missuppfatta mig inte nu, kära vänner. (texten fortsätter efter bilden)

Kvart i tolv idag dök det plötsligt upp både en och två tranor i bild. 

”En trana. Två tranor,” skrek jag rakt ut. En stackars sate blir glad över det lilla. 

Plötsligt efter ytterligare någon timme eller timmar (lätt tappa bort tiden av all spänning), blev ingenting någonting. 

Älgar! 

På rad. 

”Älgar,” ekade min röst ödsligt i hemmet. 

En älg snusade till och med i micken som en hälsning till knäppisen i Lomma. 

”Vill du ha en kopp kaffe,” tjoade jag till svar. 

Hustrun skrek tillbaka. 

”Jag tar en cykeltur. Du måste vara rubbad.” 

Den stora älgvandringen höll vad den lovat. Jag fick till och med en hälsning. 

Jag ger mig tusan på det var Hälge.

 

 

När sporten blir för mycket TV-sport

Numera är livet ett helvete för en sportnörd. Det är i alla fall knäckande under helgerna med all TV-sport. 
Sportnörden kan krympa boendeytan till en garderob med TV. Mer behövs inte, för fylla livet med det väsentligaste. 
Sport. 
Vi som har åldern inne minns med viss förtjusning Tipsextra (1969-1995). En match i veckan. Varje lördagseftermiddag. Lerig fotbollsplan i England. I TV-soffan läskade vi oss med en grogg eller två.
Ja, tre då. 
En match i veckan?
Det var allt som visades i sportväg i TV, men som vi älskade denna stund. Ungarna var pyttesmå. Fick absolut inte störa far med kompis som skrek och gapade åt Leeds, Liverpool eller Nottinghamn Forest. 
Det var då det. 
Stirrar på dagens tidningssida om lördagens sport på TV. Blir snabbt mättad. Frågan slår mig, men tas inte på allvar. 
Är det för mycket TV-sport? 
Naturligtvis inte. 
Året 2019 får en tokig jävel nappa åt sig en godbit i röran. 
Det funkar. 
Trist att mycket går värdshus förbi, så att säga. 
Numera sitter man där ensam och ugglar: borta är groggen, småttingarna växt upp, har egna småttingar, kompisarna döda, trötta eller på opera i Barcelona. 
Det bästa av allt: hustrun har blivit fotbollstokig. Hon har kollen på sporten i TV. Vi nappar åt oss Falkenberg-Häcken. 
Och det röda vinet. 
Smutt på er.

Calle Rockbäck: ”Därför nobbade jag ambulansen”

Först och främst. 
Gör aldrig som jag. 
Blir du allvarligt sjuk. Ring genast efter ambulansen. 
Exakt samma sak inträffade i slutet av maj månad tidigare i år. Även den gången nobbade jag ringa efter ambulansen. Samma höft rasade sönder och samman. 
För att fixa klara av något så galet som jag gjorde sent i torsdags kväll, måste du vara både tränad med krämpor och svensk sjukvård. 
Dessutom ha alla möjliga omöjliga hjälpmedel hemma, inte minst värktabletter som sänker en noshörning. 
Och, inte minst. 
Det viktigaste. 
Är du man eller kvinna måste du ha någon vid din sida. 
Jag har en fantastisk hustru som har närmare 40-års erfarenhet med mina tillkortakommande. Utan den viktiga insatsen blir det ambulansen på stubinen. 
Nu har mina vansinniga smärtor stillats. Inte helt. Går åt rätt håll.
I morgon måndag ringer jag till ortopeden i Lund. Varit patient där i över 30 år. Måste få till en röntgen av min högra höft. 
Då infinner sig tre alternativ. 
Antingen fixar ortopedens mottagning en tid. 
Ber mig uppsöka akuten om jag vill komma till omedelbart.  
Gå via Vårdcentralen för få en remiss. 
Om jag åkt in direkt natten till i fredags med ambulans. Vet jag att jag blivit väl omhändertagen. Röntgad framåt morgonkvisten (i bästa fall). Kräkts av alla morfinsprutor. Det värsta av allt: jag är så jävla trött på ligga på lasarett. 
Här nedanför lastas jag in i en ambulans. 
Den gången fanns det ingen återvändo.

Svenskt rekord: MFF-grisen har överlevt 47 jular

Det började julen 1969 med en tyst fråga. 
Vad är det sötaste man kan ge sin nyvunna kärlek till hustrun?
Jo, en marsipangris. 
Självklart. 
Glasklart. 
Så fick det bli. 
Jakten på en marsipangris som julklapp startade. 
Det blev en kort jakt. 
På den tiden drällde det av fina konditorier eller hembagerier som de ofta kallades för. Snart var marsipangrisen infångad. Väl förpackad med julklappspapper och allt. Så där har det pågått i 47 årliga jular. 
Det har blivit många roliga varianter på marsipangrisar till hustrun. 
En gång hade grisen marsipanat sig. 
Det blev också en massa små marsipankultingar på köpet. 
Hustruns förväntan varje julafton har gått och ta på. Marsipangrisen blev alltid den enda julgrisen i landet som överlevde julen. 
I år slog jag till med ett unikt uppslag från sonen Johan (jo, hela familjen är indragen i projektet). 
Bagare Per i Lomma fick uppdraget: kan du fixa en ljusblå marsipangris till hustrun som är en stor MFF-supporter?
Lomma Hembageri med bagare Per i spetsen levererade mycket riktigt en ljusblå MFF-gris. Hustrun anande inget. Alla tippade på sina tår, tyst det rådde i huset. 
Till slut kom tomten med paketet. 
Den ljusblåa MFF-grisen fick alla att jubla-se där vilken härligt julafton. 
”Den kan jag aldrig äta upp,” sa en lätt rörd hustru. 
”Nöff-nöff,” sa grisen i all sin marsipan.

Lommarekord: Nypotatisen spränger ”låddan”

Hustruns (bonnadotter) lilla potatisodling till midsommar håller på spränga potatislådan i bitar. I alla fall har blasten fått en grönskande spader. 
Normalt har testet varit köpta (dyra) sättpotatis. 
Det har funkat. 
I år återgick hustrun till, ”förr i tiden”. Vanliga King Edwards placerades i äggfack inomhus. Det groddes för glatta livet. 
Den 9 april planterades ”pärorna” i gamla potatislådor från barndomshemmet. Nu ser vi resultatet. 
Blasten växer så det knakar över alla håll och kanter. Vackra blommor slår också ut. Vansinnigt kul. 
En fråga som kvarstår. 
Finns det några ”potäter” under all den rikliga blasten? 
Svar får vi i nästa vecka. 
Till midsommar. 
Håll ut!

Memoarflik:Mitt liv

Mitt liv har till stora delar bestått av papper, papper och sedan än mer papper. På löpsedeln bilden av pappershögen när pinnsoffan i köket tömdes. 
”Soffan måste tömmas på dina papper. Annars sprängs pinnsoffan, där min farmor en gång i tiden drog sin sista suck”. 
Hustrun lät som en kompaniofficer från en svunnen tid. 
Kompromisslös. 
Det är då som mannen känner sig som en strykrädd hund. 
Man gnäller inte ens. 
Papper, papper och så ÄNNU mera papper: vart jag än mig i världen vänder, ser jag endast pappershögar. 
Mitt liv i papper. 
Pinnsoffans rensas från pappershögarna. Staplas i ett av rummen. Nu är det meningen att jag ska hyvla av högarna. 
Papper för papper. 
Hustrun kan inte förstå hur jag har kunnat samla på mig så mycket papper under 46-års äktenskap. 
”Tänk på våra barn och barnbarn. Ska de ärva alla dessa värdelösa papper? Stackars människor.” 
”Papperna är inte alls värdelösa”, försöker jag. 
Tar sats.
”Där kan finnas guld”. 
”Guld? Jo du, pyttsan. Bara skräp. Seså sätt fart. Sortera. Det mesta går säkert att slänga. Vi får mala”. 
Jag tänker på flyktingarna. 
De har sitt liv i kånken på ryggen. Några kalsonger, trosor, t-shirt, samt i bästa fall en banan. Men inga papper. 
Det har däremot jag. 
I drivor. 
Mitt liv.
Var skall jag börja?

Den döda flyktingpojken Alan-kunde varit Maadai

Bilderna som har upprört en hel värld. Den lilla gossens liv på flykt slutade med att Alan Kurdi, 3 år, spolades upp på en strand. 
Död. 
Historien om gossen, sliter mig nästan i stycken. 
Tappar fokus på min egen bekväma tillvaro. 
Tankar. 
Nakna som de vassa eggen. 
Försöker finna svar på gåtan: varför? 
Kommer fram till att Ryssland måste stoppa vapenleveransen till Syriens Assad. Mannen som startade ett inbördeskrig i sitt eget land. Det måste till en politisk lösning. 
Krig har aldrig löst några problem, utan endast gett mänskligheten ond bråd död och omänskliga grymheter. 
I onsdags skrev jag på bloggen-skrålla en bit ner-om Maadai. Den lilla flickan som framträdde i min nattliga mardröm. Endast några månader yngre än Alan. Maadai lämnades ensam i världen på ett rostigt hett biltak i ett flyktingläger. 
Efter det rullades de gripande bilderna på en död Alan på en strand i Medelhavet ut över världen.
Det kunde lika så gärna varit Maadai som låg där. 
Död i solen. 
Ett högst egendomligt sammanträffande.
I dag vill jag krama mina barn och barnbarn. 
Hustrun har jag redan kramat.

Volvo Ocean Race: Släkten är värst

Jag vet inte om det finns någon i Lommas stora seglarfamilj som kan skryta med en släkting som är med i den världsomspännande havskappseglingen, Volvo Ocean Race. 
Mannen som viftar med den svenska flaggan på bilden är Martin Strömberg, 33 år gammal, från Orust. 
Hans båt, den kinesiska Dongfeng, har precis gått i mål under eftermiddagen i Göteborg. 
Han drar säkert en suck av lättnad. 
Starten gick i Alicante i oktober, så det har varit en äventyrlig resa över de sju haven. Minst sagt. 
Vi i släkten hälsar Martin välkommen hem. 
Jo, för så är det.
Släkten är alltid värst.
Hustruns kusin, Bengt, är nämligen pappa till Martin. 
Där fick ni allt, era landkrabbor. 
Hustrun har minsann havskappsegling i världsklass i ådrorna. 
Själv är hon gift med en snedseglare. 
Tänk som det kan bli. 
Jag får nog köpa en jolle i julklapp åt henne.
FOTNOT. Länken till Volvo Ocean Race. Klicka HÄR!
Länken till Martin Strömbergs hemsida. Klicka HÄR!

Morden i Dalby stenbrott-obegripligt ofattbart

I dag kom domen mot Jonas Runnemark, 30, som dödade sin hustru och sitt 9 månader gamla barn i Dalby stenbrott. Lunds tingsrätt dömer honom till livstids fängelse. 
Obegripligt ofattbart.
Inte domen. Den kan inte bli hård nog. Utan brottet som är mer än vidrigt.
Något motiv finns egentligen inte. Själv talar mördaren om drömmar som tvingat honom att döda sin hustru och sitt lilla barn. 
Mystiskt, gåtfullt och snårigt. 
Framförallt obegripligt ofattbart. 
Mitt förstånd räcker inte till. 
Jag låter min gamle kollega på Kvällsposten, Micke Ölander, reda ut vad som kan redas ut av något som är så obegripligt ofattbart att reda ut. 
Klicka på länken HÄR!
Jonas Runnemark var militär. Foto Försvarsmakten. 

Handgranat halloween

Jag har numera nått en sådan respektabel ålder, att när det är halloween behöver jag inte spöka ut mig.
”Har du kammat dig med en osäkrad handgranat, lyder hustruns morgonhälsning. 
”Ja, hakan och pannan, har också bytt plats,” svarar jag lite plågad. 
Ni förstår själva. 
Känner mig genast färdig för den senaste flugan. 
Kyrkogårdsturista.  
Tända ljus för alla döda. Brottas med alla minnen av kära och nära som gått till de sälla jaktmarkerna. 
Med andra ord är det en sällsynt sorglig dag. 
Frossa i vemod. 
”Jag känner inga helgon heller,” fortsätter hustrun, tittar på mig och suckar. 
”Nä, om man skulle ta fram stearinljusen,” tänker jag högt. 
Hustrun snörper på munnen. 
”Ta då inte dom röda ljusen som förra året. Röda ljus ska tändas till julen.” 
 ”Ja, mitt helgon,” säger jag lite försynt och kommer tillbaka med en ficklampa. 
”Stearinljusen är slut. Finns bara stumpar kvar.” 
Mitt helgon svarar inte. 
Försvinner ut och kommer tillbaka med en stålkam.
 ”Du kan väl åtminstone kamma dig. På riktigt.” 
Trevlig halloween på er alla. 
Ta väl hand om alla helgon.