Kattrapport från Lomma: Messi bet Lennart

 

En självklar rubrik om katten Messi. 

På bild här ovanför. 

Det gick sig inte bättre än att Lennart hamnade på akuten. Fick hela armen gipsad. 

Katten Messi heter just Messi, efter världens bästa fotbollsspelare, argentinaren Lionel Messi. Spelar numera i Inter Miami FC i USA. 

Katten Messi spelar inte fotboll. Kan i bästa fall jaga en tennisboll. Tycket annars bäst om att bli bjuden på grannen Lennarts äggtoddy. 

Djurvän som Lennart är, blir det ett hejdlöst vispande till Messis förtjusning. Fast en dag fick den varma vänskapen sig en törn. Lennart skulle i all vänlighet rätta till något mellan Messis ögon. Då small det. 

Messi bet Lennart i överhanden. 

Kattens skarpa hörntänder trängde djupt ner i Lennarts hand. Eländes elände. 

Det blev till åka till akuten. 

Sprutor, gips och penicillin, så Lennart har åkt på biverkningen diarré. 

Det finns inga gränser för allt elände. 

Numera försöker Lennart vispa ägget med vänster hand. Det går väl så där. 

Messi förstår inte riktigt vad han ställt till med. Han lapar sol. Trivs med ett bra liv, medan Lennart har ont i handen. Kattliv en aprildag 2024. 

Ja, jag säger väl det.

 

Akutkontakt med sjukvården-behövs en livboj

Tror knappt jag är ensam om känna mig som en inbrottstjuv vid kontakt med sjukvårdens akutmottagningar. 

Det känns varje gång som man skulle behöva en livboj för överleva dessa samtal. 

Du har fått en akut åkomma som kräver en läkare. Tycker du i ditt febriga liv. 

Det tycker sällan sköterskan med uppgift sortera bort hitta-på-sjukdomar. Du ställs inför frågor som påminner om en polisutredning. 

Överlever du kan du möjligen-men bara möjligen-få tid till en akutläkare. Du kan också sorteras bort till en distriktssköterska. I sämsta fall får du besked om att ringa i nästa dag i stället. Alla tider är nämligen bokade. 

Du sitter där med lång näsa. 

Ungefär så här går det till i stort sett i hela landet. Självklart fattar även jag att grindvakten måste finnas där. Absolut en av de tyngre arbetsuppgifterna en sköterska kan åka på. 

Grindvakt med uppgift krossa dina drömmar om en läkarkontakt. 

Det finns patienter som ringer upp som inte är världens roligaste patienter. 

Gnällspikar. 

Sjukast i hela världen. 

Det finns helt enkelt inga andra medborgare som är sjukare, så det så. 

I går-söndag-sökte jag akut för ögoninflammation på höger öga. Ringde Getinge Vårdcentral på Lunds sjukhusområde. Fick en tuff grindvakt i örat. 

Bortdribblad. 

Ringde i morse till Vårdcentralen i Lomma. 

Mötte en omtänksam grindvakt. 

Snart målgång. 

Pumpade upp min livboj. 

Nu så.

Kanske.

FOTNOT: bilden spegelvänd.

 

 

 

Mässfall

Bloggen har de senaste dagarna drabbats av mässfall. Jag har inte varit kapabel skapa blogginlägg. 
Vilket känns trist. 
För inte säga högst ovanligt. 
Rent av unikt. 
Faktiskt. 
Orsaken är den här. 
Min hälsa har svajat i mastens topp: astmatisk bronkit samt hjärtflimmer. 
Den ansträngda svenska sjukvården har däremot förskonats. Trots givet ambulansläge. Kampen är utspelats på hemmaplan. 
I mitt hem. 
Några läkare har konsulterats via mobiltelefonen. En nödvändighet i stridens hetta för inte helt duka under. 
Senast det blev mässfall på bloggen var den 18 januari 2015. Då hamnade jag på akuten med feber sprutande ur öronen. 
Men ha tålamod. 
Jag är snart tillbaka i gott slag. 
Det måste vara på riktigt som Löfven säger. 
Det har han alldeles rätt i.

Calle Rockbäck: ”Därför nobbade jag ambulansen”

Först och främst. 
Gör aldrig som jag. 
Blir du allvarligt sjuk. Ring genast efter ambulansen. 
Exakt samma sak inträffade i slutet av maj månad tidigare i år. Även den gången nobbade jag ringa efter ambulansen. Samma höft rasade sönder och samman. 
För att fixa klara av något så galet som jag gjorde sent i torsdags kväll, måste du vara både tränad med krämpor och svensk sjukvård. 
Dessutom ha alla möjliga omöjliga hjälpmedel hemma, inte minst värktabletter som sänker en noshörning. 
Och, inte minst. 
Det viktigaste. 
Är du man eller kvinna måste du ha någon vid din sida. 
Jag har en fantastisk hustru som har närmare 40-års erfarenhet med mina tillkortakommande. Utan den viktiga insatsen blir det ambulansen på stubinen. 
Nu har mina vansinniga smärtor stillats. Inte helt. Går åt rätt håll.
I morgon måndag ringer jag till ortopeden i Lund. Varit patient där i över 30 år. Måste få till en röntgen av min högra höft. 
Då infinner sig tre alternativ. 
Antingen fixar ortopedens mottagning en tid. 
Ber mig uppsöka akuten om jag vill komma till omedelbart.  
Gå via Vårdcentralen för få en remiss. 
Om jag åkt in direkt natten till i fredags med ambulans. Vet jag att jag blivit väl omhändertagen. Röntgad framåt morgonkvisten (i bästa fall). Kräkts av alla morfinsprutor. Det värsta av allt: jag är så jävla trött på ligga på lasarett. 
Här nedanför lastas jag in i en ambulans. 
Den gången fanns det ingen återvändo.

Nobben från Region Skånes Henrik Fritzon

I söndags skrev jag här på bloggen ett öppet brev till Henrik Fritzon, ledande socialdemokratisk politiker i Region Skåne. 
Jag uttryckte min oro över det allt mer ökade våldet på akutmottagningarna i Lund men framför allt akutmottagningen på SUS i Malmö. 
Frågan jag ställde var om akutpatienterna i framtiden måste beväpna sig eller vara rustade med livvakter vid ett besök? 
Jag skickade också mitt s k öppna brev till Region Skåne som meddelade mig att det kommit fram och var diariefört. Något svar från regionrådet Henrik Fritzon har jag däremot ännu inte fått. 
För trycka på skickade jag också över min skrivelse till Sydsvenskan som publicerade mitt brev i dag. 
Det är bra. 
Av någon anledning har beväpningen plockats bort från min text. Däremot har det blivit nobben från regionrådet själv. 
Henrik Fritzon lyser med sin frånvaro. 
Svagt. 
Tummen ner.
(klicka på bilden med min text i dagens Sydsvenska här nedanför. Texten blir då större.)

Malmö FF har drabbats av CL-sjukan

Denna sjukdom drabbar företrädesdevis svenska fotbollsklubbar som skördat framgång ute i Europa. Exempelvis om man kvalar in till Champions League (CL). 
Plötsligt flödar den annars så magra börsen över med pengar. Klubbens ledare och spelare drabbas då lätt av hybris. 
Storslagna planer skissas genast upp. Spelare värvas på löpande band. Svenska klubbar tror genast man kan matcha både Real Madrid, Barcelona eller varför inte Juventus. 
I Malmö gick t o m klubbens ordförande ut och skroderade om, att för nästa Champions League-pengar skulle man minsann köpa hela Swedbank Stadion. Alltså laget hade redan vunnit allsvenskan och kvalat in för CL-spel 2015. 
I maj månad. 
Vi vet hur det gått efter den trumpeten; först däng hemma mot Häcken och sedan förlust borta mot Kalmar FF i helgen. 
Klubben har drabbats av CL-sjukan och är nu en stapplande mumie. Det är för en svensk klubb en allvarlig sjukdom. 
Tidigare sjukdomsfall, Helsingborgs IF samt andra, höll det på sluta med konkurs för klubbarna. 
”Det ska inte vi upprepa”, betonade ledarna i MFF under julen. 
Och så är man på väg att göra om samma fadäs. 
Problemet är större än vad man vill ge sken av; laget fungerar nämligen inte alls. 
Varför värvade klubben tre norska bänkspelare? 
De har verkligen inte imponerat på mig. I gengäld har lagets kung, Markus Rosenberg, blivit isolerad.
Varför värvade klubben en back från Peru, när man har en egen jättetalang i Pa Konate? 
Det var många år sedan som jag såg MFF så genomusla som i de båda senaste matcherna. CL-sjuka. Både på och utanför planen. 
Det behövs akuta insatser. 
Problemet är att akutens personal redan går på knäna.

Svensk akutsjukvård högeffektiv-utan patienter

Det var en helt vanlig grå vardags morgon i förra veckan. Då ringde plötsligt telefonen. 
”Jag har ordnat en akutremiss till röntgen och akuten. Du kan hämta den i receptionen”. 
Det var min husläkare på Vårdcentralen. Han ville skicka mig till akuten. 
Nu. Med. En. Gång. 
Akuten i Lund, av alla ställen. 
”Jaha, där rök denna dag”, tänkte jag, för det vet väl alla hur illa ställt det är med landets akutmottagningar: överbefolkade med hostiga, snuviga, och benlösa patienter. Sjuklingar som ligger på längden och tvären i en aldrig sinande kö. 
63 500 patienter söker sig årligen till akutmottagningen i Lund. 
Jag med mitt finger skulle få vänta. Låg-låg, prioriterad.
Tolv timmar. 
Minst. 
Men tänk så fel jag hade. 
Ett mirakel. 
Där fanns nämligen ingenting. Inte ens minsta snuva. Tomt på folk. Jag med mitt sjuka finger var helt ensam. 
”Har alla sjuklingar avlidet”, tänkte jag i mitt förvirrade tillstånd. 
Den stunden var akuten i Lund min egen akut. 
Jag blev både röntgad och fick träffa läkaren med blixtens hastighet. Det fanns inte ens minsta lilla tid över, för att öppna den medhavda utgåvan av dagens Kvällsposten.
Så visst händer det märkliga saker här i livet. Svensk akutsjukvård är högeffektiv. Utan patienter, vill säga.
I bland ska man dra en vinstlott.
En annan gång ska jag berätta om hur det är att komma till akuten med ambulans. Då pratar vi plötsligt om motorväg rakt in i hela härligheten.

Calle Rockbäck: "Hemsjukvården i Lomma får min rödaste ros"

Så här skrev jag i morse på Facebook:
"GodMorgon i Stugan. Jag har sedan olyckan den 3 april, fått en unik inblick i den svensk akutsjukvård. När kampen ställs mot döden, skys inga medel. Allt skruvas upp till topp. Blixtrande hjärnor tar rekordsnabba beslut. Nålar hit och nålar dit. Vätskor in och vätskor ut. Du själv befinner dig i en slags centrifug som snurrar ut ditt liv-eller in. Tempo-tempo! Det gäller att överleva. Jag överlevde. Tack till den svenska akutsjukvården. Jag har mycket att berätta. Kommer kanske på bloggen en vacker dag. Bilder finns!"
Numera åker jag med sjuktransport några gånger i veckan in till sjukhuset i Lund för omläggning av de skador som återstår efter olyckan. Räknar med ytterligare en operation.
Trots det går det framåt.
Skönt det.
Om några veckor eller så, kan jag (hoppas, hoppas) braka i gång med bloggen fullt ut. Jag längtar och har saknat alla mina läsare något ofantligt.
Ännu är jag inte där. Blir väldigt fort trött. Återhämtning, men så har jag också farit runt i en centrifug med livet som insats. Sådant kostar på.
En annan dag kommer jag också att berätta om hemsjukvården i Lomma som gjort en fantastisk insats.
De får redan nu den rödaste ros som jag kunde uppbringa.

Lycka är att få klippa ner en jasmin

Det kanske kan tyckas löjligt; att bli lycklig över att få klippa ner en jasminbuske i februari. Det är väl inget märkvärdigt med det, tänker du. 
Helt rätt. 
Det är inte alls något märkvärdigt med att tukta en tämligen vanlig sketen buske. Är man frisk och kry, så är det t o m lätt som en plätt. 
För mig var det trots allt en stor lycka att få kapa Täppans jasmin. 
Låt mig förklara. 
Precis på dagen för ett år sedan råkade jag ut för en allvarligt olycka. Det hade kunnat gått åt helvetet. Föreställningen varit över.

På grund av en neurologisk sjukdom som en tumör förorsakat, har jag ingen djupare känsel. Min fötter i stort sett utslagna. Benen sådär osv. 
Kommer jag i obalans kopplar inte hjärnan på grund av den saknade djupare känseln. Signalen om att kroppen är i obalans finns helt enkelt inte. Resultatet blir att jag faller handlöst. 
Bakåt eller framåt. 
Precis på dagen för ett år sedan inträffade just detta. Jag föll handlöst bakåt och slog huvudet i en trappavsats gjord av sten. 
Tuppade av. 
Blod. 
Hål i huvudet. 
Ambulans. 
Akuten i Lund. 
Jag hade en enorm tur. Resultatet blev en kraftig hjärnskakning. 
Det har tagit mig i stort sett ett år att komma tillbaka. Hyggligt i alla fall. Skräcken att falla finns där alltid. 
Förstår ni mig bättre nu, när jag säger att det var en ljuvlig lycka att själv kunna klippa Täppans jasmin? 
Till sommaren blir den åter frodigt grön med tusentals små vita blommor.
”Lyckan kommer, lyckan går. 
Den Gud älskar, lyckan får” 
FOTNOT: Inlägget på bloggen om olyckan. Klicka HÄR!