Så här skrev jag i morse på Facebook:
"GodMorgon i Stugan. Jag har sedan olyckan den 3 april, fått en unik inblick i den svensk akutsjukvård. När kampen ställs mot döden, skys inga medel. Allt skruvas upp till topp. Blixtrande hjärnor tar rekordsnabba beslut. Nålar hit och nålar dit. Vätskor in och vätskor ut. Du själv befinner dig i en slags centrifug som snurrar ut ditt liv-eller in.
Tempo-tempo!
Det gäller att överleva. Jag överlevde. Tack till den svenska akutsjukvården. Jag har mycket att berätta. Kommer kanske på bloggen en vacker dag. Bilder finns!"
Numera åker jag med sjuktransport några gånger i veckan in till sjukhuset i Lund för omläggning av de skador som återstår efter olyckan. Räknar med ytterligare en operation.
Trots det går det framåt.
Skönt det.
Om några veckor eller så, kan jag (hoppas, hoppas) braka i gång med bloggen fullt ut. Jag längtar och har saknat alla mina läsare något ofantligt.
Ännu är jag inte där. Blir väldigt fort trött. Återhämtning, men så har jag också farit runt i en centrifug med livet som insats. Sådant kostar på.
En annan dag kommer jag också att berätta om hemsjukvården i Lomma som gjort en fantastisk insats.
De får redan nu den rödaste ros som jag kunde uppbringa.
lördag 24 maj 2014
Calle Rockbäck: "Hemsjukvården i Lomma får min rödaste ros"
Etiketter:
akuten,
akutsjukvård,
hemsjukvården,
Lomma,
Lunds Universitetssjukhus,
ortopeden,
ros
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar