”Soffan måste tömmas på dina papper. Annars sprängs pinnsoffan, där min farmor en gång i tiden drog sin sista suck”.
Hustrun lät som en kompaniofficer från en svunnen tid.
Kompromisslös.
Det är då som mannen känner sig som en strykrädd hund.
Man gnäller inte ens.
Papper, papper och så ÄNNU mera papper: vart jag än mig i världen vänder, ser jag endast pappershögar.
Mitt liv i papper.
Pinnsoffans rensas från pappershögarna. Staplas i ett av rummen. Nu är det meningen att jag ska hyvla av högarna.
Papper för papper.
Hustrun kan inte förstå hur jag har kunnat samla på mig så mycket papper under 46-års äktenskap.
”Tänk på våra barn och barnbarn. Ska de ärva alla dessa värdelösa papper? Stackars människor.”
”Papperna är inte alls värdelösa”, försöker jag.
Tar sats.
”Där kan finnas guld”.
”Guld? Jo du, pyttsan. Bara skräp. Seså sätt fart. Sortera. Det mesta går säkert att slänga. Vi får mala”.
Jag tänker på flyktingarna.
De har sitt liv i kånken på ryggen. Några kalsonger, trosor, t-shirt, samt i bästa fall en banan. Men inga papper.
Det har däremot jag.
I drivor.
Mitt liv.
Var skall jag börja?
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar