Lomma i paraply: Här festas loss i extremhetta på Sicilien-för 50 år sedan

 

Det är jag med skägget på den 50-åriga suddiga bilden. På den tiden var man en ung glad man. Det var 50 grader i solen mitt på dagen. 

Torkan gigantisk.

Vi samlades för lunch i en pittoresk strandrestaurang på Sicilien. 

Klädkoden badbyxor och bikini. 

De nakna fötterna grävde djupt i den heta sanden. 

Det var tjo och tjim och vino och birra. Ett jävla tryck mitt på dagen. 

På andra sidan Joniska havet italienska fastlandet. Där dog människor i hettan. Vi ungdomar brydde oss nada. 

Fullt ös. 

Livet stenkul. 

Det var i juli månad 1973. 

Femtio år senare i juli i år, läser jag om att jordklotet kokar. Inga överdrifter är för stora, när kvällspressen jagar klicks. SVT har annars den största hejarklacken i klimatröran. Italien och andra Medelhavsländerna har som vanligt vid den här tiden på året drabbats av en bisarr värmebölja. 

Sicilien sägs vara värst drabbade. Här har mätts upp 50 grader i solen. 

Folk dör. 

Klimatförändringen gastar de högröstade. 

Svenska nyhetsmedia hakar mer än gärna på. Jag sitter hemma i Lomma med omväxlande sol (18 grader) och kraftiga åskskurar. Bara i går fick vi 45 mm nederbörd. Den gulnande gräsmattan blev snabbt grön som en golfbana. Självklart går mina tankar 50 år tillbaka i tiden. 

Extrem värmebölja på Sicilien. 

Minns det som igår. 

Vi låg i vattnet mest hela tiden för överleva. Ingen skrek på klimatförändringen. 

Vi pustade i helvetet på jordklotet. 

Tyvärr har tidens tand glufsat i sig bilderna. Varken hustrun längst till höger, jag i mitten eller Rolle af Trollhättan går att känna igen. 

Ni får hålla till godo ändå.

Tänk som det kan sluta.

 

Lommafamilj öppnar upp sitt hem- bjuder in alla lommabor till Halloweenfest

Inbjudan till alla Lommabor är naturligtvis lika galet och tokigt som själva Halloween. Men det är alldeles sant. Verkar det som i alla fall. 

Så här skriver familjen på Facebook: 

”Hej Lomma! 

Vi är en Svensk-Amerikansk familj som är tokiga i Halloween! Ni får gärna komma till oss nästa Lördag den 29e. Mellan kl 18-21. Trick-or Treat / Bus eller Godis / bara titta eller stoppa förbi och säga hej! 

Det kommer finnas något för alla i alla åldrar! Vi ses nästa Lördag!” 

Som sagt var. 

Det är bara till kliva på. Adressen till familjen i Lomma finns också utlagd. Helst utklädd till en vampyr eller något annat läskigt. 

Visst är det en kul idé i denna dystra tid. Men tänk om det komma 10 000 Lommabor? 

Kan det då stämma? 

Är det ett halloweentroll i farten? 

Ingen aning, faktiskt. 

Jag har sökt familjen vid upprepade tillfällen, men inte fått någon kontakt. Därför lämnar jag inte ut varken någon adress eller namn. 

Vi får väl se. 

Drar på mig en pumpa så länge. 

I trädgården står i alla fall inbjudan. Omgärdad med spindelnät. Ska det vara Halloween, så ska det vara Halloween. 

Varning också för troll. 

Är kanske bäst tillägga.

 

 

Min midsommarkrans kollapsade

 

Midsommarkrans är inte min likör. Känns som en blomsteraffär som hamnat fel. 

Skrev en liten bildlös snutt på Facebook om det. Då kom barnbarnen på midsommaraftonens eftermiddag, med en jättefin midsommarkrans som begick skeppsbrott på farfars skult. 

 Midsommarkransen ska vara laddad med magiska krafter. Bäddar in den blomstertid vi lever i vid midsommartid. 

För farfars del hade det kunnat slutat helt annorlunda. Kransen med blomster och blad, riskerade glida ner runt halsen. Hade då förvandlats till en midsommarhalsduk. 

Inte fy skam, det heller. 

Vad gör man inte, när familjen samlas efter 17 månader i karantän (tack vaccinet). Jo, sätter på sig en midsommarkrans på ett trilskande huvud och sjunger snapsvisor. 

Allt är precis som vanligt, med andra ord. 

Glam och stoj och så kom danskan Winnie med två flaskor danskt öl-se bilden här nedanför. 

Lovade mig det. Om Danmark gick vidare till åttondelen i fotbolls-EM. I

 kväll möter vårt broderland Wales. Allt återgår till det normala. Utan midsommarkrans. 

Trevlig fortsättning på midsommaren. 

Passa på, för ögonblicket är kort.

 

 

Skepp ohoj! Familjen Thornblad landar i Lomma-världsomsegling i två år

I morgon-lördag-klockan 14.00 är det målgång nedanför biblioteket i Lomma. Pappa Anders, mamma Linnéa och smådöttrarna, Tilda och Agnes, lämnade Lomma den 12 maj 2018, för ett äventyr på de sju haven som det heter. 
Det blev ett sanslöst äventyr. 
På Kap Verde blev familjen magsjuka och förkylda. 
Under resan över Atlanten svullnade Anders fot upp och han blev sängliggande ombord. Segelskutans kapten däckad. 
För nu nämna några strapatser. 
Då har jag inte nämnt pandemin som strandsatte familjen. 
Mamma Linnéa är utbildad sjuksköterska. Jobbar på akuten i Lund. Det fick hon nytta av under resan. 
Pappa Anders är utbildad till brandingenjör och arbetar på Rädningstjänsten Syd som bland annat yttre befäl. 
Kunskaper om hantera krissituationer fanns det alltså rikligt med ombord på S/Y Nausica. Guld värt. 
I morgon-lördag-den 1 augusti är det alltså målgång för familjen Thornblad nedanför biblioteket i Lomma. 
Räkna med en klang och jubelföreställning klockan 14.00. 
Här nedanför en bild på hur det såg ut den 12 maj 2018, när äventyret började. Jag har lånat bilderna från familjens hemsida. 
Gå in här, så får du hela äventyret i detalj.

När jag var bjuden till den danska drottningen

Idag fyller den danska drottningen, Margrethe 80 år. När drottningen fyllde 50 år, var jag ackrediterad som journalist på kalaset i Köpenhamn-se akrediteringen här ovanför. 
Det blev en fest mest för mina föräldrar. 
Min mamma slukade allt om kungahusen i Europa, med de nordiska kungliga familjerna i topp. När jag var inbjuden som reporter för följa den danska drottningens 50-års fest, gick mamma i spinn av lycka. 
Jag hade i hennes ögon lyckats som journalist. 
Det var ofantligt stort att hennes son var inbjuden till det danska hovet.  Den natten drömde hon om att hon fick träffa Påven?!
Min pappa som jag aldrig fick leva ett helt liv tillsammans med, såg saken möjligt något annorlunda. 
Mina föräldrar skiljdes när jag var 5 år gammal 1951. 
Pappa var den sanna bohemen. Gav inte ett vitten åt överhögheten.
En glad skit med mycket humor, samt en mycket framgångsrik fisk-och grönsakshandlare i Dalarna. 
Kungahusen var absolut inte hans grej alls. 
Jag minns att han stirrade förundrat på mig, när jag berättade om inbjudan till den danska drottningens 50-års fest. 
Han fick ett blänk i ögonvrån. 
Jag tror det var en tår av stolthet. 
”Danska drottningen? Du ska alltså dit? På hennes kalas?” sa han försiktigt och harklade sig. Satt tyst en stund. 
Snöt sig och sa: 
”Du får bjuda in henne på din 45-års dag nästa sommar, men jag kommer inte. Absolut inte.” Vi kramades.
Jag blev blöt på kinden. 
Sedan viskade pappa i mitt öra: 
”Hälsa den danska drottningen från Calle i Hofors.” 
FOTNOT: Mina föräldrar lever inte i dag. Min pappa hette också Calle. Bodde i Hofors. Hur var kalaset? Det får vi ta en annan gång.

Så firar ensamkommande i Lomma uppehållstillståndet i Sverige

Det här är Taher och Mangal, 18 år gamla. De kom till Sverige för tre år sedan som ensamkommande barn från Afghanistan. 
Numera ingår de i den grupp av ensamkommande som placerats i Lomma. Taher har fått uppehållstillstånd, medan Mangal går i väntans tider. 
När jag under gårdagens eftermiddag såg, att några satte upp ett tält på Strandängarna i Lomma. Alltså samma plats där Dansveckorna brusade fram för en tid sedan, väcktes min nyfikenhet. 
El-skotern tvärnitade. 
Först var de avvaktande. 
Sedan lossnade det. 
Det märkliga var, att jag kände igen båda till utseendet. 
Mycket riktigt. 
De har under sommaren jobbat som kyrkogårdsarbetare uppe vid kyrkan. 
”Då är det ni som krattat så fint på min mammas grav, ” sa jag som den mest naturliga öppningsrepliken i världen. 
Det som överraskade mig mest, var att de pratade en alldeles utmärkt svenska. Taher och Mangal de första ensamkommande jag skamligt nog har träffat. 
De var ivriga. 
Ville skaffa sig ett liv i Sverige.
Beredda jobba stenhårt för en lyckad framtid. 
Båda på god väg. 
Tränade brottning med Lommas klassiska brottarklubb, BK Envig. Inte alls konstigt i mina öron. 
Kraftsporterna är en stor sak i de centralasiatiska länderna. 
Tältet restes för kvällens fest. Deras kompis Ahad, hade fått uppehållstillstånd. Något som måste firas. 
På Afghanskt vis. 
Med mattor utlagda som golv i tältet. 
Min känsla helt spontant efter vårt möte: det här är två ynglingar som kommer skaffa sig ett bra liv i Sverige. Ivern minst lika stor som när Karl-Oskar kom till Amerika i Mobergs utvandrarserie.
Hoppas festen blev lyckad. 

Dansbanan på plats: Här laddas för Lommas dansfest i tre veckor

Jag körde in på Strandängarnas sönderbrända gräs som är Lommas Amfiteater. En stillsam idyll alldeles vid kanten av Öresund. 
Hit brukar sällan några soldyrkare söka sig. Varför vet jag inte.
Det är ett ställe för kontemplation: en stund med dina ensamma tankar. 
Då ser jag tältet och något som ska föreställa en dansbana. Lommas föreningsliv med kommunen i spetsen, har börjat förberedelserna för Dansveckorna. 
Bakom tältet en rad bajamajor som ser ut be om ursäkt att de finns till. Ingen levande människa syns till. Annat blir det på lördag. 
Då drar tre veckors dansande igång. Förvandlar den stillsamma idyllen till en sprakande fest. När jag kommer hem tar jag fram en bild från den 21 april i år, senast jag besökte Amfiteatern. Våren ägde platsen med en formidabel grönska-se bilden till vänster här nedanför. I dag är samma plats-bilden till höger-sönderbränd av en rekordsommar. 
Hela dansfestens program hittar du HÄR på kommunens hemsida. 
Det blir något i hästväg. 
En oslagbar sommarfest. 
Bara torkan håller i sig.
(förlåt alla bönder) 

Lommafesten lockade tre A-lagare till Centrumtorget

Jag skrev i går om att Lommafesten var ett helvete för handikappade. Näst intill omöjligt ta sig fram i folkträngseln med handikapphjälpmedel. 
Därför gjorde jag en ny test i dag. 
Mycket folk i rörelse. 
Siktade in mig på Lommafestens hjärta. Kajgatan som löper utmed Höje å längst Strandstaden: knalle & matmarknad, bakluckeloppis, Aram Dance Theatre, vid Fiskboden m m. 
Bara ta sig över Varvsbron med el-skotern, är ett äventyr i sig, bland alla gående och cyklande människor. 
Trångt, trångt. 
Räkna inte med att någon flyttar sig i onödan för en handikappad person. Nej, nej-vad fan gör du här, liksom.
Någon berättade för mig, att på Kajgatan fick man skära sig fram med kniv. 
Det var droppen. 
Jag insåg det omöjliga. 
Vände och snirklade mig tillbaka över Varvsbron. 
Landade till slut på ett tomt Centrumtorg. Där fanns ingen Lommafest alls. Endast tre A-lagare som festade på sitt vis med brännvin, öl och en dunk vin. Lunchfyllan redan toppad med sluddrigt prat.
Hårdkörning.
En härjad kvinna slocknade kvidande på en bänk. Ingen vacker syn att skåda. Det är aldrig en vacker syn skåda in i människors mörkaste sidor.
För inte så länge sedan var Centrumtorget hjärtat i Lommafesten. 
Nu öde. 
Bortsett från de tre A-lagarna i övre medelåldern. Nej, jag hade aldrig tidigare sett dessa människor i byn. 
Nu fick de ett helt torg för sig själva. 
Varför trängas när man ska ta sig ett järn? 
Ja, eller några dussin då, är kanske bäst tillägga. 
Jag körde hem till en kopp kaffe. 
Fridens liljor.

”Jag missar fira en 30-åring i dag”

För 30 år (1987) sedan flyttade jag med min familj in i byggröran i hamnen i Lomma. Vi var först på plats, i det som sedan skulle bli en av Sveriges bästa bostadsrättsföreningar, Skrattmåsen. Några månader senare var området färdigbyggt. 
Sedan dess har alla flyttat eller avlidit. Utom vi båda samt fyra personer till. Boende har inte flyttat på grund av vantrivsel. 
Orsakerna har varit flera: skilsmässor, jobb på annan ort, villaköp, institutioner för äldre, samt andra orsaker. 
Ja, så har ett 30-tal vänner avlidit i vår omgivning. Det har många gånger varit en smärtsam upplevelse. 
Det är så livet ser ut i en bostadsrättsförening som fyller 30 år. 
Livet tar och livet ger. 
I dag är det alltså fest med helgrillad gris, tält på parkeringen och lövad dansbana. Alltså precis som när vi firade 25-års dagen 2012 som blev mycket lyckad. 
Därför är det med sorg i hjärtat jag och hustrun inte kan vara med i dag. Min hälsa har i veckan inte varit något att skryta med. 
Orken finns inte där, helt enkelt. 
Jag skriver alltså detta med kärlek till de boende i Skrattmåsen. 
Ni finns med oss i våra tankar.

Heja livet! 70-års fest in i framtiden

Det har fyllts år, 70 år. 
En milstolpe på alla sätt och vis i en människas liv. 
För det första, bör en medborgare bli lycklig över att få fylla 70 år. Tyvärr plockas allt för många människor bort före högtidsdagen. 
För det andra är det med andra ord något att markera. 
Då finns det flera alternativ: ordna en storlagen fest för Gud och envar, sitta och sura i stugan i sin ensamhet, dra till Honolulu, leva rövare och avlida efter för mycket hula-hula dans, ordna ett barnkalas som ingen gör. 
Då gjorde jag det. 
Ordnade ett barnkalas för mina fem barnbarn. (texten fortsätter efter bilden)

Vad kan då vara bättre än åka till leklandet, BonBon-Land i Danmark? 
För en icke ringaktig peng ställde t o m BonBon-Land upp med arrangemanget. Kalaset uppdukat med väldigt goda hamburgare, Pepsi, ballonger, tårtkakor, ännu mer Pepsi, danska flaggor och hela baletten. Inte ens en öl till de vuxna. Endast Pepsi. Och gott kaffe. Det blev hur kul som helst. 
Barnen och deras rara föräldrar fyllde på med att åka den ena karusellen efter den andra. Bedstefar (farfar/morfar på danska) klarade inte ens av Hundprutterutchebane som minstingen Liv, 3,5 år, älskade. 
Bedstefar hade lovat åka en barnkarusell. 
På en häst. 
Det fick bli en pålle som stod stilla. 
Fastgjuten i backen. 
Det blev hur som helst en 70-års fest som vi aldrig glömmer. Tänk så kul det kan vara att få fylla 70 år. 
En dag med många goda skratt som kommer eka länge över det danska leklandet. Något för barnbarnen att bära med sig in i framtiden.
Heja livet!

Guldbaggen

En guldbagge kan man föreställa sig se ut som Gud som haver. 
Den baggen jag hittade på nätet ser då ut som fan själv. Frågan är om det inte rent ut av är fan själv på vinjettbilden. 
Bilden illustrerade en artikel om en algerisk man som skulle offra baggen på Eid Al Adha, en muslimsk högtid eller något sådant. 
Det slutade tvärt om. 
Baggen stångade i stället mannen till döds och blev så där galet glad åt sitt offerlamm.

Det är väl ungefär så jag känner mig inför varje Guldbaggegala. 
Här rapas det upp film på film på film. 
Skådespelare hyllas och prisas. 
Pinsamma tacktal tas tacksam emot. 
Jag har aldrig sett en enda av filmerna. Inte ens Sune i fjällen. 
Med andra ord. 
Jag blir så där galet glad och känner mig som ett offerlamm. 
Fågelholk är ett annat ord. 
Det är annat med diverse sportgalor i TV. Där har jag sett det mesta och kan ha åsikter och kloka, nåja, synpunkter. 
I kväll blir det programledaren Petra Mede som ska rädda min TV-kväll. 
Henne har jag sett många gånger. Gillas skarpt.
FOTNOT 1. Sänds i SVT1 20.00-22.00 FOTNOT II. Tyvärr räddade inte ens Petra Mede min TV-kväll. Det blev i stället en lååång plåga.

”I have a dream”

Ursäkta mig, Martin Luther King, om jag snodde dina bevingade ord från ditt tal vid Lincolnmonumentet i Washington, den 28 augusti 1963. 
”I have a dream” 
För det har jag, alltså en dröm. 
Drömmer om att under 2015 nå fram till den heliga graalen; en miljon besökare på min blogg. Något helt enastående. 
1 000 000! 
Jag är på väg. 
Nyårsnatten passerade bloggen 850 000 besökare. 
Jag får nästan nypa mig i armen. 
Då ska ni veta att jag har inga lockande annonser på bloggen. Jag tackar ständigt nej till erbjudande. Vill stå helt fri. Inte få händerna bakbundna. 
Det har säkert kostat mig några sköna slantar i intäkter. 
Det skiter jag i. 
Min blogg är ingen vinstmaskin, utan gräver små rara hål i min börs. 
Jag mår bättre så. 
Kommer jag då att sno åt mig den där heliga graalen under 2015? 
Ja, om både bloggen och jag flyter vidare, bör vi i bästa fall nå fram under senhösten? 
Kanske bäst att gardera sig med ett ?. 
Då ställs nästa fråga. 
Hur ska jag markera 1 000 000 besökare på bloggen? 
Landets första miljonblogg, skriven av en pensionär; klang och jubel, fest och glamour? 
Ärligt talat. Jag har ingen aning. 
Jag kanske ber Gränna skicka ner några lådor polkagrisar. Delas ut gratis på Centrumtorget i Lomma. 
Tja, varför inte.

Rajtan-tajtan

När det är nyårsafton, ska man ha skoj, festligt, kul eller rajtan-tajtan som betyder samma sak. Fast ändå. På något vis ett festligare ord. 
Har man då upplevt nästan sju årtionden med nyårsafton, bör man veta vad man skriver om. Annars är ens vandring meningslös. 
0-5 år. Minnet tomt som ett sädesmagasin före skörden. 
5-10 år. Tomtebloss. 
10-15 år. Raketer. Helst danska. Smällde högst. 
15-20 år. Rajtan-tajtan. Nu jävlar är det på allvar. Damer. Dans. Club 54. Amiralen. Köpenhamn. Gröna hissen. En häxpipa exploderade i kamelhårsulstern. 
20-30 år. Festligt. Familj. Barn. Vänner. Raketer. Hemma/borta. Grogg. Högt i taket.  Tjo och tjim, fram till frukosten med konjak.
30-40 år. Se ovan. 
40-50 år. Barnen nivå rajtan-tajtan. Far och mor nivå Savoy. Raj-raj med cigarr till champagnen klockan 24.00. 
50-60 år. Hemma. Ensamma. Eller i trötta vänners lag. Skönt. Julmust. Dåliga TV-program. Lirade möjligen, fast bara möjligen, gitarr. 
60-70 år. 12-slaget firades en gång in med en Helan&Halvan-film. Inne hos grannen. Skratten ekade högre än raketerna utanför fönstret. Trots enbart läsk med något litet i. 
Hur det blir mellan 70-80 år, får vi avvakta några år till. Om man minns. Är faktiskt inte där ännu. Om jag nu minns rätt.
Ja, roligare än så här blir det sällan. Fast kul har det allt varit. 
Många gånger. 
För några år sedan firades det nya året in i Berlin. Stod bombförkyld i en snödriva och tittade på raketer som sköts upp från Brandenburger Tor. 
Det var ingen rajtan-tajtan, precis. 
Vi syns på det nya året. 
Skål!

8000 lysande ballonger visar upp skammens mur i Berlin

En fantastisk bild med lysande ballonger längs de femton kilometer som muren skilde öst från väst i centrala Berlin. 
Där skammens mur en gång tronade, lyses i natt upp av 8000 ballonger. 
Daniel Rydèn skriver i Sydsvenskan: 
”Strax efter sju söndag kväll ger borgmästare Klaus Wowereit en signal, ballongerna lossas och "Berlinmuren" lyfter – på minuten 25 år efter att den italienske journalisten Riccardo Ehrmann skickade ut det historiska nyhetstelegrammet: 
"Muren öppnas i kväll!"

Festligheterna vid Brandenburger Tor pågår under hela söndagen, för att kulminera på kvällen. 
Det som ansågs vara en omöjlighet inträffade verkligen. Muren öppnades den 9 november 1989 och revs sedan. 
Bit för bit. 
Kommunismens fula tryne lyfter symboliskt till himlen i kväll med hjälp av 8000 ballonger. 
Auf Wiedersehen!
FOTNOT: Sydsvenskan skriver 8880 ballonger. Tyska tidningar 8000. Jag satsar på att tyskarna har räknat rätt.