Hallå Jan Guillou! Här har du pensionär Hamilton-jag kommer som ett ryggskott

 

Läste i Aftonbladet, att Jan Guillou arbetar just nu med det sista kapitlet i en kommande "Hamilton"-bok, som han kallar för "ett pensionärsäventyr". 

Guillous skapelse, Carl Gustaf Gilbert Hamilton, har blivit pensionär. Greve, underrättelseofficer och attackdykare i Svenska flottan med specialistutbildning hos Navy Seals och FBI. Det var då det. 

Numera har stjärnan blivit åldring. 

Höftledsopererad. 

Knallar omkring med kryckkäppar bland bokbladen. Guillous alter ego, Erik Ponti, har opererat ryggen och går med käpp. Eftersom jag själv platsar både med höftledsoperationer och ett diskbråck som borde opererats, plus lite annat smått och gott, borde jag platsa som Hamilton i en kommande film. Guillous böcker blir nämligen alltid filmatiserade. 

Kryckor, käppar och rullstolar har också varit ett ständigt återkommande tema i mitt liv de senaste 35 åren. Bortsett från det, är jag en ovanligt välbehållen 75-åring. 

Pensionärsboken, ”Den som dödade helvetets änglar”, beräknas släppas i januari nästa år. 

Aftonbladet skriver vidare: 

”Den 77-årige författaren stänger heller inte dörren för att det kan komma fler böcker om pensionärsduon framöver”. 

Så, Jan Guillou, slå mig en signal. 

Jag kommer som ett ryggskott.

 

Lommas nya tågstation utan biljettautomat-blev 15 sopkorgar!

 

Här sitter Lommabon, Karsten Bringmark, med en av stationens sopkorgar. 

Biljettautomaten lyser med sin frånvaro. 

Karsten är numera en pensionerad journalist som förgyller pensionärslivet med kommunalpolitik. Är ledamot för socialdemokraterna i miljö-och byggnadsnämnden i Lomma kommun. 

Till sin förvåning upptäckte Karsten Bringmark, att det inte fanns några biljettautomater uppsatta vid Lomma nybyggda tågstation. 

Invigningen sker den 12 december i coronans tecken och hålls digitalt. 

”Här finns många andra tekniska finesser, men inga biljettautomater. Det är för dåligt. När jag undersökte saken har jag fått till svar att biljett kan köpas via en app eller på tåget. Hur ska man hinna med det, när det tar endast sju minuter in till Malmö,” betonar Karsten Bringmark med kraft till mig. Så sant som det är sagt.

Vi äldre är numera med ålderns rätt mer sugna på en napp än en app, om man nu får skoja till det. Många äldre föredrar faktiskt en biljettautomat före den moderna smartphone tekniken. 

Varför ska det vara så svårt att förstå det? 

Finns det inget hjärta kvar? 

Istället kan jag räkna till minst ett 15-tal sopkorgar. Miljöpartisterna borde vara nöjda.

Nu har Karsten Bringmark bestämt sig för att kriga för biljettautomater på Lommas nya fina tågstation. Något som faktiskt borde vara en självklarhet. 

Heja Karsten! 

Stå på dig. 

 

Bildextra: Rolle, 75 år-pensionären som spränger alla gränser

Läs och förstummas. 
Det blev en stressig höst, för bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. Först körde han motorcykel från Katmandu, Nepel, till Tibet. 
Vägen dit ska vi inte tala om-se bild här ovanför. Mer en bred stig med sidor branta som stuprör. 
Ras och elände i parti och minut. 
Emellertid. 
Han överlevde. 
Det firade vår pensionär med att köra vidare till Mount Everest Base Camp på 5545 meters höjd. 
Jo, det var tuffare än tufft, erkänner han. 
Och konstig mat. (texten fortsätter efter bilderna)

Väl hemma i Sverige tog han två andetag. Sedan bar det av igen. 
Till Afrika. 
Där körde Rolle, 75 år, kors och tvärs med en bil i 747 mil. Det blev en knippe spännande länder, savanner, vilda djur och konstig mat. 
Äventyr, mina vänner, äventyr. (texten fortsätter efter bilden)

Här sitter Rolle hemma i vårt kök. 
I Lomma. 
Exotiskt nog. 
För mig.
Och berättar om höstens märkliga resor. Nja, man får allt dra saker och ting ur honom. 
Skryta är inte hans melodi. 
Jag beundrar honom.
Vår vän sedan mer än 50 år tillbaka. 
Hur orkar människan i den åldern? 
Visst blev han yr i huvudet på hojen på grund av höjden i Mount Everest, men vad då? Sedan bjöd han mig på konstig mat. 
Jak från Tibet. 
Det lär smaka som en kombo av ox-och älgkött.
Jaså?
Var Rolle är nu? 
I Thailand. 
God Jul, din galning.

Mount Everest North Base Camp-Rolle på väg med sin MC

Sent i går kväll fick jag kontakt med äventyraren, Rolle af Trollhätta, via WhatsApp. Bloggens egen pensionär äventyrare befann sig i Lhasa, Tibet. 
Det var ett helvete köra motorcykel från Kathmandu. Vägen i stort sett obefintlig. Bergmassiv som rasat över vägen. Totalstopp. Fick rensas upp av bybor. 
Nej, den här motorcykelfärden är ingen semesterutflykt på något vis. 
Hur orkar människan? 
Rolle har ändå fyllt 75 år. 
Det mesta som ska kallas väg ligger så högt som på 3700 meteri Himalaya-masssivet. Från Lhasa går nu färden vidare till Mount Everest North Base Camp (Tibet) som är sista utposten på 5200 meters höjd. 
Här vilar klättrarna ut eller vänjer sig vid höjden, för slippa höjdsjuka. Det är också sista utposten för vanliga turister som orkar, vill säga. Vägen eller vad den nu kan kallas för tar slut vid denna North Base Camp-se bilden. 
Det är alltså dit Rolle af Trollhättan nu är på väg på sin motorcykel. Om han lyckas, kommer han kontakta mig från denna exklusiva plats. 
Spännande, minst sagt. 
Och som sagt var. 
Håll alla tummar och tår för Rolles unika äventyr. 
Må han överleva.

Rolle-75 år-kör motorcykel till Tibet-var är han?

Ni som följt bloggen under åren, minns säkert bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. Det har blivit en hel del. 
Minns när han som pensionär liftande tog sig fram i Afrika. Ofta har Rolle kört motorcykel. Både här och där i världen. 
Inte minst på Mount Everest trånga farliga s k vägar. Hala som korvskinn mellan stup på några tusen meter. 
Det är minst sagt ett vågstycke av rang. 
För en tid sedan gav han sig iväg igen. Nu skulle han köra motorcykel mellan Kathmandu (Nepal)-Lhasa (Tibet). 
Och tillbaka. 
En sträcka på några hundra mil, men med vägavsnitt så högt som över 5000 meter. Inget under 3700 meter. Bara en sådan sak.
”Hej”, sa han till mig. 
”Nu drar jag. Flyger in till Kathmandu. Sedan börjar äventyret.” 
Sedan dess har jag inte hört ett jota. 
Självklart är både jag och hustrun oroliga. 
Hur ska det här sluta? 
Människan är ändå 75 år gammal.
Tala om pigg pensionär.
Bilderna jag publicerar är från en tidigare tur till Mount Everest, världens högsta berg. Ja, du milde min tid.
Vi får hålla alla tummar och tår. 

Från Lommakebab till indisk husmanskost med krut i

Här sitter bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, och drar i sig indisk husmanskost hemma hos vännerna i New Dehli, Indien. 
Rolle meddelande mig i dag att välkomstmiddagen var dhal, ris samt andra godsaker som får de flesta magar att vända sig ut och in. 
Alltså en helt vanlig indisk husmanskost med krut i som äts över hela Indien.
Med fingrarna. 
Bestick?
Vad är det?
Indisk husmanskost. Ungefär som våra bruna bönor eller stekt fläsk med löksås. Även om liknelsen haltar betänkligt. 
Det var i onsdags jag skrev om Rolles äventyrliga MC-planer i Himalaya. Nu är han på väg. 
Fast först ett stopp i New Delhi för en extra uppladdning. Det fick bli indisk husmanskost.
Jag gillar verkligen bilden på löpet. 
Det här är inte direkt en bild från en turistresa. Nej, det är Rolle af Trollhättan på resande fot. Rakt ut i den skakiga verkligheten i stora vida världen. 
Snacka om tuff  pensionär. 
För säkerhets skull skickade vi med honom lite huskurer made in Lomma. 
Ja, jävlar i min lilla låda.

Rolle laddar i Lomma-världsäventyr på MC

Här sitter jag och laddar bloggens specielle äventyrare, Rolle af Trollhättan, med en äkta Lommakebab modell Mount Everest. 
Det kan behövas. 
I morgon tar han flyget till New Delhi, för umgås med sina indiska vänner. Smälta den enorma Lommakebaben med lite krut i maten från det indiska hemlagade grönsaksköket. Jo, han har pansarmage. 
Också. 
Efter fått i sig den spännande kulturen i kombination med det ständigt rådande trafikkaoset i New Delhi, flyger han vidare till Katmandu i Nepal. 
Nu börjar det riktiga äventyret. 
Där gränslar Rolle en MC, Royal Enfield modell 1948 och gasar i väg mot ett äventyr mot toppar på över 8000 meter i Himalayamassivet. 
Mina franska nerver kommer i dallring. 
Om jag fixat det, hade jag som de amerikanske idrottsmännen, gått ner på knä i bön. För de sista 20 milen fram till Mustang intill den Tibetanska gränsen är ingen väg, men ändå kallas det för väg, när lerstigen klättrar utefter bergskammen med stup rakt ner i helvetet. 20 mil, var det, som sagt var.
Biltrafik förbjuden.
Fattas bara.
Jag är, 71 år. Rolle, 73 år. 
Pensionärer. 
Om jag är en knäppgök, är Rolle en galenpotta. 
Be ni också en bön för honom. 
Det kan behövas. 
Må det gå bra.
FOTNOT. Bilden här nedanför. Finns där ett hotell? 

Exklusivt: Lommabo jämför sig med Donald Trump

Vi börjar med bilden här ovanför. 
Donald har löshår. 
Det har inte jag. 
Däremot har jag påsar under ögonen. Det har Amerikas nye president fixat till med en skönhetsoperation. Påsar får nämligen alla gamla gubbar, så det så.  
Näsan. 
Titta på Donalds näsa. Rätt liten om man jämför med min stabila kran. 
Näsan växer under hela ens livstid. Donald kan inte haft mer än en prick till näsa som barn.
Donalds ansikte har någon plastikkirurg helt klart städat upp. Han är onaturligt slät och fin, medan mitt ansikte ser mer ut som en obäddad säng. 
Precis som vi män blir som fyllt 70 år. 
Donald föddes 14 juni 1946. Samma datum som jag och min hustru förlovade oss på Kosteröarna 1969. 
Donald är också nästan två månader äldre än jag. 
Pensionär. 
Den äldste som blir president i USA någonsin. 
PRO borde värva honom som medlem. 
När Jan Guillou fyllde 70 år i januari 2014, jämförde han det med dödens zon, 70-90 år. De flesta ”pass away” som Donald säger. 
Här lurar en dödlig fara på oss, Donald.
Donald är självklart vida överlägsen mig rent ekonomiskt. Hans Trump Tower på Manhattan, New York, är jag givetvis avundsjuk på. 
Det gör nästan ont. 
Jag vill också ha ett eget Tower på Manhattan.
När det gäller spel är Donald helt klart sämre än mig. 
För tjugotvå år sedan satte jag en tjuga på 4-0 till Sverige i fotbolls-VM mot Bulgarien. Det blev 4-0 till Sverige. 
Jag kunde kvittera över 1400 spänn. I början av 1960-talet hade jag också alla rätt på dåvarande ishockeytipset. Vann 15 riksdaler. Halva Sverige hade lika många rätt. Ishockeytipset blev ett fiasko. Lades snabbt ner. 
Fiasko har också Donald gjort inom spelvärlden. 
Kasinot, Trump Taj Mahal i Atlantic City, gick i konkurs. Det var nära dra ner Donald i dyn. Han fick leva på lånade pengar. 
Livet var ett elände för Donald. Samtidigt satt jag hemma i Lomma med en flaska Amarone och lite goda ostar. 
Spelvinsten från matchen mot Bulgarien. 
Den enes bröd, den andres död.

OBS! 
BOKSLÄPP LOMMA BIBLIOTEK DEN 3 DECEMBER KL. 12.00-14.00

Livet är inte alltid en räkmacka

Svensken äter normalt frukost. 
Amerikanarna äter ingen frukost. Kanske, men inte tänkbart, en bit kladdkaka. Fast knappast troligt. 
Jag vet, för jag har bott en hel del hemma hos folk i USA. 
I Sverige varierar utbudet. 
Vissa nöjer sig med en kopp kaffe eller te, möjligen, men bara möjligen, en liten brödbit. I marginalen andra som kör på fastande mage till lunchen. Fler än vi tror, drar i sig rena middagen, toppad med gröt, ägg, bacon och en halv Skogaholmslimpa.
Sedan rullar dagen på. 
Till lunchen blir det dagens för 69 spänn med en sladdrig salladsbyffé på ett sunkigt ställe. Om du jobbar, vill säga. 
Är du pensionär, är läget ett helt annat. 
Du kan njuta av morgontidningen, morron-TV samt en grötfrukost utan tidsstress. 
Nästa matstopp är lunchen. 
Den kan bli lite hur som helst: rensa kylen, en kopp kaffe med en fralla eller njuta extra av livet med en räkmacka. Till den tar vi pensionärer gärna ett glas vitt vin. Skiter fullständigt i att dagen är mitt på dagen. 
Det var där vi landade i dag, onsdag: livet är en räkmacka. 
Precis innan första tuggan och klunken vin ringer telefonen. Det är en till familjen mycket närstående person som bor två mil bort: bilen stendöd, tusen saker måste göras i röda rappet, bland annat en viktigt resa runt större delen av Skåne. 
Eftersom personen i fråga är fylld med samma DNA som herrskapet själv, havererar räkmackan och vinet som turligt nog inte ens fick en smutt. 
Det blir en omedelbar utryckning. 
Rädda vad som räddas kan. 
Tillvaron snurrar plötsligt i över 200 km i timmen.  
Monzabanan
Formula 1.
Livet är inte alltid en räkmacka.
Gnägg! 

”Jag fick i alla fall en ballong”

Jag har varit folkpensionär i över fyra år nu. 
Det sas att det fanns en hel del godbitar att se fram emot när man klev över den magiska gränsen 65 år. 
Väldigt mycket som varit krångligt skulle plötsligt underlättas. 
I helvete heller. 
Allt samman är en myt. 
Inte ens en socialdemokratisk regering har hjälpt. Visserligen under konstgjord andning med miljöpartiet och vänsterpartiet som visselblåsare, men ändå. 
-Är du en skrynklig pensionär? 
-Ja. 
-Då ska du jävlar i min låda klämmas åt. 
-Jamen, vi byggde upp folkhemmet? 
-Snicksnack. Det var Per-Albin och då var du knappast född. 
Ja, ni förstår själva. Tandläkaren vågar man inte ens tänka på. Där kostar det över tusen spänn att bara gapa. 
Det är inte lätt alla gånger. 
Inte ens en kopp kaffe bjuds man på i matbutiken. 
Jag fick i alla fall en ballong när jag tittade in hos Coop i Lomma. Man ska vara glad för det lilla. 
Nej, då är det allt mysigare få vara farfar åt en liten hundvalp. Vovven tar mig för det barn jag alltid varit. 
Bäst så. (texten fortsätter efter bilden)

Gunilla Lundström har hört av sig.
"På Slaktaren är kaffet och kakan efter maten gratis för pensionärer" 
Kollar alltså in dagens lunchmeny hos Slaktaren i Lomma. 
Mörkokt mjölkko ?! 
Jag tror jag skiter i gratis kaffe med kaka i dag.

”I have a dream”

Ursäkta mig, Martin Luther King, om jag snodde dina bevingade ord från ditt tal vid Lincolnmonumentet i Washington, den 28 augusti 1963. 
”I have a dream” 
För det har jag, alltså en dröm. 
Drömmer om att under 2015 nå fram till den heliga graalen; en miljon besökare på min blogg. Något helt enastående. 
1 000 000! 
Jag är på väg. 
Nyårsnatten passerade bloggen 850 000 besökare. 
Jag får nästan nypa mig i armen. 
Då ska ni veta att jag har inga lockande annonser på bloggen. Jag tackar ständigt nej till erbjudande. Vill stå helt fri. Inte få händerna bakbundna. 
Det har säkert kostat mig några sköna slantar i intäkter. 
Det skiter jag i. 
Min blogg är ingen vinstmaskin, utan gräver små rara hål i min börs. 
Jag mår bättre så. 
Kommer jag då att sno åt mig den där heliga graalen under 2015? 
Ja, om både bloggen och jag flyter vidare, bör vi i bästa fall nå fram under senhösten? 
Kanske bäst att gardera sig med ett ?. 
Då ställs nästa fråga. 
Hur ska jag markera 1 000 000 besökare på bloggen? 
Landets första miljonblogg, skriven av en pensionär; klang och jubel, fest och glamour? 
Ärligt talat. Jag har ingen aning. 
Jag kanske ber Gränna skicka ner några lådor polkagrisar. Delas ut gratis på Centrumtorget i Lomma. 
Tja, varför inte.

Tokroligt

I bland blir själva livet roligare än alla humoristiska påhittade poänger. Det är då som vi säger, att verkligheten överträffar dikten. 
Ta bara det här med SMS. 
Hustrun har genom åren fått de mest egendomlig SMS. 
Varför? 
Ja, säg det. 
Två exempel här nedanför som vi skrattat gott åt.

Lantmännen i Nyköping vill skicka över några ton vete. 
Inte nog med det. 
Lantmännen passar också på att erbjuda slitstål till snöplogar. Flott som tusan erbjuder man t o m 25 procent i rabatt. 
Det här har vi skrattat mycket gott åt. 
Visserligen är hustrun äkta bonnatös från Västergötland, men ändå. 
Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med alla ton vete. 
Baka upp över två ton går icke för sig. 
Slipstålet till snöplogarna ställer givetvis också till stora problem. 
Jag ringde upp Lantmännen i Nyköping. 
”Nä, vad säger du?” 
Damen i andra ändan av luren vet inte om hon ska skratta eller låta så förvånad som hon verkligen låter. 
Samtalet slutade i som det heter, i god anda. Mest en gemensam skrattfest. 
”Jag har då ingen förklaring, till det här. Vi ber din hustru om ursäkt,” säger till slut damen och drar en djup suck. 
”Nja, det är mest väldigt tokroligt,” svarar jag. 
Och visst är det det. 
Hur roligt som helst, med hela hallen fylld med vete...

Panzarmage i Indien

Tänk att det skulle ta lite mer än 68 år innan man fick telefonsamtal från Taj Mahal, Indien. Nu har det i alla fall äntligen inträffat. 
Telefonen brölade plötsligt till. 
"Hej, det är Rolle. Jag är i Taj Mahal". 
"Var sa du?" 
"I Taj Mahal". 
Telefonsamtal från Taj Mahal. 
I Indien.
Inte var dag precis. Jag älskar sådant här. Dessutom från en annan 70-årig åldring. Det måste vara Sveriges häftigast telefonsamtal i pensionärsklassen. I alla fall för stunden. 
Det är alltså bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan, 70 år, som är på tråden. 
Senast jag talade med honom hade han precis landat i Katmandu, Nepal. 
Efter att ha fräst omkring på en mc i Himalayas väldiga bergsmassiv under några veckor, har äventyret gått vidare. Till ett av världens mest berömda turistmål. 
Taj Mahal i Indien. 
Tala om krutgubbe till pensionär. 
Frisk som en nötkärna krävs. 
Och våghalsig, för han reser alldeles ensam. 
Makalöst.

Det blev inte världens längsta samtal, om man säger som så. 
Rolle af Trollhättan bodde på ett tvåstjärnigt hotell. Varit nere i staden Agra på en lokal krog. Turistkrogar är inget för Rolle. Nej, så skitigt och jävligt som möjligt är melodin. För att fixa det krävs det i Indien dubbla panzarmagar. 
"Jag åt chicken tandoori, brödet nani och dall". 
"Jaha". 
"Till det drack jag King, en lokal öl. Smakade alldeles utmärkt". 
Rolle lät trött på rösten, fattas bara annat. Han är inte precis någon ungdom. 
I dag fortsätter hans Indienresa. 
Ja, du milde min tid. 
På tal om Taj Mahal. 
Här nedanför ser ni allt som är förbjudet att ta med sig in i helgedomen. 
I stort sett allting. 
Lycka till i Indien, Rolle. 
Vi håller tummarna för att din dubbla panzarmage är i fin form.

Puff satte Piff på pensionärslivet

Barnbarnen utrustade farfar med 3d-glasögon. Påminde om en knarkbaron i Marseilles tyngre kvarter. 
Det skulle visas en Piff och Puff-film. Nej, det var inte om Juholt och Löfven det skulle handlar om. Utan en Disney. 
På riktigt. 
En helt vanlig förmiddag en tisdag i oktober. 
Ute sken solen. 
Tala om mys. 
I bland har det sina ljusa sidor att vara pensionär. 
Barnbarnen var också mycket noga med 3D-glasögon. Rumsperspektivet förändras och det blir kuligare och titta. Märkvärdigt värre. Svårt för en åldring att begripa sig på.

Visst minns man barndomens Piff och Puff. Mest från serietidningen Kalle Anka. 
Tecknad Disneyfilm på stenåldern var exklusivt. 
Om de två skojsiga jordekorrarna råkade dyka upp på en fladdrig filmduk, tjöt vi barn rätt ut av förtjusning. 
I dag tjuter farfar inte. 
Mest problem med de märkliga glasögonen. 
Inget i rummet blev varken längre, bredare eller djupare. 
”FARFAR,” tjoade plötsligt ett av barnbarnen. 
”Ser du olika på höger och vänster öga?” 
”Nä, det är samma. Hur jag än stirrar.” 
”Då är det ingen 3d-film. Vi ser Tom och Jerry i stället.” 
Då gjorde vi det. 
Hör ni ett muller ute, så är det farfar som fortfarande skrattar. 
Finns det något bättre än tisdagsmys?
Pensionärsliv med spets. 

Krutgubbarnas krutgubbe har landat i Himalaya: "Kaos i trafiken"

Från Lomma till Katmandu, Nepal, med Himalayas bergsmassiv, är det fågelvägen 641,5 mil. 
Där landade bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan, i dag, söndag eftermiddag (3,5 tim före Sverige). 
För en tid sedan skrev jag om att även Trollhättans Tidning skrev om denna 70-åriga krutgubbe till pensionär. 
Nu väntar äventyret. 
Bara el-ledningarna i Katmandu-se löpet-kan ge Vattenfall mardrömmar.
Jag har då aldrig sett på maken.

Tyvärr har jag inte i dag fått någon kontakt med Rolle. Han reser så att säga modell forntid och är icke uppkopplad. 
”Asch, sånt skit”, säger han. 
Senast jag hade kontakt med honom var vid i mellanlandningen i går i Helsingfors. Och han var laddad med energi. Såg verkligen fram emot att få fräsa omkring i de väldiga bergsmassiven. Plötsligt lyckas jag mot all förmodan ringa honom. Utan röksignal. 
Världen är allt bra förunderlig.

Allt har således gott bra. Jag är rätt säker på att han i kväll kopplar av med den inhemska ölsorten, Kathmandu. 
”Den smakar alldeles utmärkt”, har han sagt till mig. 
Jo, Rolle har naturligtvis varit i stan förut. Då tog han den makalösa el-bilden på löpet. 
På tisdag bär det av med en grupp MC-entusiaster. Rakt in i Himalaya på en Royal Enfield-cykel. 
Jag hittade ett klipp från en liknande tur på YouTube. 
Se och bli imponerad. Människan är ändå fyllda 70 år. BRUMMMmmm...

Pensionärskrut 12XL-sälta som lyfter BLOGGEN

Rolle af Trollhättan sitter i min Täppa med Trollhättans Tidning och mår gott. 
Givetvis tar vi en selfie. Det är sådant man numera tar i vår ålder, om herrskapet förstår vad jag menar.
 Det var så här. Lokaltidningen i Trollhättan behövde få tag på en ovanligt pigg pensionär. 
På min blogg blev det napp. Reportern fann med råge vad hon sökte: Rolle af Trollhättan som fyllde 70 år i somras. 
Maken till pensionärskrut har sällan skådats. Dessutom från Trollhättan. 
Det blev både ettan och ett helt uppslag inne i tidningen. 
Ni som har följt bloggen genom åren, har mött Rolle Äventyraren många gånger: mannen som inte har vett, att vara en helt vanlig skraltig pensionär.

Jag har flera gånger berättat om Rolles makalösa pensionärs resor i egen regi runt hela världen: en gång liftade (?) människan i Afrika, en annan gång blev det vassbåt på Titicacasjön, bestigit Kilimanjaro whiskey route (svårast), kört motorcykel i Himalaya osv osv. Givetvis är han värd ett helt uppslag i Trollhättans Tidning. 
Det handlar om pensionär 12XL

I slutet av nästa vecka bär det av igen. Det blir nya häftiga äventyr i Indien och så flyger han åter in till Katmandu, Nepal, för en ny mc-tur i Himalaya. 
”Det är ett fantastiskt land och köra motorcykel i”, säger han och bläddrar stolt vidare i tidningen. 
Mitt äventyr är Lomma med Anders Berngarn och Lisa Bäck i spetsen. Då infaller frågan av sig själv. 
Är jag är avundsjuk på Rolle?  
Nä, inte det minsta. För jag hade inte överlevt hans strapatser. Bara så ni förstår att vi pratar inte om busenkla charterresor, precis. 
Bilden här nedanför är däremot från när han körde hoj i Laos. Rakt ut i vildaste djungeln med knarren. Utan det minsta skyddsnät. Man kan bli matt för mindre.
Lycka till, Broder.