Livet är inte alltid en räkmacka

Svensken äter normalt frukost. 
Amerikanarna äter ingen frukost. Kanske, men inte tänkbart, en bit kladdkaka. Fast knappast troligt. 
Jag vet, för jag har bott en hel del hemma hos folk i USA. 
I Sverige varierar utbudet. 
Vissa nöjer sig med en kopp kaffe eller te, möjligen, men bara möjligen, en liten brödbit. I marginalen andra som kör på fastande mage till lunchen. Fler än vi tror, drar i sig rena middagen, toppad med gröt, ägg, bacon och en halv Skogaholmslimpa.
Sedan rullar dagen på. 
Till lunchen blir det dagens för 69 spänn med en sladdrig salladsbyffé på ett sunkigt ställe. Om du jobbar, vill säga. 
Är du pensionär, är läget ett helt annat. 
Du kan njuta av morgontidningen, morron-TV samt en grötfrukost utan tidsstress. 
Nästa matstopp är lunchen. 
Den kan bli lite hur som helst: rensa kylen, en kopp kaffe med en fralla eller njuta extra av livet med en räkmacka. Till den tar vi pensionärer gärna ett glas vitt vin. Skiter fullständigt i att dagen är mitt på dagen. 
Det var där vi landade i dag, onsdag: livet är en räkmacka. 
Precis innan första tuggan och klunken vin ringer telefonen. Det är en till familjen mycket närstående person som bor två mil bort: bilen stendöd, tusen saker måste göras i röda rappet, bland annat en viktigt resa runt större delen av Skåne. 
Eftersom personen i fråga är fylld med samma DNA som herrskapet själv, havererar räkmackan och vinet som turligt nog inte ens fick en smutt. 
Det blir en omedelbar utryckning. 
Rädda vad som räddas kan. 
Tillvaron snurrar plötsligt i över 200 km i timmen.  
Monzabanan
Formula 1.
Livet är inte alltid en räkmacka.
Gnägg!