Världens farligaste resa planeras i vårt kök-till liken i berget

 

Här sitter Bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, i vårt kök och planerar världens farligaste resa. Målet är att få se en begravningsplats(!?) i Amazonas. 

Liken står rakt upp och ner begravda i en sarkofag utefter en bergvägg. Vaktar dalen som det så vackert heter. Maken till en begravningsplats har väl sällan skådats. 

Det är verkligen ingen dussinvara till turistresa som Rolle ger sig ut på. Sent i morgon fredag lyfter planet från Amsterdam. Landar ca 11 timmar senare i Bogotá, Colombia, Sydamerika. Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Särskild försiktighet i de större städerna.” 

Här stannar Rolle några dagar. För som han säger se sig omkring. Sedan tänkte han ta bussen till Ecuadors huvudstad, Quito. 

Avråddes. 

Alldeles för farligt, så det blir flyg till Quito. Möjligen inte mycket bättre där. 

Snarare värre.

Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Säkerhetsläget har försämrats kraftigt under de senaste månaderna. Var försiktig även i de områden som tidigare varit trygga. Väpnat våld har förekommit också på turistmål. Stölder och rån förekommer, särskilt i större städer." 

Skönt och veta att Rolle är en mycket rutinerad resenär. Har varit med förr, som det så vackert heter. Jag har skrivit om hans äventyr på bloggen många gånger. Han har rest i hela världen. En gång tog han sig liftande fram i Afrika. Bara en sådan sak.

Efter vilat upp sig i livsfarliga Quito, bär det i alla fall av med buss mot Amazonas och Peru. Målet är som sagt var den märkliga begravningsplatsen i sjunde himlen, skulle man kunna säga. 

Fast mer om sarkofagerna i Carajía, när Rolle är på plats som vi hoppas på. 

Lycka till Rolle (fyller 80 år 2024)! 

Var jävligt rädd om dig.

 

Rolles hjälteinsats gav pojken från New Delhi nytt friskt liv

 

Raj 11 år är glad idag. Det var rena rama slumpen bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, blev gossens räddande ängel. Vi tar det från början. 

För några år sedan landade Rolle på Indira Gandhi International Airport i New Delhi. Bokade ett billigt hotellrum i Indiens huvudstad. Uppdraget var få uppleva landets spännande kultur och miljöer. 

Bra nog så. 

Utanför terminalen vid Northern Access Road vinkade han in första bästa taxi. Det var så han mötte Nahtu, pappa till Raj. En rutinerad taxichaufför i en stad med trafikkaos och myllrande folkliv dygnet runt. Enligt en WHO-undersökning är luftförhållandena i New Delhi sämst av alla större städer i världen. 

Nathu och Rolle fann varandra. 

Så Nathu blev hans privata chaufför i några dagar. En dag hamnade de 18 mil bort och såg världsberömda Taj Mahal. Den muslimske stormogulen Shah Jahan lät bygga Taj Mahal till minne av sin favorithustru Mumtaz. Det tror jag varken Rolle eller Nathu brydde sig det minsta om. 

Hur som helst blev de båda vänner. Rolle bjöds hem och fick träffa familjen. Deras gosse Raj var sjuklig och led svårt. Ett allvarligt problem med magmunnen. 

I Indien får man allt betala operationer och sjukhusvistelser fullt ut själv. Dessa pengar fanns inte i familjen. 

Rolle kom hem till Sverige, men kunde inte släppa pojkens problem. Till slut bestämde han sig för rädda pojken. Han betalade för operationen m m, så nu är Raj helt frisk. Jag är inte förvånad. 

Det är så Rolle fungerar. 

Hans hjärta är stort. 

Jag blir alldeles varm av historien. 

På bilden här nedanför. 

Lyckliga syskon. 

Raj tillsammans med lillasyster Dolly 9 år. När han blir stor ska han bli antingen ingenjör eller racerförare.

Det var väl en vacker saga som dessutom är alldeles sann. I bland kan slumpen vara bra att ha.

 

Rolle i Indien: Slaktaren yxar till dagens middagsrätt-maffig kyckling

 

Frågan är om inte svenska hälsovårdsmyndigheter fått galna kosjukan vid anblicken av en indisk slaktare i aktion. Köttbutiken ett hål i väggen. 

Rolle beställer en kyckling. Slaktaren plockar fram en levande kyckling modell större. 

Pris 300 rupier, ca 38 svenska kronor. Mer än hälften mot i Sverige. Tillreder den som ni kan se på bilden här ovanför. Hårda bud. 

Långt borta från turisternas flotta restauranger. Det här är vardagen för indierna. 

Inget märkligt med det. Äkta indisk mat yxas till. (texten fortsätter efter bilderna)

Hemma hos familjen Nahtu tar mamma Reno hand om kycklingen, och skapar dagens middagsrätt, curry chicken med chapti, ett speciellt bröd. Chapati är ett ojäst, indiskt tunnbröd med tre ingredienser: attamjöl, vatten och salt. Brödet blir luftigt då det steks i olja.  

Rolle berättar: 

”Till maten dricker indierna vatten (på flaska, utgår jag från). Varje hushåll gör sin egen curry. Kycklingen och brödet smakade alldeles utmärkt.” 

Klarade sig Rolle då ifrån att få Delhi Belly? 

Magsjukan i Indien som 70 procent av turisterna i Goa åker på. Inga problem. 

I morse vandrade han ut och tittade på de heliga korna som vandrar omkring på gatorna i Rajasthan. 

Muuu! 

Säger vi i Lomma.

 

 

Här kommer en hälsning till Lomma från en Rickshaw i Indien-var god!

 

Jag vaknade i morse till en samling bilder från Pushkar som ligger i Rajasthan i nordvästra Indien. Det är bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan som tittar fram från en Rickshaw. Inte Tuk-tuk som det heter i Thailand. Han hälsar till alla Lommabor. 

Det är inte heller alla som får en sådan hälsning en vanlig söndagsmorgon. 

Rolle är makalös. 

Fyller 79 år i sommar, men får aldrig nog av äventyr. (texten fortsätter efter bilden)

Rolle bor hemma hos vännerna, den indiska familjen Nahtu. På bilden hustrun Reno i mitten, tillsammans med sin systrar. Rolle lever alltså på indiskt vis. 

Äter mamma Renos mat och blir aldrig magsjuk som de flesta andra Indienresenärer. Bara det borde vara ett äventyr i sig själv. (texten fortsätter efter bilden)

Barnen, Raj och Dolly, fick var sitt par headset av Rolle. Ni ska veta att det är ytterst ovanlig i Indien, att barn har egna hörlurar. 

Stort värre. 

Succé. 

Raj och Dolly lever numera med klenoderna på hela dagarna. Rolle träffade pappa Nathu för några år sedan av en ren slump. Rolle hade landat i New Delhi. Tog en taxi till ett billigt hotell. Det var Nathu som körde taxin. 

På den vägen är det. 

Numera driver Nathu en coffee shop i Pushkar. Livet kan vara tufft i Indien. 

Tack Rolle för du delar med dig. 

Imponerad är jag och många Lommabor. 

Tala om äventyr. 

Jag lovar. 

Det kommer mera.

 

 

 

Två OS-guld: Tar sagan Nils van der Poel slut nu?

 

Det kanske inte blir mer än så här. Ett sagospel i fem akter som Strindbergs Lycko-Pers resa. 

Avrundade Nils van der Poel sin sagoresa med att vinna 10 000 m? Ta hem sitt andra OS-guld och krossa världsrekordet. Mycket talar för det. 

Alla sagor slutar lyckligt, så även den här. Kan inte bli så mycket bättre. 

Egentligen ska det inte gå. 

Nils van der Poel kommer från den gamla brottarstaden Trollhättan-minns tungviktaren Bertil Antonsson mfl. Där finns inga förutsättningar fostra en skridskotalang. 

Det enda staden har att erbjuda är en inomhushall för bandyspel. Det räckte tydligen för en supertalang och träningsfantom som Nils van der Poel. 

Tala om saga. 

Trollhättans kommun hängde inte alls med i svängarna. Här nedanför skylten på deras webbsida några timmar efter Nils van der Poel blivit stadens guldgosse. 

Tomt var ordet.

Inte ens en bild.

Fel var också ett annat ord. 

I Thailand hängde emellertid bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, på med kompis Lasse. 

Repris på reprisen. 

En GT. 

Visst är det kul vinna OS-guld. Och Elvira Öberg som fyllde på med en silvermedalj i skidskytte. 

JIPPI!

 

Nils van der Poel, tog OS-GULD-firades med gin i Thailand

Det var först efter lagt på några rökare på slutet som skrinnaren, Nils van der Poel, säkrade guldmedaljen på 5000 meter. 

Det är 34 år sedan Sverige senast tog ett olympiskt guld i skrinning. Trollhättesonen, Nils van der Poels, seger var efterlängtad. Givetvis firades det i Trollhättan som inte är direkt bortskämda med olympiska guldmedaljer. 

Inte nog med det. 

I Thailand satt bloggens egen äventyrare, Rolla af Trollhättan, i glada vänners lag. 

Segerjublet därifrån hördes till Lomma via WhatsApp. 

Glasen klingade. 

Champagne?

Asch.

Gin och tonic hälldes upp. 

På balkongen vräkte solen in med 30 graders värme. 

En sådan här förtjusande dag, fanns Trollhättan både här och där. 

Nu ska Nils van der Poel göra som Sigge Eriksson gjorde i Cortina-OS 1956. 

Vinna 10 000 meter. 

Det var då jag var en rar liten gosse och upptäckte sporten. Köpte mig en Sigge Eriksson-mössa. Läste om hans träningsupplägg. Vid sina löprundor i naturfagra Vålådalen, stannade Sigge gärna till. Slog sig ner i en solig glänta och drack av det medhavda kaffet med dopp. 

Låter mysigt. 

Det skulle aldrig van der Poel tänka sig göra. Mannen som tränar ett helt dygn utan förtröttas, men så vinner han också lätt 10 000 meter fredagen den 11 februari. 

Mer gin till Thailand!

FOTNOT: Sigge Eriksson vann OS-silver på 5000 meter, men guld alltså på dubbla distansen.

 

 

Rapport från pandemins Thailand-bloggens äventyrare på plats

 

Sedans snart 40 år tillbaka har bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, tillbringat vintrar i Thailand. Vistelsen blandats upp med äventyrliga resorsom jag skrivit om på bloggen: liftat i Afrika, Machu Picch i Peru, kört motorcykel upp till ett basläger i Mount Everest, för nämna några spännande platser. Sedan kom den förbannade covid-19. 

Rolle i karantän i sitt fantastiska timmerhus i skogen. Vår Broder höll på få spader. Stod inte ut längre med den svenska stökiga vintern. 

Här följer hans rapport efter nyligen landat i Thailand:

”Det krävs lite internetarbete för att få visa till Thailand. Efter att ha landat på New Bangkok Airport (BKK), så var allt bra organiserat. 

Jag blev hämtad på flygplatsen av det karantänhotell som bokats och körd till hotellet. Där gjordes ett PCR-test för covid-19. Jag fick stanna över natten. 

På morgon fick jag svaret. 

Godkänd. 

Ingen covid-19.

Så har jag också fått mina tre vaccinsprutor hemma i Sverige. Efter att ha installerat mig på mitt vinterviste har jag nu på bike utforskat Jomtien/Pattaya, där jag håller till. Många affärer och restauranger är öppna. En del barer har också kommit igång, men förutsatt att de då kan servera mat också. 

Livet här är betydligt lugnare nu än vanligt. Det kommer också fler turister in i landet för varje dag. Nu får vi se hur detta utvecklas i pandemin. 

Jag har som sagt fått mina tre vaccinsprutor hemma. Det känns bra, men det är förstås ingen garanti att undvika smitta. 

I Thailand är man tvingad bära munskydd överallt. Det är bäst att följa den regeln och vara försiktig. 

Annars blir det framöver skön värme och mycket golf. Har också besökt min kompis Jojje som bor här med sin hustru sedan många år. Han har för övrigt en syster i Lomma och som han inte har kunnat besöka på ett par år på grund av pandemin. Trist men så är det. 

Hälsningar från 30 graders värme i Jomtien, Thailand. Och utsikten från min balkong.

Hugs/Rolle”

FOTNOT: Har du planer på resa till Thailand. Läs HÄR! 

 

 

Den märkliga historien om den pipande gummigubben Maradona

Maradonas död framkallade genast ett minst sagt udda minne av denna världsberömda fotbollsspelare. 

Året är 1978. 

Maradona slår som 17-åring igenom som ett exklusivt underbarn i fotbollslaget Boca Juniors i Buenos Aires, Argentina. 

Samtidigt befinner Rolle, mer känd som bloggens äventyrare, på Pampas. 

Nej, det är inte så att Rolle sjunger om Evert Taubes, Fritiof och Carmencita med Pampas bakom sig många hundra gröna mil. Rolle jobbar med väldiga rör (pipelines) som ska korsa Pampas med sina ridande gauchos som värnar cowboykulturen. 

En kväll satt Rolle på en bar och läskade sig tillsammans med några gauchos som sa till honom: 

”Maradona är nummer ett i Argentina, sen kommer Carlos Reuterman (racerföraren) och sen kommer Jesus.” 

Rolle förstod att den här unga fotbollsspelaren, var något alldeles extra. 

En tid senare var han i den argentinska staden, Rosario, för kolla in när hemmalaget mötte Independiente från Buenos Aires i högsta ligan. 

I en liten snårig butik fann Rolle en trevlig leksak: en pipande gummigubbe som alltså föreställde den nye nationalidolen, Maradona, i Boca Juniors dress. 

Han köpte varsitt exemplar till våra två små söner för en ringa peng pesos. 

När han sedan återvände hem till Sverige pep och bet våra söner som aldrig förr i den blivande världsstjärnan. 

Ännu så länge hade ingen i Sverige hört talas om Maradona. Det skulle vi snart få göra. 

Så dör legenden. 

Plötsligt blir den pipande gummigubben Maradona hot stuff. Avancerar från nedpackade minnessaker i över hundra bananlådor till en framträdande plats i hemmet. 

Tänk som det kan sluta.

Till och med nummer 10 på ryggen.

Inte dåligt alls.

Den sista bilden här nedanför är hur Maradona såg ut i verkligheten på den tiden. I Bocas dräkt.

Tack Rolle!

 

Världens sämsta indier: Vi gjorde en David Batra-superäckligt!

Till frukosten i morse intog jag morgonprogrammet i SVT1. Serien, Världens sämsta indier, börjar sändas i kväll med komikern, David Batra, och Malin Mendel, SVT:s korrespondent i Indien. 
Visserligen ett udda par, men med Malins mjuka och behagliga framtoning grundas för succé. Malin fick David att prova på paan eller betel som det också kallas för. Ett ormbunksbesläktat grön blad som fylls med allehanda konstiga nötter, kryddor, tobak och gud vet vad. Knyts ihop till ett litet grönt paket. 
In i munnen. 
Tugga och bli på röken. 
För Davids del slutade det med, att han trodde han skulle dö. Så vidrigt var det-se bilderna här ovanför. 
David spottar ut härligheten. 
Jag vet att det är superäckligt, men en stor sak i Asien. 
Både män och kvinnor har en stor bulle i ena kinden. Tänderna färgas röda och så spottas överskottssaliven ut. 
Förutom bli på röken, så stillar det hunger. 
Livet blir också plötsligt ljusare och dökul. 
Bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, och jag provade ett fyllt ormbunksblad på Sri Lanka. 
Vi var där i vårt yngre liv på en äventyrlig resa. 
Minne för livet, Gott Folk.
Rolle som är van tugga och svälja allt, grinade omedelbart illa. Jag trodde som David Batra, jag skulle dö. 
Vi spottade snabbt ut den vidriga bladet som förvandlats till en illaluktande smörja i munnen. Fy fan så äckligt. 
Fortfarande anser vi det vara det mest vidriga vi fått in i munnen. 
Vi förstår alltså Davids belägenhet. 
Nej, tacka vet vi en rejäl kebab. 
Rullad i Lomma. 
Det är grejer det.

Sicken morgon: Från Lommas badparadis till björnsaxar i fjällvärlden

Om livet är tjatigt i livets karantänläge med pandemin som en hotande skugga, får man ta tillvara guldkornen som bjuds. 
Fånga tillfället i flykten som det också kallas för. I morse dök plötsligt ett sådant guldkorn upp på WhatsApp. 
En bild på två björnsaxar som väggprydnad i en stuga i Marsliden Fjällby. I runda slänger ca 140 mil norr om Lomma. 
Jag stirrade förhäxat på björnsaxarna. Då klickade plötsligt upp en nytagen bild av björnspår i snön. (texten fortsätter efter bilden)

När solen började steka Lomma, satt jag alltså i sängen och glodde storögd på två björnsaxar och fräscha björnspår i snön. 
Häpen blev jag. 
Det visade sig att det var bloggens egen äventyrare, Rolla af Trollhättan som skickat bilderna. Rolle tröttnade på sitt karantänläge. Drog iväg på motorcykeln upp till kompisen Kalle som äger Marslidens Fjällby med stugor att hyra. (texten fortsätter efter bilden)

”Välkommen upp hit,” sa Kalle till Calle (mig, alltså). Kalle direkt från vackra Marsliden vid foten av Marsfjället med topp på 1589 meter. 
”Då får jag ta med mig ett akutintag,” svarade jag och fick skratt på det. 
”Inga problem. Ambulansen klarar inte av vägen hit upp. Så vi har ambulanshelikopter. Tar endast 40 minuter hit,” kontrade Kalle och så skrattade vi igen. 
Jag hade fått dagens guldkorn. 
Tog min elskoter för en tidigt morgonsväng ner till ett av Lommas paradisbad. Där fick jag en annan bild av livet. 
I solen. 
Någon hade slagit läger mitt ute i vattnet på en liten sandremsa. Tyckte mig även upptäcka en barnvagn. 
Jaha.
Tänk vad björnsaxar kan leda till.
Och björnspår i snön. 

Coronapåskkärring

Utan skryt hävdar jag att ni skådar världens första och enda coronapåskkärringen. Konstnärligt skapad i akryl, vattenfärger och tusch, av bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. 
Kärringen ser minst sagt olycklig ut: sminket rinner, ena ögat är tomt, sorgen vilar som ett tungt flor över skapelsen. 
Landets statsminister, Stefan Löfven, har t o m uppmanat årets påskkärringar ställa kvasten på parkeringen. 
Allt för undvika sprida smitta från det förbannade viruset. 
Och idag-skärtosdagen-skulle påskkärringarna flyga till Blåkulla. Förstå att årets påskkärringar har det extra tungt som många andra i coronatider. Hur kul är det få parkera kvasten? 
Rolla af Trollhättan är en kreativ konstnär med flera utställningar bakom sig, bland annat i Jeddah, Saudiarabien. 
Ofta skapar han sina verk med hjälp av en kniv. 
Nej, coronapåskkärringen är inte till salu. Fast langar du upp en miljon, är Rolle af Trollhättan, beredd på en förhandling. 
Här nedanför en repris på den ledsna damen som jag gillar mycket. Mitt-i-prick, kan man säga. Väldigt hög klass på den skapelsen.
Jag är faktiskt beredd ta gift på, att det är världens första coronapåskkärring. Bara så ni vet. Inga småsaker, precis.
På den sista bilden står konstnären själv och kliar en elefant bakom örat. Med andra ord. Äventyr i konstvärlden under coronatider. 
Glad Påsk, hälsar Rolle af Trollhättan som lever och mår bra.

Coronan lyckas inte knäcka solen-och sommardäcken!

Något att glädja oss åt. 
Solen strålar ute och jag nynnar inomhus på låten, ”Sommar, sommar, sooomaaarrrrr.” Då ska väl det där förbannade viruset nått sin peak. 
Egentligen är allting ofattbart. 
”En mardröm,” som förbundskaptenen i fotboll, Janne Andersson, sa om convid-19. Allt roligt har skjutits upp, till en oviss framtid.

Det finns inte en plätt kvar på jordklotet som är virusfritt. 
Möjligen då Antarktis. 
Om det nu kan fungera som en tröstnapp. 
183 länder virusdrabbade. 
Det går över mitt förstånd. 
Talade i morse med bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. Ålderman som jag. Han lever isolerad i sitt hem i skogarnas Västergötland. 
Klättrar snart på väggarna.
Rolle har leda.
Friskas upp med lite golf idag. 
Håller annars koll på sina vänner världen runt. Coronan finns i både Kathmandu, Nepal och New Dehli, Indien. 
Miljarders människor har en och samma fiende: ett litet osynligt virus. 
För en gång skull blir vi alla förenade tillsammans som den kyrkliga syföreningen TF, Tråckla Fort. 
En och samma fiende. 
Idag såg DäckTeam i Lomma till att bilen fick sina sommardäck. Två saker att glädjas åt: solen och sommardäck.
Ja, jävlar, så lite som behövs. 

Bildextra: Rolle, 75 år-pensionären som spränger alla gränser

Läs och förstummas. 
Det blev en stressig höst, för bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. Först körde han motorcykel från Katmandu, Nepel, till Tibet. 
Vägen dit ska vi inte tala om-se bild här ovanför. Mer en bred stig med sidor branta som stuprör. 
Ras och elände i parti och minut. 
Emellertid. 
Han överlevde. 
Det firade vår pensionär med att köra vidare till Mount Everest Base Camp på 5545 meters höjd. 
Jo, det var tuffare än tufft, erkänner han. 
Och konstig mat. (texten fortsätter efter bilderna)

Väl hemma i Sverige tog han två andetag. Sedan bar det av igen. 
Till Afrika. 
Där körde Rolle, 75 år, kors och tvärs med en bil i 747 mil. Det blev en knippe spännande länder, savanner, vilda djur och konstig mat. 
Äventyr, mina vänner, äventyr. (texten fortsätter efter bilden)

Här sitter Rolle hemma i vårt kök. 
I Lomma. 
Exotiskt nog. 
För mig.
Och berättar om höstens märkliga resor. Nja, man får allt dra saker och ting ur honom. 
Skryta är inte hans melodi. 
Jag beundrar honom.
Vår vän sedan mer än 50 år tillbaka. 
Hur orkar människan i den åldern? 
Visst blev han yr i huvudet på hojen på grund av höjden i Mount Everest, men vad då? Sedan bjöd han mig på konstig mat. 
Jak från Tibet. 
Det lär smaka som en kombo av ox-och älgkött.
Jaså?
Var Rolle är nu? 
I Thailand. 
God Jul, din galning.

Mount Everest North Base Camp-Rolle på väg med sin MC

Sent i går kväll fick jag kontakt med äventyraren, Rolle af Trollhätta, via WhatsApp. Bloggens egen pensionär äventyrare befann sig i Lhasa, Tibet. 
Det var ett helvete köra motorcykel från Kathmandu. Vägen i stort sett obefintlig. Bergmassiv som rasat över vägen. Totalstopp. Fick rensas upp av bybor. 
Nej, den här motorcykelfärden är ingen semesterutflykt på något vis. 
Hur orkar människan? 
Rolle har ändå fyllt 75 år. 
Det mesta som ska kallas väg ligger så högt som på 3700 meteri Himalaya-masssivet. Från Lhasa går nu färden vidare till Mount Everest North Base Camp (Tibet) som är sista utposten på 5200 meters höjd. 
Här vilar klättrarna ut eller vänjer sig vid höjden, för slippa höjdsjuka. Det är också sista utposten för vanliga turister som orkar, vill säga. Vägen eller vad den nu kan kallas för tar slut vid denna North Base Camp-se bilden. 
Det är alltså dit Rolle af Trollhättan nu är på väg på sin motorcykel. Om han lyckas, kommer han kontakta mig från denna exklusiva plats. 
Spännande, minst sagt. 
Och som sagt var. 
Håll alla tummar och tår för Rolles unika äventyr. 
Må han överleva.

Rolle-75 år-kör motorcykel till Tibet-var är han?

Ni som följt bloggen under åren, minns säkert bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan. Det har blivit en hel del. 
Minns när han som pensionär liftande tog sig fram i Afrika. Ofta har Rolle kört motorcykel. Både här och där i världen. 
Inte minst på Mount Everest trånga farliga s k vägar. Hala som korvskinn mellan stup på några tusen meter. 
Det är minst sagt ett vågstycke av rang. 
För en tid sedan gav han sig iväg igen. Nu skulle han köra motorcykel mellan Kathmandu (Nepal)-Lhasa (Tibet). 
Och tillbaka. 
En sträcka på några hundra mil, men med vägavsnitt så högt som över 5000 meter. Inget under 3700 meter. Bara en sådan sak.
”Hej”, sa han till mig. 
”Nu drar jag. Flyger in till Kathmandu. Sedan börjar äventyret.” 
Sedan dess har jag inte hört ett jota. 
Självklart är både jag och hustrun oroliga. 
Hur ska det här sluta? 
Människan är ändå 75 år gammal.
Tala om pigg pensionär.
Bilderna jag publicerar är från en tidigare tur till Mount Everest, världens högsta berg. Ja, du milde min tid.
Vi får hålla alla tummar och tår. 

Calle Rockbäck fick exklusiv hälsning från kungen i Bhutan

Ibland är världen upp och ner, känns det som. 
Inget fungerar varken för Stefan Löfven, Jan Björklund eller en ständigt kissnödig moderatledare. Tänk på det nästa gång ni ser Ulf Kristersson i bild. 
Han skaver sig fram med hela kroppen. Även om han står still med hela kroppen. 
Ofta verkar världen upp och ner. 
Även utan en kissnödig Kristersson i bild. 
Nu till en häftig övergång. 
Bhutan är ett litet bergigt kungadöme i östa delen av Himalaya. Inklämd mellan Kina i norr och Indien i söder. 
Landet är nedlusat med heliga religiösa platser som pagoder och annat mystiskt. Det är också ett av världens mest stängda land och blir därför på något vis alltid upp och ner. 
Turism är inte dagens melodi, om man säger som då. 
Döm om min förvåning, när jag här om dagen fick ett vykort från detta stängda land. Avsändare bloggens egen världsäventyrare, Rolle af Trollhättan som snöat in på heliga och religiösa platser som pagoder och annat mystiskt. 
Bhutans kung, Jigme Khesar Namgyel Wangchuk, skickade en hälsning. Rolle af Trollhättan fick också klartecken använda sig själv som frimärke till en kostnad av 4 kronor och 14 öre i svenska pengar. 
Det är utan tvekan det mest märkvärdiga vykort min familj någonsin fått. Hälsa och tacka, Jigme Khesar Namgyel Wangchuk, kungen själv, Rolle. 
Ja, detta på tal om att världen mellan varven känns som upp och ner. Nu blev det på riktigt, som Löfven brukar säga och tittar på Ulf Kristersson.