Världens farligaste resa planeras i vårt kök-till liken i berget

 

Här sitter Bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, i vårt kök och planerar världens farligaste resa. Målet är att få se en begravningsplats(!?) i Amazonas. 

Liken står rakt upp och ner begravda i en sarkofag utefter en bergvägg. Vaktar dalen som det så vackert heter. Maken till en begravningsplats har väl sällan skådats. 

Det är verkligen ingen dussinvara till turistresa som Rolle ger sig ut på. Sent i morgon fredag lyfter planet från Amsterdam. Landar ca 11 timmar senare i Bogotá, Colombia, Sydamerika. Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Särskild försiktighet i de större städerna.” 

Här stannar Rolle några dagar. För som han säger se sig omkring. Sedan tänkte han ta bussen till Ecuadors huvudstad, Quito. 

Avråddes. 

Alldeles för farligt, så det blir flyg till Quito. Möjligen inte mycket bättre där. 

Snarare värre.

Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Säkerhetsläget har försämrats kraftigt under de senaste månaderna. Var försiktig även i de områden som tidigare varit trygga. Väpnat våld har förekommit också på turistmål. Stölder och rån förekommer, särskilt i större städer." 

Skönt och veta att Rolle är en mycket rutinerad resenär. Har varit med förr, som det så vackert heter. Jag har skrivit om hans äventyr på bloggen många gånger. Han har rest i hela världen. En gång tog han sig liftande fram i Afrika. Bara en sådan sak.

Efter vilat upp sig i livsfarliga Quito, bär det i alla fall av med buss mot Amazonas och Peru. Målet är som sagt var den märkliga begravningsplatsen i sjunde himlen, skulle man kunna säga. 

Fast mer om sarkofagerna i Carajía, när Rolle är på plats som vi hoppas på. 

Lycka till Rolle (fyller 80 år 2024)! 

Var jävligt rädd om dig.

 

Märkliga saker inträffar: Äpplets resa från Lomma-fick både namn, ansikte, dans och en sång

 

Det här äpplet vilar tryggt i min högra hand. Det är ett stort äpple. 

Väger 330 gram. 

Köpt i en Lommabutik. Kostade över 10 kronor eller 31.90 kr/kg. 

Svindyrt. 

Men trots allt ett vanligt äpple. 

Än så länge.

Fast större än störst. Det var storleken som fick mig köpa äpplet. Såg ut som äpplet var uppvuxen på steroider. Frågan självklar. Var kom äpplet ifrån? 

Knappast från Björn Ranelids äppelodling på Österlen. Alldeles för stort för det. Svenska äpplen avsevärt mindre. Min nyfikenhet väcktes. 

Äpplets vindlande svindlande resa från Lomma startade. Fanns en liten lapp på äpplet, Marlene Royal Gala och så, Daughter Of The Alps. Alpernas dotter. Flott, minsann. Det fick bli min ledtråd. 

Först hamnade jag i Australiens Österlen med vackra äppellundar. 

Däremot inga alper. 

Jag hamnade fel. 

Visst, äpplet fanns där, men helt fel land. 

Jakten gick vidare. 

Kändes bråttom. 

Mitt äpple fick inte bli till en äppelskrutt. Så hamnade jag i Chile. 

Ännu ett fel land. 

Efter mycket om och men fick jag till slut träff. Hamnade i italienska Terlano i Sydtyrolen. 

En vacker plats. 

Terlano.

Det var därifrån mitt äpple kom. Väldiga odlingar som får Österlens äppelodlingar att blekna. En resa på över 130 mil innan äpplet hamnade i min Lommabutik. Inte nådigt, vill jag säga. 

På plats i Terlano fick jag redan på att konstnären, Francesca Cito, vunnit en tävling. Gett mitt äpple både ett ansikte och ett namn, "The nymph Marlene". Nymph betyder ungefär unga, vackra kvinnor som strövar omkring under sång och dans (Wiki). 

Kunde knappas bli bättare än så. 

  Hur Marlene smakade? 

Vet jag inte. 

Den detaljen kvarstår. Får nog återkomma om det. Men i alla fall. 

Det sjunger och dansar om mitt äpple. 

Vem kunde tro det?

Inte jag, i alla fall.

 

Road trip i Europa: Pensionärsresans klimax-missade både sprit och öl

 

Ett mobilsamtal kan pigga upp. Min gode vän som bor en bra bit uppåt landet, ringde och berättade om slutfasen av sin road trip med bilen i Europa. 

Visserligen har vi 70-plusssare levt ett isolerat liv. 

Visserligen har vi blivit befriade av två sprutor mot covid-19. Men ändå, ge sig iväg på en road trip in Europe? 

I dessa tider? 

Min vän närmar sig 80 år. Frisk och fortfarande sugen på livet. Han tog i sin tur med sig kompisen över 80 år som led av vissa hjärtproblem och svaga knän. 

Inget tycktes kunna stoppa dessa två gentlemän. 

Tryckte gasen i botten. 

Lämnade Sverige bakom sig. 

Lämnade Danmark bakom sig. 

Och försvann in i Tyskland. 

I Lomma satt jag orolig över äventyret. Hur skulle det här sluta? Då dök det upp en bild på Kölnerdomen. 

Den berömda katedralen i Köln som tog 632 år att bygga. Moseldalen passerades i röda rappet. 

En flaska Moselvin köptes i all hast på Lidl. Målet var naturligtvis Plzeň i Tjeckien med sin goda öl. 

I lördags vaknade gubbarna upp i Prag. Bilfärden mot Svea Rike började kl. 09.00 från Tjeckiens huvudstad. 

Nu infann sig det stora problemet. 

Lördag och alla hotell bokade. Det fanns inte ens en säng att hyra i hela Tyskland. 

Det blev till att gasa på. 

Först i söndags klockan 10.00 på förmiddagen var de hemma: matta, trötta och med sjöben. En bilresa som tog 25 timmar, men då hade också gubbarna på sin road trip i Europa avverkat över 300 mil. 

”Fast det värsta av allt, var att Bordershopen i Puttgarden stängde klockan 20.00 i lördags. Vi kom en timme för sent. Skit också. Vi missade en massa billig sprit och öl. Aldrig får en människa vara glad.” 

Bra jobbat ändå, tycker jag. Trots det värsta är en svensk kan råka ut för. Bordershopen i Puttgarden håller stängt.

 

Fullvaccinerade: Hjalmar 95 och Hjördis 92 reser i Europa

 

”Hjördis, nu bär det av.”

”Bär det av?”

Hjördis tittar förvånat på Hjalmar.

”EU-kommissionen vill släppa lös oss som är fullvaccinerade i Europa,”

Hjalmar snörper förtjust på munnen.

”Europa är stort. Hittar vi dit?”

Hjördis betänksam. Det är inte Hjalmar.

”Inga problem. Du minns väl när jag var där med sonen och köpte öl och sprit?”

”Ja, det kan ingen glömma. Du kom hem med ambulansflyg. Stomipåse, hjärtflimmer, Parkinson, avsvimmad, halvblind och urinkontinent.”

”Kära Hjördis. Urinkontinent var älgjakten i Filipstad. Jag sköt en tolvtaggare och började läcka. Upphetsad, kära Hjördis, upphetsad, kära Hjördis.”

”Ja, då är du tydligen fortfarande upphetsad.”

Nu är det Hjördis som snörper på munnen.

”Vart vill du vi ska åka i Europa, kära hustru?”

Det blir tyst en stund. Hjördis tänker på sin stora idol, fransmannen Maurice Chevalier som alla har glömt idag.

”Frankrike,” svarar hon till slut och suckar åt denna bortglömda gentleman.

”Frankrike? Ligger det i Europa?”

Hjalmar fundersam.

”Ja, minns du inte Brigitte Bardot?”

”Jo, henne minns man inte heller.”

”Sedan kan vi slå klackarna i taket i Montmartre.”

Hjördis skrattar till av sina egna ord. Hjalmar ser plötsligt ett ljus i tunneln.

”Kanske man kan köpa öl och sprit där?”

 

Lommatanke i motvind-mars landade i februari

 

Mars ser inget kul ut. 

Inte ens i februari. 

Kallas ”Den röda planeten”: torr, stenig, livlös, ogästvänlig med en temperatur som i lördags svängde mellan 18 grader varmt till över 100 minusgrader. 

Nej, då är februari roligare på jorden än mars i februari. 

Visst blir man imponerad av NASA:s Perseverance Rover enorma resa i ett halvår i 20 500 km/tim. Här kan vi snacka om en resa, mina vänner. 

Det är sannerligen inte närmaste vägen till mars, inte ens i februari, om Herrskapet förstår vad jag menar. 

En gång i tiden var jag lidelsefullt intresserad av alla raketer som for upp och ut i rymden. 

Det började med vovven Lajka som Sovjetunionen skickade iväg till en säker död i det okända 1957. 

Vi barn grät. 

Fyra år senare blev Jurij Gagarin den första människan i rymden den 12 april 1961. Tjugotre dagar senare blev Alan Shepard den första amerikanen i rymden. USA slagen på målsnöret. 

Sovjetmedborgaren Gagarin kom också till Malmö och dubbades till hedersbrandman. Alan Shepard kom aldrig till Malmö och slapp bli dubbad till brandman. 

Minns också hur jag med spänning följde John Glenns resa jorden runt i omloppsbanan 1962. Tre varv på fyra timmar, 55 minuter och 23 sekunder. 

För inte tala om månlandningen 1969. 

Världshistoria skrevs. 

Sedan blev det tyst. 

Rymden verkade gått upp i rök till 1980-talet. Då Challenger verkligen gick upp i rök. Besättningen på sju personer dog ögonblickligen i explosionen. 

Sorgligt. 

Tid för nya tårar. 

Efter den smällen tröttnade jag på rymdresor. Det var inte kul längre. 

Därför berörs min Lommatanke ringa av mars i februari. Jag tror jag far till månen i stället. 

Pling-Plong!

 

Orostider

Det slår aldrig fel. Efter midsommarens fröjder med sill, nypotatis, jordgubbar och regn, smyger det på en förtappad själ: orostider. 
Det är då den yngre generationen drabbas av hybris: semestern. 
Nära och kära, släkt och vänner som ännu har ork och kraft flyger och far, bilar kors och tvärs genom Europa, hyr stuga i Kebnekaisemassivet för slåss med myggen och köpa renhorn av en lapp. 
Det är då som den stora oron infinner sig. 
Gammelfar och gammelmor sitter hemma i stugan och våndas. En monumental oro: måtte allt gå bra. 
Ni känner säkert igen det. 
Oron rider en natt och dag. Även om den märkvärdiga mobiltelefonen underlättat kontakten med bilder, text samt mellan varven en levande röst. 
Vi följer med de vilda färderna på en gammal skolkarta. 
Minns när vi själva for land och rike runt med barnen. 
Minns när bilen kraschade i Narbonne Plage i södra Frankrike. 
Hustrun kedjerökte av nervositet. 
Minns när bilen lade av i juli månad bland snödrivorna på Sognefjellet i Norge. 
Hustrun bet i växelspaken av nervositet. 
Åkte fast för fortkörning i USA. 
Hustrun tuggade fyra bugg och en coca cola av nervositet. 
Ibland lyckades vi få fram ett meddelande till gammelfar och gammelmor som satt hemma och våndades. 
Inga problem. Allt bra. Vi har väldigt roligt. Barnen skrattar och hustrun kvittrar som en koltrast. 
Inte fan fattade vi att de där hemma höll på dö av oro. 
Vi är själva där nu. 
Orostider. 
Det ska bli skönt när Sverige börjar rulla på som vanligt i snömodden.

Resan från dödens väntrum till livet tog 834 dagar

Gårdagens sista test: fixade jag dra omkring en kundvagn på Lidl, borde det gå vägen. 
Jag fixade både kundvagnen och några påsar Bami Goreng. Det blev match. 
Efter 834 dagars slit med hälsan satt jag där på Swedbank Stadion och såg MFF-Örebro SK. 
Första gången sedan den svåra olycka jag råkade ut för. Det skulle ta 834 dagar. 
Du milde min tid. 
Sicken resa-från sönderslagen i dödens väntrum till livet och glädjen på läktaren. 
Jodå, jag var nära ta till lipen flera gånger. 
Det är nämligen så äkta glädje känns. 
Mannen på löpet med solglasögon är min lekkamrat, Leif Georg. 
Vi har följt MFF på plats i stort sett under snart 60 år. Oj, vad han har saknat sin lekkamrat. MFF har plockat hem SM-guld, spelat Champion League m m, men jag har inte varit där. Leif G har haft en tung period i sitt liv. 
Efter 834 dagar var jag åter på plats: med hustrun, mina söner och Leif Georg med hustru Ingegerd. 
Kan livet bli så mycket bättre? 
Jodå, visst kan det de. MFF slog Örebro med 1-0. 
Det räckte för rädda hela veckan. 
Heja du härliga livet!
FOTNOT. Klicka HÄR om du orkar läsa mera. Från den 31 juli 2014.

Servitrisen fes och rapade-Google Earth löste gåtan

Ni som har hängt med i de senaste inläggen på bloggen, har fått uppleva en spännande resa med Google Earth. 
Slutmålet var jakten efter en galen Coffee Shop, en bit från Niagarafallen på den amerikanska sidan. 
Jag fann den till slut. 
Fast sedan år 2000 är det en indisk restaurang (lilla bilden). 
Hur som helst, så ramlade jag med min familj in där en tidig söndagsmorgon i början av 1990-talet, för att spisa frukost. Vi var de enda gästerna. 
Stället drevs av ett par i övre medelåldern. Maken brassade käket. 
Scrambled eggs,bacon, toast, jam and cheese samt blaskigt kaffe. 
Så långt allt väl. 
Grejen var servitrisen. Mannens hustru. Hon var något i hästväg. 
Min son Johan får berätta om den udda upplevelsen.

”Damen hade hår som svart stålull, svettades ymnigt och stapplade runt som om ett skadeskjutet rådjur. Pappa och mamma frynte med näsan, hon luktade dagen efter fylla. 
När hon talade hickade och svalde hon tungt om vartannat. En rap smet ut genom munnen när hon tog emot beställningen som hon med darrig penna skrev ner i blocket.
Efter frukosten räckte hon över en gästbok. 
"Please, write something in it", sa hon och kvävde ännu en rap. 
Jag och min storebror var inte sena med att klottra ner en hälsning på svenska som löd något i stil med: 
"Vi åt upp nästan hela frukosten trots den bakfulla kärringen (jo, såna oförskämda ord använde dessa två välartade gossar) Hon rapade och fes hela tiden. Tack och lov kräktes hon inte på oss." 
Tack Johan. Din beskrivning stämmer på pricken. 
Jag har varken förr eller senare varit med om en servitris som fiser och rapar. Dessutom är jag säker på att damen även hade morgontankat, om Herrskapet förstår vad jag menar. 
Hur det gick med Niagarafallet? 
Alldeles utmärkt. 
Hustrun och jag blev blöta. 
FOTNOT. Den suddiga damen på bilderna är en illustration.

Världsomsegling med Google Earth

Något jag aldrig använder är Google Earth. Jag testade det för flera år sedan när det var ett nytt fenomen på Internet. Blev så där imponerad. 
Nu har tiden gått. Allting blir bättre och bättre. 
Tid för en ny världsomsegling med Google Earth. 
Jag reste lyxklass. 
Från mitt eget hem.

Jag försökte lista ut något väldigt avancerat; ett sjaskigt mat ställe i Buffalo, USA, med Niagarafallen Kanada/USA. 
För många år sedan hamnade jag på stället med min familj en tidig morgon för att äta frukost. Det blev en oslagbar upplevelse som vi aldrig glömmer. 
Fanns panget kvar? 
Var låg det? Många frågor. 
Jag skrev in Buffalo, Niagra Falls, USA. 
Klickade i gång färden.

Resan startade i en rasande fart. Klotet vred sig. Dyket kom likt en missil. Rakt in i massan. 
634 mil bort från Lomma ökas tempot i dyket. Buffalo breder ut sig. 
En stad med över en miljon invånare. NHL-laget, Buffalo Sabres, där svenskarna Anders Lindbäck och Johan Larsson spelar. 
Det var allt tur jag satt stadigt på min stol hemma i tryggheten. Annars hade jag väl åkt med in Googles jordklot, för så stark var upplevelsen.

På den översta bilden kan ni se det stora världsberömda fallet. 
 På undre bilden dyker Rainbow Bridge upp som förbinder USA med Kanada. 
Ja, så plötsligt stod jag där. Rainbow Blvd. and Niagara Street, Buffalo, USA. 
Bilden här nedanför. 
Jo, jag var omtumlad. 
Jag reste 634 mil från Lomma på bara några sekunder. 
Men nu var frågan var låg det där oslagbara frukoststället, en Coffee Shop som vår Herre alldeles glömt bort. Ett himmelrike för galenskapen. 
Fanns det kvar? 
Spännande fortsättning följer. 
Fast först måste världen hitta Putin. 
Kan Google Earth fixa det?