Rak-Nytt från Lomma: Björn Ranelid har rakat av sig sitt maffiga skägg

 

Egentligen finns det så mycket annat och skriva om: i Norrköping sprängs bomber varje natt, koranbränningen, allt regn som gett Täppan en grönska och blomning som vi inte haft på flera år. I juli månad, vill säga. 

Inte dåligt alls.

Gräsmattan brukar annars om åren vara halm i juli månad.

Sommaren som kom av sig. (texten fortsätter efter bilden)

Då väljer jag skriva om Björn Ranelids maffiga skägg som inte finns längre. Fick nämligen tidskriften, Fokus, senaste nummer med posten i veckan. 

Där trumpetas ut stridstuppen på Österlen. Alltså Björn Ranelid på första sidan. 

Utan skägg! 

Renrakad. 

Ett omfattande reportage som missar, att människan har rakat av sig det vackra skägget. 

När Ranelid för några år sedan dök upp i TV-rutan med ett ståtligt skägg, blev det en landsomfattande nyhet. 

Skägget mycket välansat. Påminde om en general från amerikanska inbördeskriget under 1860-talet. Nu missade Fokus nyheten, men inte jag. 

Fattas bara annat. 

Skrev ett mess till Björn Ranelid som jag känner mycket väl. Ja, ända sedan han var barn. 

Undrade varför skägget rök? 

Ännu inget svar. 

Han har väl fullt tupp(förlåt) och vässa klingan inför all galenskap som händer i världen. Är man en stridstupp så är man en stridstupp. 

Med eller utan skägg.

Rak-Nytt från Lomma, alltså.

 

 

 

Märkliga saker inträffar: Äpplets resa från Lomma-fick både namn, ansikte, dans och en sång

 

Det här äpplet vilar tryggt i min högra hand. Det är ett stort äpple. 

Väger 330 gram. 

Köpt i en Lommabutik. Kostade över 10 kronor eller 31.90 kr/kg. 

Svindyrt. 

Men trots allt ett vanligt äpple. 

Än så länge.

Fast större än störst. Det var storleken som fick mig köpa äpplet. Såg ut som äpplet var uppvuxen på steroider. Frågan självklar. Var kom äpplet ifrån? 

Knappast från Björn Ranelids äppelodling på Österlen. Alldeles för stort för det. Svenska äpplen avsevärt mindre. Min nyfikenhet väcktes. 

Äpplets vindlande svindlande resa från Lomma startade. Fanns en liten lapp på äpplet, Marlene Royal Gala och så, Daughter Of The Alps. Alpernas dotter. Flott, minsann. Det fick bli min ledtråd. 

Först hamnade jag i Australiens Österlen med vackra äppellundar. 

Däremot inga alper. 

Jag hamnade fel. 

Visst, äpplet fanns där, men helt fel land. 

Jakten gick vidare. 

Kändes bråttom. 

Mitt äpple fick inte bli till en äppelskrutt. Så hamnade jag i Chile. 

Ännu ett fel land. 

Efter mycket om och men fick jag till slut träff. Hamnade i italienska Terlano i Sydtyrolen. 

En vacker plats. 

Terlano.

Det var därifrån mitt äpple kom. Väldiga odlingar som får Österlens äppelodlingar att blekna. En resa på över 130 mil innan äpplet hamnade i min Lommabutik. Inte nådigt, vill jag säga. 

På plats i Terlano fick jag redan på att konstnären, Francesca Cito, vunnit en tävling. Gett mitt äpple både ett ansikte och ett namn, "The nymph Marlene". Nymph betyder ungefär unga, vackra kvinnor som strövar omkring under sång och dans (Wiki). 

Kunde knappas bli bättare än så. 

  Hur Marlene smakade? 

Vet jag inte. 

Den detaljen kvarstår. Får nog återkomma om det. Men i alla fall. 

Det sjunger och dansar om mitt äpple. 

Vem kunde tro det?

Inte jag, i alla fall.

 

Expedition Nordpolen-i Lomma

Jag vaknade i morse med snöstorm utanför sovrumsfönstret. Lomma fått vinterns första riktiga snöfall som föll vinkelrätt i den hårda vinden. 
Både radio och TV larmade om väderkaos med trafikkaos i Skåne. Inte minst Österlen igenproppat. 
Stängda vårdcentraler. 
Varken personal eller patienter kommer fram. 
Stanna hemma. Ge er inte ut på vägarna, uppmanade man folk.
SMHI på tåspetsarna.
Jag blundade en god stund. 
Skånsk vinter rasar. 
Befann jag mig på Nordpolen? 
Vårdcentralen i Lomma då? 
Dagens uppgift. Fastande. Rutinprover före nio på morgonen. Nu även ett rör med morgonurin. 
Tankarna gick till polarforskarna. 
Fridtjof Nansen (1861–1930). 
Nansen korsade som den förste den grönländska inlandsisen år 1888. Säkert stelfrusen vid målgång. 
Roald Amundsen (1872–1928). 
Den väldige Amundsen nådde först Sydpolen. Han klämde även först Nordvästpassagen. Sedan gick det sämre. 
När han försökte nå Nordpolen försvann han. Kölden tog säkert honom. 
Sådant oroar. 
Skulle nu mitt morgonurin frysa till is? 
Skulle jag få skotta mig fram till Vårdcentralen i Lomma? 
Det var sådana delikata problem jag grunnade över. 
El-skootern inte att tänka på med -16 grader i vindbyarna. 
Det fick bli bilen med morgonurinen och gubben Rockbäck. Visst for snöflingorna som arga bålgetingar i luften. 
Se där-plötsligt dök Plog-Lasse upp med plogen. 
Tack för det. 
Både jag och urinprovet kom fram välbehållna. 
Även blodet flöt fint i kylan. 
Frid på jorden, vänner. 
Skånsk vinter rasar.

Upptäcktsfärd Lomma: Sveriges enda smyckesträd-sensationell semestertripp

Tog en semestertripp med bilen bland Lommas välansade villakvarter. Ett ovanligt utflyktsmål för en semestertripp. Andra väljer Österlen, Blekinge eller High Chaparall i Småland. Jag valde Lomma. 
Inte långt att köra. 
Ingen trafik att tala om. 
Tomt på folk som en fridsamt högmässa i kyrkan. 
Det fanns endast ett riskmoment. 
Min lilla vita bil riskerades hängas ut på Stasi-hemsidan Lommakoll på Facebook som varnande inbrottsbil. Ibland får man spela högt. 
Jag fastnade för två villaträdgårdar. 
Först den med smyckesträdet-se löpsedeln. 
Husägaren packat in ett äppelträd(?) med tusentals smycken. Rent av sensationellt. Sveriges maffigaste om inte den enda smyckesträdet. 
Trädet packat som ett smyckeskrin. 
Makalöst. 
Jag stannade till. 
Det krävdes bildbevis. Ingen skulle annars tro mig.

Några tvärgator längre bort, dök nästa överraskning upp. En villaträdgård som fått växa vilt. Aldrig någonsin blivit ansad. 
I den gröna röran kan man ana en halvt däckad torkvinda sticka fram. Jag har aldrig sett någon liknande i hela mitt liv. 
Jodå, det bodde folk i kåken. 
Utan gröna fingrar. 
Kanske ändå. 
Gröna fingrar. 
Vet inte hur man ska bedöma en sådan vildvuxen trädgård. 
Jag körde sakta hemåt, ca två kilometer. Lätt skakad över min lilla sensationella semesterutflykt i Lomma. 
Billig tur. 
Knappt dragit någon bensin alls. 
I byn har vi nu ett nappträd, kärlekslås på Varvsbron, en äkta djungelträdgård samt en villatomt med ett äkta smyckesträd. 
Det där sista går inte av för hackor.

Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Little Richard-min Picasso tavla

The legents of rock`n`roll. 
Nu har den förste klivit av scenen. 
Chuck Berry dog 90 år gammal. 
Jerry Lee, 82 år i höst och Little Richard som fyller 85 år till jul, rockar fett vidare (tveksamt). Det här var/är tre mycket starka individer. 
Besvärliga är bara förnamnet. 
1997 lyckades man efter mycket krångel skicka ut de tre rocklegenderna på en Europaturné. På Christinehof slott på Österlen genomförde ”gubbarna” sin näst sista spelning på den äventyrliga resan. 
Det var den 24 juli 1997. 
Jag var där. 
Glömmer det aldrig. Fick se mina hjältar i verkligheten. 
Hårt slitna av hårdkörning i livet och Europaturnén. 
Little Richard gick sist på scenen kl. 22.30. Han kan inte lira på grund av religiösa skäl, när solen är uppe. 
Vi fick oss till livs trions alla klassiska rocklåtar. Även om åldern börjat ta ut sin rätt. Det blev mycket, ”Den stora tröttheten”, fast kul ändå. Bara få se legenderna livs levande, helt klart en stor och unik upplevelse. 
Jag köpte också affischen till rockkonserten. 
Nu är Chucken död. 
I dag är min inramade affisch, min Picasso tavla som bara stiger i värde. 
Rock`n`roll på er!

”När jag riskerade våra liv”

I går kunde jag berätta om söndagens utryckningar i Lomma. 
I dag kan jag också berätta om dramat i Lomma som fick ett lyckligt slut. Detta tack vare ett rådigt ingripande av en irländare. 
En 14-årig pojke gav sig ut med sin pappa på en s k stå-upp-bräda. Straxt utanför Lomma Beach fångade de hårda frånlandsvindarna upp pojken på bräden. De bar av ut mot öppna Öresund. 
Brädan med pojken kapsejsade. Desperat rop på hjälp. 
En mycket sjövan irländare i en kajak uppfattade nödsituation och räddade pojken. 
Varför ger man sig ut på en bräda när det blåser stormbyar? 
I går drunknade en man och hans 14-åriga dotter, när strömmarna tog dem utanför Haväng, Österlen. 
Varför badar man när det finns varningsskyltar för just livsfarliga strömmar? 
Själv hoppade jag en gång i plurret tillsammans med mina båda vuxna söner på den amerikanska ostkusten. Vi tog ett härligt uppfriskande bad. 
Något förvånad var vi allt över att hela den fantastiska milslånga sandstranden var folktom. Orsaken upptäckte vi när vi stod och torkade oss. 
Varningsskylten. 
Förbud att bada. 
Hajar. 
Jag skäms än i denna dag över att jag riskerat mina söners liv. 
Hatt på en spann. 
Det var jag det.

Bröllopsparets skånska regnrapport

På vindrutan smattrar regnet. 
Vi drar en suck av lättnad. 
Äntligen hemma i Lomma igen. Det gick faktiskt bättre än vad vi trodde. 
Vi har precis stannat efter kört nio skånska mil i regnkaoset. 
Vår regnmätare i Täppan är toppad, 60 mm. Mer går inte i den. Fylld till bredden, så det rann över. Ja, du milde min tid.
I morse körde vi från Degeberga på Österlen. Vi har varit och firat (lördag) vår 45-årig bröllopsdag tillsammans med familjen på Brösarps Gästis (jo, skånsk äggakaga). 
I TV och i radion varnade man folk för att gå ut. 
I Malmö fick Mustapha, enligt Sydsvenskan, t o m simma från sin bil. 
Vellinge höll på att flyta bort. Inre ringledningen genom Malmö avstängd osv osv. 
Vågade vi köra hem till Lomma? För på Österlen och Degeberga inte en droppe. 
Vi körde, rättare sagt hustrun, efter som jag ännu efter olyckan icke är i kördugligt skick. 
Vid Ekerörasten kom ösregnet. Det vräkte ner. Hustrun körde säkert genom vattenmassorna. Vid Gårdstånga torra vägbanor. Inte en droppe. 
På bilradion nya varningarna från myndigheterna: 
"Håll er inne"!
Och här satt vi. Eller körde vi. 
Mot alla regler. 

Motorvägen avstängd vid norra påfarten till Lund. Alltså bilisterna fick ta vägen mot Bjärred och Göteborg. Vi körde naturligtvis av. 
Hustrun rundade Lund. Inget regn att tala om. Vägbanan tämligen torr. Märkligt. 
Nu var vi snart hemma. Kändes skönt när skylten med Lomma dök upp. 
På Lidl:s parkering i Lomma forsade en bil genom vattenmassorna-se bilden här nedanför. 
Det gick också bra. 
Vi var hemma. 
Hustrun hade kört som Tom Trana, om nu någon minns honom. 
Det var tid att tömma Täppans regnmätare. 
Ska bli skönt att kura skymning. Se MFF tvåla till Djurgården.
Ja, så fortsätter vi färden mot vår 46-åriga bröllopsdag nästa år. 
HURRA!
FOTNOT 1. Övriga familjemedlemmar kom också hem helskinnade. Tack och lov för det. FOTNOT 2. Grann-Boel rapporterar. "Sammanlagt har våra Täppor fått 115 mm regn. Så här långt, vill säga".