Rak-Nytt från Lomma: Björn Ranelid har rakat av sig sitt maffiga skägg

 

Egentligen finns det så mycket annat och skriva om: i Norrköping sprängs bomber varje natt, koranbränningen, allt regn som gett Täppan en grönska och blomning som vi inte haft på flera år. I juli månad, vill säga. 

Inte dåligt alls.

Gräsmattan brukar annars om åren vara halm i juli månad.

Sommaren som kom av sig. (texten fortsätter efter bilden)

Då väljer jag skriva om Björn Ranelids maffiga skägg som inte finns längre. Fick nämligen tidskriften, Fokus, senaste nummer med posten i veckan. 

Där trumpetas ut stridstuppen på Österlen. Alltså Björn Ranelid på första sidan. 

Utan skägg! 

Renrakad. 

Ett omfattande reportage som missar, att människan har rakat av sig det vackra skägget. 

När Ranelid för några år sedan dök upp i TV-rutan med ett ståtligt skägg, blev det en landsomfattande nyhet. 

Skägget mycket välansat. Påminde om en general från amerikanska inbördeskriget under 1860-talet. Nu missade Fokus nyheten, men inte jag. 

Fattas bara annat. 

Skrev ett mess till Björn Ranelid som jag känner mycket väl. Ja, ända sedan han var barn. 

Undrade varför skägget rök? 

Ännu inget svar. 

Han har väl fullt tupp(förlåt) och vässa klingan inför all galenskap som händer i världen. Är man en stridstupp så är man en stridstupp. 

Med eller utan skägg.

Rak-Nytt från Lomma, alltså.

 

 

 

Märkliga saker inträffar: Äpplets resa från Lomma-fick både namn, ansikte, dans och en sång

 

Det här äpplet vilar tryggt i min högra hand. Det är ett stort äpple. 

Väger 330 gram. 

Köpt i en Lommabutik. Kostade över 10 kronor eller 31.90 kr/kg. 

Svindyrt. 

Men trots allt ett vanligt äpple. 

Än så länge.

Fast större än störst. Det var storleken som fick mig köpa äpplet. Såg ut som äpplet var uppvuxen på steroider. Frågan självklar. Var kom äpplet ifrån? 

Knappast från Björn Ranelids äppelodling på Österlen. Alldeles för stort för det. Svenska äpplen avsevärt mindre. Min nyfikenhet väcktes. 

Äpplets vindlande svindlande resa från Lomma startade. Fanns en liten lapp på äpplet, Marlene Royal Gala och så, Daughter Of The Alps. Alpernas dotter. Flott, minsann. Det fick bli min ledtråd. 

Först hamnade jag i Australiens Österlen med vackra äppellundar. 

Däremot inga alper. 

Jag hamnade fel. 

Visst, äpplet fanns där, men helt fel land. 

Jakten gick vidare. 

Kändes bråttom. 

Mitt äpple fick inte bli till en äppelskrutt. Så hamnade jag i Chile. 

Ännu ett fel land. 

Efter mycket om och men fick jag till slut träff. Hamnade i italienska Terlano i Sydtyrolen. 

En vacker plats. 

Terlano.

Det var därifrån mitt äpple kom. Väldiga odlingar som får Österlens äppelodlingar att blekna. En resa på över 130 mil innan äpplet hamnade i min Lommabutik. Inte nådigt, vill jag säga. 

På plats i Terlano fick jag redan på att konstnären, Francesca Cito, vunnit en tävling. Gett mitt äpple både ett ansikte och ett namn, "The nymph Marlene". Nymph betyder ungefär unga, vackra kvinnor som strövar omkring under sång och dans (Wiki). 

Kunde knappas bli bättare än så. 

  Hur Marlene smakade? 

Vet jag inte. 

Den detaljen kvarstår. Får nog återkomma om det. Men i alla fall. 

Det sjunger och dansar om mitt äpple. 

Vem kunde tro det?

Inte jag, i alla fall.

 

Paludans koranbränning: Inte ens Kalle Ankas böcker får hamna i bokbål

 

Den där dansken som satte fyr på koranen måste vara en fubick, för tala malmöitiska. 

Malmöpågen, Björn Ranelid, har gång efter annan betonat litteraturens omstörtande och livgivande kraft. Diktens ord bevarar sin glöd i askan efter likbränning och bokbål. Kan det sägas bättre? 

Vad tjänade nazisterna på sina bokbål av judisk litteratur under 1930-talet? 

Ingenting.

Enbart skam. 

Jag ser själv det skrivna ordet som heligt. Inte ens Kalle Ankas böcker får brännas. Det är en källa till glädje för miljontals barn jorden runt. 

En bibel på sitt vis. 

Samma värde sätter jag i den uppsjö av religiös litteratur som bjuds ut på marknaden. 

Allt har sitt värde. 

Var fjärde människa i världen är muslim. Över en och en halv miljard. För alla dessa är koranen en helig skrift. 

Klart som fan att de blir förbannade på Rasmus Paludans koranbränning. 

Fubbick, var ordet för dagen, stavas även med två b. 

Heja Kalle Anka! 

Tjoar jag från Lomma.

 

Så gick det till när MFF fick sin maskot Todde-skrotades!

 

Läser i Sydsvenskan Max Wimans fina hyllningsartikel om MFF-legenden, Egon ”Todde” Jönsson, som skulle fyllt 100 år idag. 

Todde var allt i MFF. 

För drygt 30 år sedan blev han också klubbens maskot. En gullig nallebjörn som ni kan se på bilden här ovanför. En nöjd Todde efter MFF vunnit med 3-0. 

Så här gick det till, för jag låg bakom projektet. Jag kontaktade dåtidens ledargarnityr i klubben, Inge Blomberg och Einar Malmborg. 

De tände på idén. Kvällspostens läsare fick komma in med namnförslag. Nallebjörnen döptes till Todde, efter Egon ”Todde” Jönsson. En PR-firma fick i uppdrag lansera maskoten. Det skedde med pukor och trumpeter. 

Inför varje match hemma på Stadion, drog en vuxen person på sig nalle kostymeringen och fanns på plats. Todde som maskot gick också att köpa. 

Efter några år skrotades Todde. Varför har jag ingen aning om. Jag har kvar min. 

Numera en helig figur i TV-soffan. 

Inget barnbarnen fått leka med.

Det var bara det jag ville berätta. Så nu vet ni det också. Jo, så har Todde även träffat de stora grabbarna. 

Här nedanför tillsammans med Björn Ranelid, Calle Palmér och Bertil ”Klumpen” Nilsson. För nämna några.

Salut på det!

 

Björn Ranelid sidsteppad igen-inget Piratenpris

Här står Björn Ranelid och slå ut med tomma händer. 
Ännu en gång har Fritiof Nilsson Piraten Sällskapet vägrat Björn Ranelid priset. I stället har Sällskapet valt en mindre känd författare, Lina Wolff. 
Det tycker jag är fel. 
Är det någon med en helt annan gedigen bokproduktion bakom sig som borde fått priset, är det Björn Ranelid. 
Nu kanske det är någon som tycker jag kacka i eget bo. 
Jag växte upp tillsammans med Björn Ranelid på Ellstorp i Malmö. 
Vi hade samma fröken på Rörsjöskolan, Siv Liedberg. Även skolkompis med Björns äldre broder, Håkan. 
Ja, så har Björn varit hemma hos oss och hälsat på i Lomma.
 Så visst kacka jag i eget bo, men det kan inte hjälpas: Björn borde fått årets Piratenpris. Basta! 
Jämförelsevis har Björn oändligt många fler utmärkelser i prisskåpet hemma på Österlen, än vad Lina Wolff kan visa upp. 
Hasse och Tage-museets stora pris, fick Björn Ranelid 2013. 
Bara en sådan sak. 
Nej, Piratensällskapet har av någon okänd anledning dödskallemärkt Ranelid för tid och evighet. 
Märklig, så säg.

Boken alla talar om: Över 100 läkare räddade mitt liv

<

Jag har i många år grunnat över skriva en bok om den svenska sjukvården. Fast på mitt vis, med lätt anslag i texten. 
Mina nära och kära har uppmanat mig: skriv. 
Andra har sagt samma sak: skriv. 
Mitt CV som patient inom den svenska sjukvården är Ranelidiskt världsrekord. 
Ingen nu levande varelse från syd till norr eller öst till väst, kan konkurrera med min meritlista. 
Första sjukhusinläggningen kom redan 1950. 
Tre år senare opererades min brustna blindtarm bort av stjärnkirurgen, Fredrik Kock. Gift med primadonnan, Gaby Stenberg. 
Bara en sådan sak. 
Sedan har resan fortsatt i ett rasande sjukhus-och operationstempo i snart 70 år. Mitt liv uträknat ett antal gånger. 
Underbara möten med patienter, galna och skickliga läkare, över 100 till antalet som räddat mitt liv (jag har räknat). 
Sjukvårdspersonal att beundra men även se upp med. Upplevt en sjukvård som gått från nästan stenålder till dagens högeffektiva industri. 
Det skulle säkert bli en helt galen bok som lämnar stort avtryck. 
Vi får se. 
Det gäller orka skriva också. 
Det mesta har jag i mitt huvud, så det är ingen fara med den biten. 
För tillfället  behandlas jag på 5-6 helt olika vårdinstanser. 
Ligger också i fejd med en läkare på Vårdcentralen i Lomma. 
I eftermiddag ska jag till min fina sköterska, Linda, för omläggningen av kulhålet (ser ut så, men är inget kulhål-bara ett jävla hål) i min högra fot. 
Vet inte hur det slutar. 
Äventyret i sjukvården är som kriga likt en indian. Det gäller undvika en massaker som slaget vid Wounded Knee med Big Foot och grabbarna 1890. 
Jag tror jag får putsa upp fjäderskruden.

Björn Ranelid borde vara viking-Malmöpark uppkallad efter sig

Dokumentären om Björn Ranelid i torsdags, har redan retat upp folk. 
I gårdagens Melodifestival från Malmö jämfördes han med Donald Trump i en sång av programledartrion. 
Texten genomusel. Tarvligt personangrepp på Björn.
Skäms.
Björn skryt om sin egen förträfflighet under en hel timme, blev tydligen för mycket. Jag har inga problem med det. 
Jag känner Björn. 
Han har kopierat mycket genom sin storebror Håkan som är konstnär och en förträfflig personlighet. Björn borde bjudit honom ett utrymme i dokumentären. 
Nej, vad jag reagerade mot var att Björn ansåg han borde få vår barndoms Atleparken på Ellstorp i Malmö, uppkallad efter sig. 
Jag ställde frågan till, Sven Rosborn, arkeolog, varit chef för Malmö stadsmuseum, startade vikingabyn, Foteviken, samt tusen andra historiska upptåg. 
En mycket påläst och bildad person. Några år yngre än mig och uppväxt på Ellstorp som Ranelid och jag. 
”Jag tror att det bara var ett hugskott från hans sida. Atleparken har ju fått sitt namn pga att alla bostadsrättsföreningarna i Ellstorp fick vikingatida asanamn. Den där jag bodde hette t.ex. Midgård”, berättar han för mig och menar att myndigheterna svårligen skulle godkänna Björn Ranelids park. 
Dessutom heter en av bostadsrättsföreningarna Atle, skjuter jag in. 
Det enda som talar för Ranelid är hans förnamn. 
Björn är känt sedan vikingatiden. Ett vanligt förnamn inom Munsöätten, den dynasti som regerade över Birka och Svitjod på 800-talet. 
Någonstans ligger Björn Ranelid kanske ändå rätt på det. 
Fast kanske inte som han tänkt sig. 
Jag avrundar med en bild från Storgården på Ellstorp från 1956. Det är Sven Rosborn som bjuder på skridskobilden. Jag renoverade försiktigt. 
Möjligen fanns även Björn Ranelid med, men inte på bilden.

Björn Ranelids storebror Håkan sätter färg på världen

Björn Ranelids författarskap, har vi lärt oss mycket om. Mer ska det bli i TV i februari. Mycket, mycket mer. 
Däremot vet vi inte mycket om Björns storebror Håkans konstnärskap. 
Håkan Ranelid är en färgstark personlighet-se bild till höger. Det var han redan i de tidiga ungdomsåren, då jag lärde känna honom. 
Jag tror aldrig vi pratat många vettiga ord med varandra. Det blir mest en vansinnig rolig galenskap som det inte finns någon början eller slut på. 
Livet exploderar i en färgsprakande show, precis som Håkans omåttliga skaparkraft. 
Håkan sätter verkligen färg på livet med sina tavlor. 
Jag älskar färgexplosionen som går i ett virvlande tempo med en central bromskloss: en gammal bil, klocka, kontorsstol eller vad som helst. 
Här följer en bloggvernissage av Håkan Ranelids färgsprakande konstvärld. Tala om att sätta färg på världen och inte minst bloggen.

Facebook: Björn Ranelid till attack mot bengalbrännarna

I natt publicerade Björn Ranelid ett långt inlägg på Facebook. Björn som själv en gång i tiden varit fotbollsspelare på elitnivå skräder inte orden. Han har lirat med både MFF och HIF. Ranelid börjar sitt inlägg på Facebook så här:  
Farväl till barbarer, pyromaner och ligister. Var det nazister som brände böcker på Swedbank Arena när Malmö Fotbollförening skulle möta Häcken i finalen till Svenska Cupen torsdagen den femte maj år 2016? Nej, det var gangstrar och pyromaner som satte eld på Länsförsäkringars långa reklamskylt längs med norra läktaren på arenan, medan maskerade män med solglasögon skrek och hytte med nävarna i luften.  
Inlägget fortsätter i samma tuffa stil. Jag håller med honom till 100 procent. Några idioter tillåts gång efter annan att fördärva vår fina sport. För mig är det helt ofattbart att detta får pågå år efter år. 
Människor får sjukhusvård av röken. 
Människor får hörselskador av knallskott, s k bangers. 
Ändå får detta fortsätta i all evighet. 
Obegripligt. 
På en fotbollsarena gäller inte samhällets lagar och regler. Där upphävs allt. Rena rama vilda västern. 
Ordföranden i Svenska Fotbollförbundet, Karl-Erik Nilsson, fortsätter mumla i skägget. Det går över mitt förstånd. 
Björn Ranelid slutar sitt inlägg med att skriva:  
Det här är sista gången i mitt liv som jag skriver i detta ämne och jag bemöter inga personer som försöker argumentera emot mig, eftersom jag har rätt och de har fel. Det är en av de få gångerna i mitt liv jag skriver och handlar så kategoriskt och det beror på att okunniga och dumma människor har dryftat denna farsot i många år utan att ha botat och utplånat sjukdomen. Björn Ranelid i helig vrede, natten till den sjunde maj 2016.  
Bra rutet, Björn.

Björn Ranelid sågar regeringens språkbruk: papegoja och kloaksvenska

Författaren Björn Ranelid var häromdagen i högform på Facebook. 
På sin officella hemsida sågar han först statsminister, Stefan Löfven: ”Det är inte okej. Så talar en statsminister i Sverige i dag. Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.” 
Det här, mina vänner, är en ordentlig känga åt landets statsminister. Även jag reagerade när jag hörde Stefan Löfvens ordval i TV. Okey hör inte hemma i en statsmans vokabulär. 
Björn Ranelid var inte färdig med det. 
Nästa minister till den Ranelidska stupstocken, utbildningsminister Gustav Fridolin. Det är när Fridolin i TV, Ranelid vidare, "får frågan om vad han tror att det betyder för miljöpartiet i opinionssiffror att hans parti har accepterat det senaste utspelet från regeringen i mottagandet av flyktingar, så svarar han ordagrant: 
Jag skiter i det."
Även denna gång satt jag och gapade i TV-soffan av pur förvåning. Människan är för böveln utbildningsminister och uttrycker sig så illa. 
”Jag skiter i det” 
Björn Ranelid formulerar sista hugget så här: 
”Miljöpartisten borde inte släppa sina fekalier och sin träck på allmän plats i språket. Han är utbildningsminister i en regering och han bör och skall behärska det svenska språket och uttrycka sig med sans, vett och bildning. Det är kanske i samklang med det allmänna förfallet i rikets skolor att uttrycka sig så plumpt och obegåvat.” 
Jag håller med Björn Ranelid till 100 procent. 
Papagoj-och kloakspråk hör inte hemma bland ministrar i den svenska regeringen. Möjligen är Stefan  Löfven fortfarande kvar i lunchrummet hos Hägglunds i Örnsköldsvik, där han en gång började som svetsare. 
Gustav Fridolin i kloakspråket, när skolan har rast. 
Bra rutet, Björn.

Erik Hamrén v/s Anton Tinnerholm

Fotbollens förbundskapten, Erik Hamrén, verkar varken se vad han läser eller höra folks klagosång. Varför inte då försöka med teckenspråk?
Alla vi andra fotbollsnördar, samt ledande fotbollsskribenter i landet är eniga om att högerbacken i MFF, Anton Tinnerholm, borde plockats ut i landslaget i det fortsatta EM-kvalet. 
”Tjänstefel att inte spela Tinnerholm”, säger till exempel författaren Björn Ranelid till Expressen. 
Vi läser och hör ropen som skalla, men icke så Hamrén. 
Det finns nämligen ett djupgående problem med Erik Hamrén. 
För att bli aktuell för landslaget i fotboll, bör helst spelaren ha blivit köpt av en klubb ute i Europa. Om spelaren sedan blir en s k bänkspelare saknar betydelse. Det finns allt för många som vandrat den vägen in i Hamréns landslag. 
Någon borde skicka över en kurs i teckenspråk till Erik Hamrén. Det hjälper om man varken ser att läsa eller hör folks klagosång. 
FOTNOT. Märkligt nog fick Oscar Lewicki från MFF plats i EM-truppen. Han är det enda tillskottet från ett allsvenskt lag. För övrigt möts AIK-MFF i dag på Friends Arena. Så här skrev jag på bloggen om Anton Tinnerholm för snart ett år sedan. Klicka HÄR!

Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar” lockade närmare 9 miljoner till Calle Rockbäcks BLOGG

I bland räcker orden inte till. De tar slut. Det är vid sådana tillfällen man vill vara en ordspruta som Björn Ranelid. 
Precis så är läget just nu. Mina ord tar slut. 
Orsaken är något så banalt som guld och gröna skogar. Låtsuccén som Hasse Andersson fått sitt livs break med. Den visar sig även bli mitt break som bloggare här i livet. 
Goe Hasse, vad har du ställt till med? (texten fortsätter efter bilderna)

Den 7 mars skrev jag om låten när Hasse Andersson gick vidare till Mello-finalen. Jag förutspådde den enorma framgången i min text-se här ovanför.
Årets sommarlåt, skrev jag bl a i marsmånens sken. Precis så blev det. På landets skolavslutningar sjöngs låten. 
I Lomma. 
I Dalby. 
På Spotify har den laddats ner över 12 miljoner gånger. 
GOOGLE hade vänligheten nog att lägga ut mitt blogginlägg på paradplats. 
Bara en sådan sak. 
Nu visar det sig att det har otroliga 8 805 809 visningar. 
Jo, ni läste rätt. 
8 805 809
Nästan hela Sveriges befolkning.
Detta är något högst otroligt. Jag får nypa mig i armen. Klipp från GOOGLE här nedanför.
Hasse borde skicka över en t-shirt som tack till mina fem barnbarn. Vi älskar nämligen låten, Hasse. 
”Det var dans och hålligång uppå logen natten lång 
Det var sommar, det var guld och gröna skogar”

Den stora utmaningen

Varje år kommer det ut några hundra barnböcker. Vuxenböcker som ges ut, går knappt att räkna. 
De allra flesta dansar knappt tills löven faller av. Eller snön faller. 
Oddset för en debutant att slå igenom, är som krypa uppför Mount Everest. 
Baklänges! 
När nu min son Johan, debuterar som författare med barnboken, Magister Tutnäsa, som släpps den 15 augusti av Idus förlag, rider han i strid för sin skapelse. 
Tämligen omgående springer Magister Tutnäsa in i en bergvägg i form av jätten Jan Guillou. Några veckor senare släpper nämligen JG sin tredje bok i sin romanserie om det stora århundradet med titeln, Mellan RÖTT och SVART. En bok som naturligtvis blir en bestseller.

På nätet syns också den skarpa skillnaden mellan förlagens sätt att matcha böckerna. 
Bokmaskinen Jan Guillou kommer ut på sitt ägandes Piratförlaget. Johans bok om Magister Tutnäsa ges ut av Idus förlag i Lerum. 
Det är ett litet men naggande gott förlag som bl a specialiserat sig på barnböcker. Och det är svårare än svårast. 
Trots all motvind lyckas Idus över all förväntan. 
Kanske Jan Guillou t o m får träffa Magister Tutnäsa på höstens bokmässa i slutet av september i Göteborg? 
Däremot vet jag, att en annan författargigant, Björn Ranelid, också finns på plats i Göteborg, för att presentera sin nya bok. 
Björn kommer utan tvekan att krama om min son Johan (lilla bilden), både länge och väl. Det är inte det sämsta. 
Se där! 
Där fick ni två stora boknyheter på ett bräde. Ja, så då Johans bok om Magister Tutnäsa. Den är lika rolig och underfundig att läsa som själva titeln. 
Tala om den stora utmaningen.
FOTNOT: Björn Ranelid kommer ut på Bonniers kring den 13 september med boken, Förbjuden frukt från ett fruset träd. 
Länken om du vill beställa Johans bok. 
Klicka HÄR!