Lommatanke i motvind-mars landade i februari

 

Mars ser inget kul ut. 

Inte ens i februari. 

Kallas ”Den röda planeten”: torr, stenig, livlös, ogästvänlig med en temperatur som i lördags svängde mellan 18 grader varmt till över 100 minusgrader. 

Nej, då är februari roligare på jorden än mars i februari. 

Visst blir man imponerad av NASA:s Perseverance Rover enorma resa i ett halvår i 20 500 km/tim. Här kan vi snacka om en resa, mina vänner. 

Det är sannerligen inte närmaste vägen till mars, inte ens i februari, om Herrskapet förstår vad jag menar. 

En gång i tiden var jag lidelsefullt intresserad av alla raketer som for upp och ut i rymden. 

Det började med vovven Lajka som Sovjetunionen skickade iväg till en säker död i det okända 1957. 

Vi barn grät. 

Fyra år senare blev Jurij Gagarin den första människan i rymden den 12 april 1961. Tjugotre dagar senare blev Alan Shepard den första amerikanen i rymden. USA slagen på målsnöret. 

Sovjetmedborgaren Gagarin kom också till Malmö och dubbades till hedersbrandman. Alan Shepard kom aldrig till Malmö och slapp bli dubbad till brandman. 

Minns också hur jag med spänning följde John Glenns resa jorden runt i omloppsbanan 1962. Tre varv på fyra timmar, 55 minuter och 23 sekunder. 

För inte tala om månlandningen 1969. 

Världshistoria skrevs. 

Sedan blev det tyst. 

Rymden verkade gått upp i rök till 1980-talet. Då Challenger verkligen gick upp i rök. Besättningen på sju personer dog ögonblickligen i explosionen. 

Sorgligt. 

Tid för nya tårar. 

Efter den smällen tröttnade jag på rymdresor. Det var inte kul längre. 

Därför berörs min Lommatanke ringa av mars i februari. Jag tror jag far till månen i stället. 

Pling-Plong!