Mars
ser inget kul ut.
Inte ens i februari.
Kallas ”Den röda planeten”:
torr, stenig, livlös, ogästvänlig med en temperatur som i lördags
svängde mellan 18 grader varmt till över 100 minusgrader.
Nej, då
är februari roligare på jorden än mars i februari.
Visst
blir man imponerad av NASA:s Perseverance Rover enorma resa i ett
halvår i 20 500 km/tim. Här kan vi snacka om en resa, mina vänner.
Det är sannerligen inte närmaste vägen till mars, inte ens i
februari, om Herrskapet förstår vad jag menar.
En gång i tiden var
jag lidelsefullt intresserad av alla raketer som for upp och ut i rymden.
Det började med vovven Lajka som Sovjetunionen skickade iväg till
en säker död i det okända 1957.
Vi barn grät.
Fyra år senare
blev Jurij Gagarin den första människan i rymden den 12 april 1961.
Tjugotre dagar senare blev Alan Shepard den första amerikanen i
rymden. USA slagen på målsnöret.
Sovjetmedborgaren Gagarin kom
också till Malmö och dubbades till hedersbrandman. Alan Shepard kom
aldrig till Malmö och slapp bli dubbad till brandman.
Minns också
hur jag med spänning följde John Glenns resa jorden runt i
omloppsbanan 1962. Tre varv på fyra timmar, 55 minuter och 23
sekunder.
För inte tala om månlandningen 1969.
Världshistoria
skrevs.
Sedan blev det tyst.
Rymden verkade gått upp i rök till
1980-talet. Då Challenger verkligen gick upp i rök. Besättningen
på sju personer dog ögonblickligen i explosionen.
Sorgligt.
Tid
för nya tårar.
Efter den smällen tröttnade jag på rymdresor. Det
var inte kul längre.
Därför berörs min Lommatanke ringa av mars i
februari. Jag tror jag far till månen i stället.
Pling-Plong!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar