tisdag 9 februari 2021

Farfar berättar om helvetet på jorden när familjen drabbas av covid-19

 

I över ett års tid har vi alla krigat mot coronan. Farfar rangordnades som en figur i absoluta riskzonen med minst fyra sjukdomar som stack ut. Var och en så pass allvarliga, att det räckt med råge skicka farfar till sjukhuset vid smitta. 
Det blev sträng isolering i hemmet. 
Sprita-och tvätta händerna. 
Hermetiskt tillsluten ytterdörr. 
Inget umgänge med övriga i familjen eller vänner. Möjligen en kort stund i sommarens blomstrande täppa med skrikavstånd. Hela hösten, julen fram till nu, ett liv bakom en järnridå. 
Farfar och farmor har så här långt klarat sig utmärkt. 
Då slår covid-19 till mot vår Lommafamilj: mamma, pappa och tre barnbarn i åldersspannet 7-17 år däckade med feber, hosta och gigantiskt trötthet. 
Influensakänsla.
Glömmer aldrig telefonrapporterna för mer än en vecka sedan, om hur en efter en fälldes som käglor. Testerna visade på covid-19. 
Vad händer? 
Det är vi åldringar som ska bli sjuka? 
Där sitter vi bakom järnridån och fattar ingenting. 
Rädsla och skräck. 
Vi kan absolut inte göra någonting. 
Det värsta tänkbara: att inte kunna åka hem till vår utslagna familj och hjälpa till. En känsla som aldrig kommer glömmas bort. 
Hålla avstånd på 2 kilometer är ett helvete. 
Jag lovar. 
Det blev som en svart obehaglig punkt borrat sig in i hjärterötterna. 
Sällan känt oss så handlingsförlamade. 
En tung vandring in i oändligheten utan något givet mål. Därför blev dagens rapport som en förlossning.
Familjen har ridit ut den värsta stormen. Sägs i våra skakiga telefonrapporter/sms vara på väg tillbaka. Även om smak och lukt saknas på sina håll.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol som Evert Taube sjöng en gång i Sjösala vals.
Livet, kära vänner
Fast den där svarta punkten får vi nog bära med oss fram till midsommar. Om det räcker med tanke på den gigantiska vaccinröran.

 

Inga kommentarer: