Det hör numera inte
till vanligheten man får ett brev. I mitt fall var det dessutom så
stort, att det inte fick plats i vår rangliga brevlåda. Storsonen
från Dalby fick hämta ut det på posten, Mårtenssons Livs i Lomma.
Jag satt där med tappad lust i min karantän-kammare. Sprättade upp
försändelsen.
Och blev övermåttan glad.
Det var minsann Bernie Sanders vantar!
Målgång.
Den 29 januari skrev jag
på bloggen om hur min hand mättes på längden och tvären.
Min
svägerska, Gun-Britt, som bor i Knalleland utanför Borås, kallades
in under fanorna. Hon är som jag skrev en fena på sticka, virka,
mangla och väva.
Uppdrag sticka Bernie Sanders berömda vantar åt
mig.
Det visade sig bli en viss kris bland garnnystanen. Gun-Britt
som också är ett moget årgångsvin i karantän fick leta bland
restgarner.
Ut och jaga nystan i butikerna var inte att tänka på. Färgerna borde naturligtvis stämma någorlunda.
Knep och knåp.
Eftersom folket i Knalleland äger energi, dök snart kuvertet med
Bernies vantar upp i mitt hem.
Jodå, vi skrattade gott.
Vilket
behövs med råge i dessa dystra tider.
Bilden här nedanför. Bernie
och jag och vantarna. Grått hår har vi också. Munskydden
likartade, märklig nog. Bernie fyller 80 år i september. Jag 75 år
i augusti. Lika trista ser vi också ut att vara.
Tänk som det kan
sluta.
Tack, Gun-Britt, för du plockade upp min tappad lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar