När Internet var baby skapade jag Frank Sten

 

En gång tiden när nätet knappt fanns till, hittade jag på en vansinnigt galen blogg utan någon ordning och reda alls. Bara på kul, liksom. 

För min egen del var det enbart för träna upp mig på tekniken som var väldigt avancerad på den tiden. Sociala medier fanns inte. Mark Zuckerberg försökte fortfarande få ordning och reda på Facebook. 

Jag sjösatte min egen påhittade figur, Frank Sten. Frank kunde dyka upp precis var som helst-se vinjettbilden mötet med kronprinsessan Victoria. 

Det kunde också sluta med när Frank testade cykelsex eller varför inte Sitting Bull. 

Väldigt stort och populärt på sin tid. Ja, bland de få som vågade och kunde ge sig ut i cyberspace. Allt skapat från mitt lekrum hemma i Lomma.

Var god skölj:

 

Tabbe av SVT-äldre missade Lill-Babs begravning

Lill-Babs tillhörde generationen före min generation. På så vis växte dagens 70-åringar upp med att Barbro”Lill-Babs” Svensson alltid funnits vid vår sida som artist: från vår barndom fram till vår ålderdom, fram till hennes död den 3 april i år. 
Hon hade precis fyllt 80 år. 
Även om Lill-Babs även fångade upp en yngre publik på ett unikt vis, var vi äldre hennes mest trogna publik. 
Därför är det besynnerligt att SVT sände hennes begravning endast på webben. Det innebar att många äldre-det är en stor grupp-som inte har Internet eller kanske har, men vet inte hur det ska få in SVT på nätet, missade SVT:s sändning. 
Det är en tabbe som heter duga, anser jag. 
Förstår inte hur man tänkte i TV-huset på Gärdet i Stockholm. En stor grupp av äldre människor stängdes alltså utanför.  
Varför inte sända i TV-apparaten som de flesta äldre har?
Jag (72 år i sommar) fanns på plats framför datorn. 
Den vackert dekorerade kistan i Järvsö kyrka, fick mina tankar att stanna. Det kändes nästan ofattbart. 
Kollegan, Ann-Louise Hansons, tårfyllda osminkade berättelse om en livslång och kärleksfull vänskap. 
Kondoleansbordet inne i kyrkan. 
Det borde fler än jag fått uppleva. 
Vila i frid, Barbro. 
Du gav även mig ditt hjärta. 
För det var precis sådan du var.

Lommaliv: Tar linbanan in i framtiden

På bilden här ovanför ser ni en liten tjej med en söt rosa mössa åka linbana på en av lekplatserna i Lomma. 
Hon fyller 5 år om drygt en månad. 
Det är mitt minsta barnbarn. 
Jag tar bilden som ni samtidigt kan se i spegeln på bilden. Rätt fyndigt, om jag får säga det själv. Fast inget nytt i sig. 
Grejen med linbanan är egentligen en illustration, till vad jag har tänkt-och räknat ut. År 2084 är nämligen mitt barnbarn lika gammal som jag är i dag, 71 år. 
Vad kommer hon få uppleva i sitt liv? 
Hur ser samhället ut 2084? 
Jag tänker tillbaka på mina 71 år i livet. 
När jag var 5 år var inte mitt liv så roligt. Min pappa kramade mig både länge och väl. Lämnade mig och min mamma för en annan kvinna 50-60 mil bort. 
Skilsmässa. 
Det var mycket tårar som föll ner i förtvivlans brunn. 
Det skulle ta nästan tio år innan jag träffade min pappa igen: vi åt smörgåsbord på stadshotellet i Öregrund. 
I avskedspresent fick jag ett litet tomt fotoalbum med snäckor på som avskedspresent. Det stod Öregrund på en av snäckorna. 
Jag har kvar gåvan än i denna dag. 
Den lilla flickan med den söta rosa mössan, slipper möta samma trista öde i sitt unga liv. Mina 71 år har annars kantats av ett bra liv. Trots svåra sjukdomar med otaliga operationer: jag har fått två framgångsrika söner, världens bästa hustru. Varje kväll när vi lägger oss tackar jag henne för en fin dag. 
Mitt yrke blev journalisten med allt vad det innebär. Vi har rest en hel del. Sett många spännande platser i världen. 
Jag har under mina år fått vara med om en makalös teknisk utveckling. Människor runt omkring oss har materiellt fått det mycket bättre. Sjukvården gjort stora framsteg. Överlevnadsprocenten betydligt större i dag än det var 1946. 
Internet blev en revolution för mänskligheten. Oändligt tacksam över fått vara med om denna tekniska utveckling som jag häpnar över varje dag. 
Mobilens intåg är en annan pärla. 
Krig. 
Visst. 
Men inte på min gårdsplan. 
Tanken kommer. 
Undrar just över hur mitt lilla barnbarn med den söta rosa mössan summerar sina 71 år år 2084? 
Det är naturligtvis helt omöjligt att veta. Om framtiden vet vi ingenting om. Det skrivs färsk historia varje dag. 
Givetvis har allting gått framåt år 2084. Utvecklingen står aldrig stilla. Tekniken tagit väldigt steg till mänsklighetens fromma. 
Mobilen finns inte längre. 
Artificiell intelligens börjar redan i dag bli något vi talar om. 
Den medicintekniska biten har utrotat många sjukdomar. 
Cancergåtan är löst. 
Vatten omvandlas till el. Medellivslängden betydligt högre än 2018 (ca 80 år). Modeskaparna tittar tillbaka på millennieskiftet år 2000. 
Papperstidningar finns sedan länge på museum. 
Ja, så där kan man tänka och ändå ha helt fel. 
Man kan bli tokig för mindre. 
Krigen glömmer vi. 
Helt. 
Resan mot 2084 har börjat.

Mermoarflik: Jakten på svenska nunnan i Frankrike

Som journalist har man gett sig ut på en och annan udda resa. En gång gav jag mig av i all hast mot Frankrike. 
Jag hade fått igenom ett reportageuppslag om en ung svensk nunna som vigt sitt liv till ett strängt klosterliv i landet. 
Kunde bli bra och intressant läsning. 
Om jag nu fick tag i nunnan. 
Vill säga. 
Det borde också vara rätt nunna. Det skulle se ut om jag kom hem med fel nunna. 
På den tiden fanns varken Google eller Internet. 
Det blev till hasta iväg till Frankrike. 
Kasta sig ut för stupet utan skyddsnät.
Jakten efter en svensk nunna skulle visa sig bli lika svår som finna en nunna i helvetet. Mitt franska ordförråd var inget skriva hem om. Det var magert. För inte säga obefintligt. Min engelskan var inte mycket till hjälp. 
Under 1970-talet talade varken fransoser eller fransyskor engelska. Ett svårt handikapp redan i starten. 
Varje liten by jag tvingades köra igenom höll jag utkik efter en kristen helgedom. För det mesta stirrade en förvånad munk på mig. 
”Suédoise-nun, hasplade jag ur mig. 
Så där höll jag på. 
Dag ut och dag in. 
När kvällen kom tog jag in på ett litet pittoreskt hotell med kyrkan mitt i byn. 
Till slut fick jag napp. 
Fann den unga svenska nunnan som valt det kompromisslösa klosterlivet på sitt vandring genom livet. Jag bjöds på te och franska skorpor i den välskötta klosterträdgården. 
På hemresan stannade jag till för avkoppling i Paris. Det var jag värd, tyckte jag allt. Valde äta middag på restaurangen i Eiffeltornet. Nu när jag ändå var där. 
Aldrig kunde jag drömma om att 40 år senare skulle Frankrikes president, Emmanuel Macron samt USA:s president, Donald Trump, också äta på restaurangen i Eiffeltornet. 
Undrar om de också åt banana split som dessert? 
Den var god. 
Detta på tal om nunnor. 
Hur det gått för den svenska nunnan sedan dess, har jag ingen aning om. 
Någon som vet? 
FOTNOT. Bilden av nunnan på löpsedeln är en illustration.

Gått vilse på Internet 3285 dagar

Precis så är det. Sedan jag startade upp min blogg den 8 juli 2008, har det gått 3285 dagar, samt ett annat skottår. 
Jag öppnade upp mjukt med Adolf Hitlers medicinlist som var något i hästväg. Inte konstigt människan var komplett galen. 
Det var en stark nyhet för nio år sedan. Sedan dess är det inte så konstigt att jag yrat omkring på Internet i alltså 3285 dagar som gett 3810 blogginlägg. En makalös textproduktion som räcker från min dörr i Lomma till Bjärred, fem km bort. 
Jag har blandat och gett. Skrivit om precis allting. 
Riktigt bra berättelser har varvats med mindre bra berättelser. 
Vissa har uppmärksammats runt hela världen (jo, sant). 
En gång har bloggen krisat riktigt ordentligt. 
Det var när jag för över tre år sedan råkade ut för en allvarlig olycka som höll på släcka ner både mitt och bloggens liv. Då hoppade min son Johan-författaren ni vet-in. Johan höll liv i bloggen på ett förtjänstfullt sätt. 
Sedan dess har bloggen till viss del ändrat karaktär. Jag har än i denna dag, inte återhämtat mig fullt ut. Trots det har jag fortsatt producerats blogginlägg. 
Vandringen på Internet har många gånger känts som en ökenvandring. Jag har inte orkat med att bjuda hem folk till samtal i Täppan.
Dragit mig tillbaka.
Blivit en stugsittare, helt enkelt.
Värk.
Drabbats av ångest. 
Sömnstörningar med obehagliga mardrömmar.
Otaliga sjukhusbesök.
Allvarliga planer på lägga ner bloggen. 
Trots motvinden kört vidare. 
Nu har jag bestämt mig för att jag med hustrun vid min sida köra ett år till med livrem och byxhängslor. 
Hålla liv i en blogg under 9 år, har inte varit världens enklaste. Faktiskt värt ett litet pris. Fast 10 år låter fan så mycket bättre. 
Vi kör på.
Häng med!

Här kommer Lommas postdiligens

Skepp och skepp, i alla ära. 
Det var i alla fall en omsorgsfullt stuvad postdiligens som parkerade alldeles framför mig. Förmiddagens paketleverans till Lommas ”postkontor”, Hemköp. 
Nu kunde jag med egna ögon konstatera den enorma mängd med paket som Lommaborna handlat på webben. 
Hemköp håller på drunkna av alla paket som handlats av köptokiga Lommabor. Vagn efter vagn rullades ut. Toppstuvade med allt mellan himmel och jord. 
Internet har blivit vår tids enorma köpcentrum. 
Det är en fantastisk utveckling. 
När jag själv gjorde mina första köp på webben, fanns inte mycket att välja på. För tolv år sedan räckte det med en liten Hyundai som postdiligens. 
Läget i dag är som ni kan se, helt annorlunda. Alla tecken talar också för att vi bara har sett början. 
Det blir värre, gott folk. 
Nästa steg blir säkert 24-meters långtradare. 
Du milde min tid. 
Det var länge sedan Sven-Ingvars sjöng om ett litet rött paket, med vita snören. 
Närmare bestämt 54 år sedan.

På Spårets Fredrik Lindström sågar Kjell Kraghe-jag blir sur

Ni såg det säkert i fredags. Pösmunken, Fredrik Lindström, sågade rejält Strömstads nöjeskung, Kjell Kraghe, längst fotknölarna i På Spåret. 
Visst, jag håller med om att skivomslaget till, Vind i seglen, inte är någon höjdare. Tänk då att omslaget kom ut många år före Internet med photoshop kom till. Tekniken på den tiden var inte mycket bättre än vad det nu blev. 
Nej, det som gjorde mig sur var att Lindström raljerade över Kjells efternamn, Kraghe. Man fick intrycket av att det var minst lika fult som skivomslaget. Där passerade pösmunken Lindström en ömtålig gräns. 
Jag lärde känna, Kjell Kraghe, 1969. På den tiden var han järnhandelsbiträde i Strömstad. Under 1970-talet skrev han flera lokalrevyer i hemstaden, texter åt både Kar de Mumma-revyn på Folkan och till Hagges revy i Göteborg samt Bosse Larsson i Nygammalt. Det blev också radioprogram och mycket annat från Kraghes penna. 
Kjell fick också stor framgång med, Ålefeskarens vals. Vi hade på den tiden många givande samtal. Senast jag pratade med Kjell Kraghe är för några år sedan. 
I dag är han 78 år och vårdar ömt sin hälsa i stället för pennan. Han har blivit Strömstad trogen. Trots många försök gjordes, för få honom flytta till Stockholm, på den tiden det begav sig.
Fy på dig, Fredrik Lindström. Du hade faktiskt ingen aning om vem Kjell Kraghe var och är. Förresten finns det mängder med fula skivomslag på nätet. Det är bara till att googla.

Konsten bli synlig bland de osynliga

Internet har på många sätt och vis gjort många människor synliga bland de osynliga. Det har varit både på gott och ont. 
De som vill vara helt osynliga, men blir som mest synliga kallas för troll. Därmed kan alla se vem det är som är osynlig men som nästan blir genomsynlig i allt sitt väsen. 
Internet är en ung företeelse. Det stora genombrottet kom först i början av 2000-talet. De osynliga som ville bli synliga skrev bitska anonyma kommentarer på papperstidningarnas webbsidor. 
Tidningarna rev sitt papper i förtvivlan. 
Facebook fick sitt genombrott 2005. 
Genast flyttade de osynliga som ville bli synliga men ändå anonyma i en synlig värd, genast in. Webbtidningarna kunde andas ut. 
Trollen formades och skapades samt namngavs utomlands. Alltså inte av Robert Aschberg som några år senare följde upp med programformen, Trolljägarna. 
Själv har jag alltid levt ett liv på nätet som synlig. Visst händer det, men inte alls ofta, att en osynlig som vill bli synlig som ett anonymt troll, kommenterar något inlägg på bloggen. 
Då dödar jag ofta trollet. 
Plockar bort inlägget som inte ens blir osynligt längre.
Ganska enkel matematik, eller hur? 

Donald Trump frågade om jag var en robot

Jag har vevat runt på nätet i minst 15 år. Det har många gånger varit en lustfylld resa. Informationsflödet helt enormt. Idag begriper jag inte hur vi journalister på stenåldern klarade av vår uppgift, på ett sådant lysande sätt som vi gjorde, utan hjälp av Internet. Det är nästan en svindlande tanke.
Nu har t o m det otrolig inträffat.
För första gången har jag fått frågan om jag är en robot. 
Jag höll på ramla av stolen. 
Den som frågade var nämligen ingen mindre än multimiljardären och kanske republikanernas presidentkandidat, Donald Trump. 
”Nej, jag är ingen robot (fast på engelska),” svarade jag mycket förvånad. 
Först då släpptes jag in på Donald Trumps hemsida. 
Robot?
Barnet i mig skrattade gott.
Ja, jag glömde helt bort nattens val (svensk tid) i Iowa. De amerikanska väljarna resultat i den lilla delstaten ger en fingervisning om hur det kan sluta. 
Jag svepte också in på Hillary Clintons hemsida. 
Nej, hon frågade aldrig om jag var en robot. 
Den 14 april 2015 skrev jag om Hillarys underbara ögon. Jag hoppas på att hon blir demokraternas presidentkandidat.
Tänk er vilken fight: Trump v/s Clinton. 
Jag anmäler mig gärna som val robot. 
Oj, vad spännande. 
FOTNOT. Bilderna är en illustration. Hillarys vackra ljusblåa ögon är äkta vara.

Bankernas senaste attack mot pensionärerna

Kär och galen, vet jag väl inte precis. 
För inte allt för många år sedan regnade bankernas fönsterkuvert ner i brevlådan. Det var ingen hejd på det. Det kändes ofta som en plåga.
Sedan kom datarevolutionen. 
Sedan kom Internet. 
Sedan kom egen uppkoppling till din bank. 
Fönsterkuverten avtog i stilla takt. 
Endst pensionärerna krånglade åt allt det nya. Det var inte alls konstigt. 
Från årsskiftet slutar SE-banken helt med sina fönsterkuvert. Jag fick det sista i mellandagarna. 
Avskedshälsning: 
”SE-bankens vill aktivt bidra till ett hållbart samhälle. Genom att sluta med pappersutskick blir man en miljövänligare bank. Det är dags att säga adjö till fönsterkuvert.” 
 "Pyttsan," kan en kommentar lyda. 
Pensionärerna är en stor grupp i samhället. Deras kunskaper om allt det nya inom tekniken är oftast bristfällig. 
För många har bankens fönsterkuvert varit en livlina till sina surt förvärvada pensionspengar. Nu blir det etter värre. 
En klassiker går i graven.

Sju år efter Bettie Page död: Världens första pinuppa kläs av naken på nätet

Världens första tecknade pin-up girl, Bettie Page, är i dag högvilt på nätet. Det senaste året har det läckt ut föga smickrande bilder på Bettie. Bilder som tidigare i stort sett varit totalförbjudna i USA. 
Det rör sig inte om några rara söta oförargliga pin-up bilder som tog USA med storm i början av 1950-talet. 
Nej det handlar om porrbilder med Bettie Page. Liggande uppflängd och uthängd till allmän beskådande. 
Hur kom jag då på denna förvandling?

Den 18 december 2008 skrev jag om Bettie Page. Världens första tecknade pinuppa hade gått till de sälla jaktmarkerna, 85 år gammal. 
Frid över hennes minne. 
Bloggen var väldigt färsk på den tiden. Det var förhållandevis Internet också. De sociala medierna fanns inte. 
Det fanns alltså inte mycket bilder på Bettie att få fram. Inlägget begravdes sedan i all stillhet bland de övriga 3000-blogginläggen. 
Åren gick. 
Bettie Page som levt ett omtumlande liv med långa vistelser på mentalsjukhus m m, fick vila i frid. 
Ända tills för en tid sedan. 
Plötsligt upptäcker jag, att blogginlägget med Bettie Page från 2008 börjat få drös med besökare. 
Vad händer? 
Min nyfikenhet väcktes. 
Jag spårade orsaken. 
Bettie Page har som död person blivit hot stuff på nätet. Fast i mindre smickrande sammanhang som fått den gamle prosten att rasa från predikstolen.
Det kan tyckas osmakligt. 
Jag tycker Bettie Page är sötast så här. Det är så jag vill minnas henne:

Comeback på nätet med BLÅLJUS

Det blev något yrvaket uppvaknande, efter mitt modem till datorn kraschat natten till fredagen i förra veckan.
Det är sent på tisdagskvällen. Alldeles före höstmörkret omsluter den svenska folksjälen. Jag sitter försjunken i en god bok. 
Plötsligt bryts tystnaden av sirener. 
Många sirener. 
Ett väldigt pådrag. 
Sirenerna verkar köra rakt in i vår Täppa-i syrenhäcken. Det lilla av journalisten som finns kvar i mig sprätter till. Jag hackar mig ut i Täppan med mina kryckor. 
Döm om min förvåning, när jag upptäcker att jag omgärdas med brandkårens blåljus och ambulanser. Folk som springer hit och dit. 
Någon tjoar när de ser mig: 
”Skönt att se dig. Vi trodde det var dig man skulle hämta.” 
Nej, inte denna gången. Det vara någon annan som drabbats av en tragedi. 
Det gör ont i mig.  Orkar inte ta in mer.
Tack och lov att jag fått ett nytt modem. Jag kan äntligen skaka liv i bloggen. 
Med blåljus.

KATASTROF!!

Det som inte får hända gjorde just det.
Bloggmodemet satte tofflorna och tog all uppkoppling med sig till de sälla jaktmarkerna.
Auf wiedersehen internet!
Utan förvarning skickades Calle Rockbäck till dinosauriernas tid. Då nät var något som bara spindlar sysslade med.
"Ett kaputt modem gör mig putt", meddelar bloggaren med röksignaler.
Nog att Rockbäck kan tyckas vara blåst emellanåt men den här gången är han fullständigt borta med vinden. Helt avklippt från verkligheten.
Nu kan han inte ens klicka gilla på en fräckis om torktumlare eller surfa fram bilder på ånglok invirade i godispapper från 50-talet.
Sicket öde.

Önskar du komma i kontakt med honom lämna gärna en kommentar här på bloggen. Så läser jag upp den för honom vid nästa styrelsemöte.

Med vänliga hälsningar
Rapan Apansson - tillfällig redaktionssekreterare och hovnarr

Den döende lokaljournalistiken

En gång i tiden för inte allt för länge sedan, var tidningens lokalredaktör en central person i den lokala samhällsutvecklingen. 
Alla visste vem han eller hon var. 
Kontaktytan sträckte sig nästan in i de boendes garderober. 
I dag finns det inga/knappast några lokaljournalister kvar. 
Bortrationaliserade. 
Tidningarna sinande annonsvolym knäckte denna fina stam på det journalistiska trädet. Internet skötte resten, lyder motiveringen.

Av bara farten passade TV4 på och lägga ner sina 25 lokala TV-stationer, spridda ut över landet. 
Uppdrag Granskning synade slakten i sömmarna. Det visar sig att vädret blev det enda regionala TV-programmet som blev kvar. 
Här på hemmaplan i Lomma brottas vi med Sydsvenskans allt mindre bemanning. Gunilla Lundström som varit lokalredaktör i byn vid flera tillfällen, skrev så här till mig i en kommentar.  
”Jag blir numera riktigt ledsen när jag läser Sydsvenskan, Lundaupplagan. Inget ont om Helsingborg och Landskrona, men varsin helsida får dom, mot rena skämtet utrymmesmässigt för t ex Lomma. Tror inte att grannarna i norr får omkretsmaterialet, och vet att i Malmö har man inget nordväst-material. Nuvarande ordning utesluter helt en kontinuerlig bevakning av de politiska skeendena i Lomma, i stället blir det event och polisnotiser, den allra ytligaste journalistik som finns.” 
Ett stillsamt men ack så väl talande inlägg. Jag instämmer fullt ut.
FOTNOT. Gunilla Lundström var också redaktör för boken om Sydsvenskans första 150 år. En härlig dokumentation över en svunnen tid.

Världsomsegling med Google Earth

Något jag aldrig använder är Google Earth. Jag testade det för flera år sedan när det var ett nytt fenomen på Internet. Blev så där imponerad. 
Nu har tiden gått. Allting blir bättre och bättre. 
Tid för en ny världsomsegling med Google Earth. 
Jag reste lyxklass. 
Från mitt eget hem.

Jag försökte lista ut något väldigt avancerat; ett sjaskigt mat ställe i Buffalo, USA, med Niagarafallen Kanada/USA. 
För många år sedan hamnade jag på stället med min familj en tidig morgon för att äta frukost. Det blev en oslagbar upplevelse som vi aldrig glömmer. 
Fanns panget kvar? 
Var låg det? Många frågor. 
Jag skrev in Buffalo, Niagra Falls, USA. 
Klickade i gång färden.

Resan startade i en rasande fart. Klotet vred sig. Dyket kom likt en missil. Rakt in i massan. 
634 mil bort från Lomma ökas tempot i dyket. Buffalo breder ut sig. 
En stad med över en miljon invånare. NHL-laget, Buffalo Sabres, där svenskarna Anders Lindbäck och Johan Larsson spelar. 
Det var allt tur jag satt stadigt på min stol hemma i tryggheten. Annars hade jag väl åkt med in Googles jordklot, för så stark var upplevelsen.

På den översta bilden kan ni se det stora världsberömda fallet. 
 På undre bilden dyker Rainbow Bridge upp som förbinder USA med Kanada. 
Ja, så plötsligt stod jag där. Rainbow Blvd. and Niagara Street, Buffalo, USA. 
Bilden här nedanför. 
Jo, jag var omtumlad. 
Jag reste 634 mil från Lomma på bara några sekunder. 
Men nu var frågan var låg det där oslagbara frukoststället, en Coffee Shop som vår Herre alldeles glömt bort. Ett himmelrike för galenskapen. 
Fanns det kvar? 
Spännande fortsättning följer. 
Fast först måste världen hitta Putin. 
Kan Google Earth fixa det?

Nätspaning från Lomma: Kapare slår till mot världens generösaste jultomte

Det är inte lätt att vara en Joakim von Anka på nätet. Nätkaparna vädrar morgonluft. 
Warren Buffett, 84 år, är god för 534 400 000 000 miljarder. 
Hans tre vuxna barn är inte precis lottlösa. Var och en kan lätt kalla sig för Joakim von Anka. 
Familjen är också känd för att vara världens största jultomte. Mitt eget ord för filantrop. 
Bara i somras donerade pappan, Warren, 19 miljarder kronor, till fem välgörenhetsorganisationer. 
Familjen, tre vuxna barn, är alltså rena ram godiset för nätkapare.

Mellansonen Howard G Buffett som fyller 60 år till jul, har gått i sin fars julspår (förlåt, det bara kom). 
Howard G. Buffett Foundation stödjer projekt inom områdena jordbruk, näring, vatten, humanitära, bevarande, och konflikt / ensamkommande personer. 
Stiftelsen fokuserar mycket av sin finansiering på samhällen i Afrika och Centralamerika. (Wikipedia).

Jag ställde in kikarsiktet från Lommaperspektivet till organisationens hemsida. Klickade på knappen kontakt och upp kom: 
Bedrägeri Alarm (fast på engelska). 
På så vis kan jag spana in från Lomma, och avslöja att världens rikaste familj är kapad. 
På vilket vis, återkommer jag till. 
Kanske redan i morgon. 
Håll utkik!

Tokyo fick OS: Visas i super-super teknik 2020

Tokyo fick alltså de olympiska spelen om sju år.  Jag är inte alls förvånad. Denna enorma stad har nämligen de flesta arenorna redan på plats. Det blir i stället tekniken som japanerna kommer att lägga pengarna på. Resultatet blir värre än värst.
Hur ser tex dagens TV-teknik, Internet osv ut år 2020? 
Det går inte ens att föreställa sig.  
Springer och hoppar folk, livs levande hemma i mitt vardagsrum? 
Bevara mig väl.
Annat var det senaste Tokyo fick arrangera den olympiska sommarolympiaden 1964. Jag hittade Magnue Gernes teckning i Brunnhages Olympiabok från 1964-se vinjettbilden. 
För första gången använde man s k satellit, för att snabbt få fram bildöverföring till Europa. Det var dåtiden revolutionerande teknik.

Jag minns det tydligt. Bilderna vi fick hem i TV-soffan från tävlingarna var ett dygn gamla. Dessutom i svart-vitt. Färg-TV fanns inte. 
Ett band på en timme skickades från tävlingarna i Tokyo 1964 via satellit till amerikanska västkusten, sedan flyg till Europa. Tretimmarsbanden som gällde, skickades med flyg från Tokyo via Alaska till Hamburg och efter krångel med flyg till Stockholm. 
Jag tror t o m det var Expressen som själv plockade upp stillbilderna i Västtyskland och vrålkörde materialet till Stockholm. Fast här är jag osäker. 
När det äntligen presenterades för oss sportdårar, växte det mossa på OS-inslagen. Det var helt värdelöst.
Sommar-OS i Tokyo 1964 var absolut inte den första TV-olympiaden som vissa påstår. Den kom först i Mexiko, fyra år senare. 
OS i Tokyo om sju år blir naturligtvis något helt annat. 
År 2020 har japanerna tillgång till super-super teknik som inte finns i dag. 
Garanterat. 
Jag kan inte ens tänka tanken på hur det kommer att se ut. Min hjärna räcker inte till. 
Skit också.
Fast vad säger organisationen Majblomman om det här då?