Spanska sjukan i Lomma: Hennes pappa räddades till livet av sjuksköterskan Sofia Olsson

 

Det skulle dröja sju år innan jag fick fram ett vittne till sjuksköterskan, Sofia Olsson, hjältemodiga insats för sjuka människor i Lomma. 

På bilden här ovanför sitter Gun och berättar om sin pappa Nils Kronholm (1909-1967), infälld bild. 

När Nils var 10 år 2019, drabbades han av dåtidens svåra pandemi, spanska sjukan. Bara i Sverige dog närmare 40 000 människor. 

”Jag har fått berättats för mig, att pappa var svårt sjuk i spanska sjukan. Min farmor, Nelly, fick vårda honom så gott hon kunde i hemmet i Lomma. En som gjorde en stor insats för pappas överlevnad var just sjuksköterskan Sofia Olsson som du skrivit så mycket om. Hon var fantastisk. Lär ha varit en underbar människa, berättar Gun för mig. 

En dag spydde Nils blod. Det var, enligt Sofia Olsson, ett bra tecken. 

”Nu kommer pojken att överleva,” sa Sofia. 

Och det gjorde Nils också. 

Han gifte sig med Anna-Lisa (1915-2003), och fick dottern Gun-se bild på familjen här nedanför. 

Familjen bodde i Lomma. 

Riktiga Lommabor, med andra ord. 

Guns pappa Nils försörjde sig som byggnadsarbetare. 

Tack Gun, för din berättelse. Gun bor fortfarande kvar i Lomma. Numera tillsammans med maken Kjell.

Ett viktigt vittnesmål om Sofia Olssons gärningar för sjuka medborgare i Lomma.

Stort hjärta som vi behöver så mycket av i denna moderna pandemitid.

Numera är Sofia Olssons gravvård på Lomma kyrkogård blivit kulturminnesbevarad-bild längst ner. Tänk som det kan sluta. En särskild tack går också till Lommas kommunalråd, Robert Wenglén (m) som i våras såg till, att Sofia Olssons gravsten restes upp och fick ett värdigt omhändertagande.

Bättre än så här kan inte en berättelse sluta.

Med kärlek.

 

Tankar i coronatider: Här lastas jag döende in i ambulansen

Mina tankar i coronatider går allt som oftast till början av april 2014. 
Minnet bergfast. 
Jag hade parkerat bilen i garaget. 
Utanför garaget stöp jag. 
Rakt upp och ner med ansiktet före i asfalten. 
Sönderslagen. 
Mycket allvarliga inre skador. 
Inga motvärnsskador. 
Allt åt helvetet. Tappade balansen på grund av en neurologisk skada, efter en cancertumör 16 år tidigare. 
På bilden här ovanför lastas jag döende in i ambulansen hemma i Lomma. En lång och tuff kamp tog sin början. 
Det gällde överleva. 
Inget annat. 
Idag den 21 april är det fyra år sedan jag skrev blogginlägget som följer. 
Det är skarpt. 
Det finns alltid hopp om livet. 
Hörde du det, förbannade virus. 
Läs och förundras. (texten fortsätter efter bilden)

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. 
Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen.
En märklig uppgiven känsla. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra dödens väntrum. Ville hem till varje pris. Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Vårt hem förvandlades till en sjukstuga.
Lager med sjukvårdsartiklar-se bilden här ovanför.
Hustruns kamp enorm.
Vakade över mig natt som dag.
Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger. 
Dygnet runt. 
Vecka ut och vecka in som blev till månader. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. 
För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår. Medicinsk pump för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
När våren kom 2015 satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.
Fan vad skönt. 

Liten dagbok om vårdskandalen i Lomma: Det krävs två för dansa tango

Jag förstod att det skulle bli ett väldigt ballyhoo efter mitt avslöjande om grannar som vårdar döende i Lomma. 
Därför började jag dagen stillsamt. Vattnade pelargonerna på min mammas grav på Lommas kyrkogård. Nödvändigt i sommarens heta strupgrepp. 
När jag ändå hade vägarna förbi vårdföretagets Attendos lokaler vid Slättängsgatan i Lomma, knackade jag på den låsta dörren. En vänlig dam i 30-års åldern släppte in mig. 
Det visade sig vara vårdbolagets verksamhetschef själv, i hög person. Jag frågade varför hon inte svarar på brev från grannar som tvingas vårda döende i livets slutsked. 
En uppgift som är Attendos, men som vårdbolaget bevisligen inte klarar av. Den vänliga damens ansiktsdrag stramades åt. 
Nej, det kunde hon inte alls kommentera. 
Tom på åsikter om haveriet som hon var direkt ansvarig för. Hänvisade mig i stället till koncernens presschef. 
 Dessutom ville hon vara helt anonym. 
En namnlös verksamhetschef för Attendo i Lomma. 
Samtidigt rasade medborgarna på Facebook över vårdbolaget. Mitt blogginlägg fick sociala medier att brinna i sommarhettan. 
En som var snabbt ute var Sofia Forsgren Böhmer (m), ordförande i Socialnämnden i Lomma Kommun. 
Hon rasade. 
Jag fick till slut själv kontakt med Sofia, politisk ansvarig. Hon fortsatte rasa över vårdbolaget som ständig och jämt hamnar i hetluften. 
Av fel orsaker. 
”Det är förfärligt. Jag saknar ord. Mållös. Jag har satt i gång hela förvaltningen på ärendet,” sa hon och lät högst trovärdig. 
Senare under eftermiddagen kom ett svar från Attendos kommunikationschef, Stefan Svanström. 
Först hänvisade han till sekretessen. 
Sedan fick jag en romanlång utläggning som mest prisade vårdbolaget Attendo. I det läget kände jag mig rörig. 
Till slut hörde en begravningsbyrå (!) av sig. 
Jag började förstå varför det krävs två för dansa tango. I Lomma vill inte vårdbolaget Attendo dansa alls.
Sedan drack jag en kopp kaffe. Åt en mandelkubb och gömde mig inomhus för solen. Hoppades få dö innan Attendo satte klorna i mig. Jag fyller ändå 72 år den 11 augusti. Tackar för i dag med en liten dagbok. 

Här ligger jag döende och blir frisk från pollenallergin

Det jag ska berätta om är något alldeles besynnerligt. 
Ja, rent utav en medicinsk sensation. 
Först nu fem år senare kan jag berätta om miraklet som får läkarna stirra fånigt på mig. Tappa tråden, liksom.
”Nej, det finns ingen medicinsk förklaring”, säger allergiläkarna.  
På den stora bilden här ovanför vårdas jag efter en fallolycka, efter jag parkerat bilen i garaget. Svåra inre skador samt en hel del annat. 
Att jag överlevde får betecknas som ett under. 
Året är 2014 i början av april. 
Jag har sedan dess sakta men säkert återhämtat mig från den traumatiska upplevelsen. Några mindre operation under åren för styra upp gubben helt, är inte mycket att orda om. Det som är ett medicinskt under kommer nu. 
Allt sedan jag var en liten rar gosse som knappt hunnit lära mig prata, har jag haft pollenallergi med svår astma som följd. 
Varje vår när allt står i blom, har jag rasat samman. Det har blivit många sprutor, kurer, mediciner i drivor, för i bästa fall få ordning på mig. 
Jag har firat vårens ankomst de senaste 36 åren mer på allergikliniken i Lund, än ute i det fria. Så kom då den där förtörnade olyckan våren 2014. 
Den skulle visa sig bli min lycka när det gällde pollenallergin. Sedan dess har mina besvär med pollen i det närmaste utraderats. 
Får endast droppa mina ögon varje dag. 
Bagatell. 
Det har nu gått fem vårar sedan 2014. 
Ingen pollenallergi. 
Lite i ögonen som sagt var. 
Mitt berg med mediciner för knäcka pollenattackerna behövs inte längre. Borta som ett trollslag. 
Det märkligaste av allt: allergiläkarna står med gapande munnar av pur förvåning. 
Ett mirakel, sanna mina ord.

Den döende lokaljournalistiken

En gång i tiden för inte allt för länge sedan, var tidningens lokalredaktör en central person i den lokala samhällsutvecklingen. 
Alla visste vem han eller hon var. 
Kontaktytan sträckte sig nästan in i de boendes garderober. 
I dag finns det inga/knappast några lokaljournalister kvar. 
Bortrationaliserade. 
Tidningarna sinande annonsvolym knäckte denna fina stam på det journalistiska trädet. Internet skötte resten, lyder motiveringen.

Av bara farten passade TV4 på och lägga ner sina 25 lokala TV-stationer, spridda ut över landet. 
Uppdrag Granskning synade slakten i sömmarna. Det visar sig att vädret blev det enda regionala TV-programmet som blev kvar. 
Här på hemmaplan i Lomma brottas vi med Sydsvenskans allt mindre bemanning. Gunilla Lundström som varit lokalredaktör i byn vid flera tillfällen, skrev så här till mig i en kommentar.  
”Jag blir numera riktigt ledsen när jag läser Sydsvenskan, Lundaupplagan. Inget ont om Helsingborg och Landskrona, men varsin helsida får dom, mot rena skämtet utrymmesmässigt för t ex Lomma. Tror inte att grannarna i norr får omkretsmaterialet, och vet att i Malmö har man inget nordväst-material. Nuvarande ordning utesluter helt en kontinuerlig bevakning av de politiska skeendena i Lomma, i stället blir det event och polisnotiser, den allra ytligaste journalistik som finns.” 
Ett stillsamt men ack så väl talande inlägg. Jag instämmer fullt ut.
FOTNOT. Gunilla Lundström var också redaktör för boken om Sydsvenskans första 150 år. En härlig dokumentation över en svunnen tid.