Bara Lennart och jag kvar-resten är döda

 

För några år sedan blev vi ett originellt smycke på Centrumtorget i Lomma. Vi sammanstrålade nästan dagligen med våra el-scootrar på torget för trivsamt umgänge. När vädret var vänligt, vill säga. 

Bildade den berömda klumpen som förbipasserande Lommabor mer än gärna fotograferade. Vi var nästan tio gentlemän som nått mogen ålder. Ett uppskattat inslag på ett annars nästan dött torg. 

Alla hade vi allvarliga krämpor att brottas med. Vissa även utrustade med syrgas. 

Hårda bud. 

Trots det förekom inga klagovisor. Däremot serverades spännande anekdoter från skiftande livsöden. Våra sjukdomar och gedigna medicinlistor automatiskt bannlysta. Här fanns ingen plats för jämmer och klagan. 

I stället serverades egna upplevda äventyr från världens alla håll och kanter. 

Jag älskade varje sekund av våra möten. Ett gott skratt förlänger livet. 

Hoppades vi kanske på. 

Det räckte inte. 

Idag är alla utom jag och Lennart borta. Döden hämtade hem våra kamrater. 

Vår saknad är gigantisk. 

Det är tomt. 

Inte bara på Centrumtorget utan även i vårt inre väsen. 

Jag skriver detta med mitt värkande hjärta. 

Livet är skört.

Var rädd om er.