MFF legendaren Krister Kristensson är död-så minns jag honom

 

Det är så här jag bäst minns Krister Kristensson. Vinnaren med sex SM-guld för klubben. Meste spelaren med 626 matcher i den ljusblåa tröjan. 

Jag minns honom också som Stålmannen. En stenhård centerhalv som smällde på utan pardon. 

Det var många allsvenska spelare som backade, när Krister kom farande med sin karakteristiska stil. Det var en fröjd skåda Krister på en fotbollsplan. 

Lämnade oförglömliga minnen. 

Sådana lirare görs inte längre. 

Det blev också 38 landskamper. Värvades från Malmöklubben Kick till Malmö FF 1963. Det firade vi tillsammans med dricka grogg på krogen Sturehof. 

Ett annat udda minne av Krister. 

I slutet av 1970-talet varvade han ner i Trelleborgs FF. Satt sedan i många år i MFF styrelse. Blev yngre dagar en framgångssaga, blev äldre dagar ett helvete. Det började våren 2019. 

Krister och hustrun Lilian semestrade i Sydafrika. Krister slog i en tå. 

Infektion. 

Kallbrand. 

Tån fick knipsas av hemma i Sverige.

En lång sjukhusresa med den förbannade infektion tog sin början. Ut och in och utmärkt hemsjukvård hemma i Höllviken. Den 5 maj 2020 amputerades halva ena benet. En lång rehab tog vid. 

Infektionen vägrade vika ner sig. På det njursten som opererades bort. 

Nu borde det räcka. 

Då åkte Krister på covid. 

Trots vaccinationssprutor. 

Blev några veckor på sjukhuset och så då cancer. Trots ett ständig krig mot sjukdomarna, fick Krister Kristensson ge upp i lördags morse. 

Han blev 80 år gammal. 

En av MFF:s största genom alla tider har gått bort. MFF-familjen har fått sorg. 

Men mitt minne av att vi växte upp tillsammans på Ellstorp i Malmö finns kvar för alltid. Krister Kristensson var en hyvens grabb.

Familjen önskar bli lämnad i fred.

 

Ingvar Oldsberg död-mitt personliga minne av honom

 Ingvar Oldsberg, 76 år, har gått till de sälla jaktmarkerna. 

Jag lärde känna honom för över 50 år sedan. Då imiterande han Arne Thorén. Lämnade en rykande färsk dagsrapport från en telefonhytt i New York. 

Oslagbart. 

Glömmer det aldrig. 

Sök jobb på TV, löd rådet. 

Det gjorde han. 

Resten är TV-historia. 

En annan gång plockade han med sig en engelsk telefonhytt hem. Sant eller falskt? 

Skulle han själv säga. 

Vila i frid, Ingvar.

Tack för många goa skratt.

 

Vården i livets slutskede havererat i Lomma kommun-bloggen avslöjar brevbevis.

Om du bor i Lomma kommun och har lyckans ost, att få bli mycket gammal, kan du dragit en nitlott din sista tid här i livet. Till det krävs att du blivit så gammal att vänner och släkt, gått till de sälla jaktmarkerna långt före dig. Har du då aldrig haft en familj eller familjemedlemmar som avlidit, blir du en lyckans ost om du har grannar med empati som ställer upp för dig. Dag som natt. 
Kommunens palliativa vård som ska skötas av Attendo har nämligen havererat. I Sverige är företaget den ledande leverantören av vård och omsorgstjänster till äldre och funktionshindrade (Wikipedia). 
Jag sitter nämligen med två brev till till Attendos verksamhetschef i Lomma från en Lommabo som är just en granne med stor empati för sina medmänniskor. 
Det första brevet är från den 13 juli i år. 
”Tisdagen den 10 juli blev min granne mycket dålig. Långa andningsuppehåll, bland annat. Han åt och drack inte på två dygn. På onsdagen kom en ung pojke för att sitta vak. Han hade aldrig gjort det tidigare. Visste inte hur han skulle bete sig och hade aldrig sett en döende människa. Till mig sa han att han var rädd och osäker och att han inte fått någon information om vad han skulle göra.” 
Lommabon och grannen fortsätter sin berättelse och radar upp fasansfulla detaljer om hur Attendo missköter en döende människa. 
Något svar från verksamhetschefen kommer aldrig. 
Nästa brev till Attendos verksamhetschef är från den 20 juli. 
Nu har den åldrige vårdtagaren avlidit. 
Grannen skriver: 
”Jag är mycket trött och ledsen. Jag har suttit hos honom i ca 20 timmar, när vak skulle varit hos honom. Att lämna en döende människa ensam är förfärligt. Själv känner jag mig oerhört trött och ledsen. Dels på grund av att se en granne möta döden, men främst på grund av hur uruselt det fungerar i den palliativa vården.” 
Något svar från verksamhetschefen kom inte denna gången heller. 
Det är en förfärlig men nödvändig läsning. Grannens två brev är beviset för hur grovt den moderatstyrda kommunen misslyckats med äldreomsorgen. 
Det är inte annat än en jättelik skandal. 
FOTNOT 1. Socialstyrelsen har gett ut ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede. 
FOTNOT 2. Det är jag som maskat över namnen i de både brevens första sidor, här nedanför.

Lill-Babs är död-så minns jag henne

Barbro ”Lill-Babs” Svensson flyttade in i mitt liv 1959. Det var året hon fick sitt genombrott med låten, ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran”. 
Skivan köptes genast in till mitt hem. 
Min mormor salig av lycka. 
Jag en ung pojkspoling ansåg Elvis mosade Klas-Göran. För inte tala om klassikern, ”Läppstift på din krage”, som också fanns med på ett spår. 
 Med åren skulle pojkspolingen bli vuxen och få träffa Lill-Babs många gånger. Första gången var i början av 1970-talet. 
Hon bjöd mig på kaffe. 
Visade upp en vänlighet som golvade mig helt. Bara en sådan sak som att bli bjuden på kaffe av hela Sveriges egen Lill-Babs. 
Det skulle bli mera.
Mycket mera.
Hon ställde alltid upp på alla mina tokigheter som slutade med löpsedlar. Lill-Babs var helt ofördärvad av all stjärnglans. Det var verkligen den vanliga enkla tjejen man mötte. Hon borde varit hjärtligt trött på alla journalister, men nej. Inte Lill-Babs från Järvsö som alltid bjöd på sitt hela register. 
En annan gång skulle hon till och med få mig att banta. Hon skickade fax på fax (Internet fanns inte) med bantningsrecept. Hon verkligen kämpade mot alla kalorier jag stoppade i mig. Tyvärr till ingen nytta. 
I slutet av 1980-talet gjorde jag en släktforskning. Lill-Babs var med på noterna. Vi hade ständig kontakt. Hon följde forskningsarbetet med stort intresse. 
När jag berättade för henne att hon var släkt med ledamoten i Svenska Akademien, Lars Forssell samt demonregissören, Ingmar Bergman, skrek Lill-Babs rakt ut av förvåning och glädje. 
Jag sammanförde henne med Lars Forssell i hans hem i Stockholm. Det blev till ett härligt möte att minnas för livet. 
Jag försökte med Ingmar Bergman. 
Ringde honom. 
”Ja, hallå”, svarade demonen barskt. 
Jag presenterade mig och sa att han var släkt med Lill-Babs. 
”Fan, det var det jävligaste”. 
Pang på med luren. 
Det blev också ett minne för livet som vi båda skrattade gott åt. 
Nu har Barbro ”Lill Babs” Svensson gått till de sälla jaktmarkerna, 80 år, gammal. Dödsbeskedet kom under tisdagsförmiddagen.
Det var inte bara hjärtflimmer, utan även cancer.
Tack för att jag fick lära känna dig. 
Du finns alltid kvar i mitt minne som en extra blomma.
Så fin du var. 
Både på som utanför scenen. 

Personligt om Johannes Brost-sist ut bland Stjärnorna på slottet

Jag lärde känna Johannes som barn. Mamman, Gudrun Brost, var stjärna på Malmö Stadsteater, med allt vad det innebar. Hennes  rykte var väl inte världens bästa. Vi barn serverades både den ena efter den andra historien från den brusande teatervärlden.
Johannes var busig och vandrade runt på skolorna i Malmö. En period hamnade Johannes på min skola, Rörsjöskolan.
Han utmärkte sig genast, men vi fick en bra kontakt. Han berättade öppet om sina problem hemma. Det var inga små problem, om man säger som så. 
Började röka tidigt, vilket jag tyckte var tufft. Tog strid med lärarkåren. Det sågs inte med blida ögon av lärarna.
En osedvanlig stökig elev.
Även andra barn var rädda för Johannes. Det behövde de egentligen inte vara, för Johannes hade ett hjärta av guld. 
Vi var båda födde 1946. Johannes fick mitt stöd i sitt unga turbulenta liv. Jag var definitivt ingen buse, utan mer en lugn och trygg typ. Det trivdes Johannes med. 
Så gick åren. 
Johannes virvlade i väg i livet. 
Blev manager för diverse popband i Malmö. 
Sista gången vi sammanstrålade var på Kramers bar. Över en GT försökte vi komma underfund med livet. 
Johannes problem just då var Scenskolan han skulle söka in på. Hans skånska dialekt satte käppar i hjulet. Han berättade hur han slet för få bort de skånska diftongerna. Något han uppenbarligen lyckades med till slut. 
Våra vägar skildes åt. 
Johannes blev en berömd skådespelare. 
Då blev jag stolt. 
Johannes trasslade till det för sig och hamnade i fängelset. 
Då blev jag ledsen. 
Missa inte Johannes Brost i kvällens Stjärnorna på slottet. Han har varit med om många intressanta saker i livet.
Gjort stora roller  i TV-produktioner och film. 
Det gick alltså väldigt bra till slut för Johannes.
Tack för det.
FOTNOT: Ovanstående skrevs alltså den 28 januari 2017. För snart ett år sedan.

En sorgens dag

Så här skrev jag på Facebook i morse (söndag).  
GodMorgon i Stugan. Ledsen. Såg i morse en dödsannons i Sydsvenskan. Min läkare sedan många år på njurmedicinen i Lund har gått till de sälla jaktmarkerna. Det var en fantastisk läkare med enorma kunskaper samt en unik empati för oss patienter. Du gav mig mycket omtanke och lärdom.
Vila i frid. 

"Göran Hägg skrev den märkligaste bok jag aldrig läst"

Författaren, Göran Hägg, har 68 år gammal gått till de sälla jaktmarkerna. Hjärtat satte stopp. 
Han var inte bara en profil i nyhetspanelen i SVT. Retorikexperten Göran Hägg var framförallt en produktiv författare. Möjligen lite egensinnig, men alltid läsvärd. 
Och hörvärd. 
Jag har läst mycket av det han skrev. Däremot inte litteraturbibeln på ca tusen sidor, ”1001 böcker, du måste läsa innan du dör”, som blev en storsäljare. 
Jo, en hel del har jag allt läst, men långt ifrån hela boken. Den passar mig bästa att läsa lite här och där, för det ska ni veta. Boken är som en universitetskurs i litteratur.
Allt från tunga pjäser som Dostojevskij, Proust och Joyce till lättgods som Enid Blytons, ”Fem söker en skatt”. 
Tips. 
Vill du bli en odräglig litterär gigant i din bekantskapskretsen: läs och plugga in Görans ca 1000 sidor innan du dör. 
Jag kommer att sakna Göran Hägg, både i nyhetspanelen och som författare. 
Vila i frid.

Död svensk skribent kapad på Facebook

Det här poppade upp på min tidslinje på Facebook för en tid sedan. En av mina vänner, Ingmar Norlèn, hade gjort delningen av ett företag som kallar sig rbfashion-sweden.top. Företaget gjorde bl. a. reklam för solglasögon. 
Det var 43 personer som tryckt in hela sju gilla-hjärtan. En av dessa skulle vara jag, vilket jag aldrig hade gjort. 
Problemet är att Ingmar Norlèn hastigt avled efter en stroke i början av 2014. Min vän är tyvärr död sedan länge. 
Någon hade alltså kapat hans Facebook-konto. 
Osmakligt? 
Ja, i allra högsta grad. Jag blev, minst sagt omskakad. (texten fortsätter efter bilden)

Ingmar var en flyhänt journalist som bodde i Arvika. Han skrev också böcker. Inte minst den uppmärksammade boken om galningen Johnny Bode. 
På bloggen skrev jag flera gånger om Ingmars bravader. Inte så konstigt. Vi hade kontinuerlig kontakt med varandra. 
En gång i tiden intervjuade han t o m rocklegenden Bill Haley-se bilden här ovanför. 
Och nu detta. 
Vi 43 av hans vänner utnyttjades på det allra grövsta vis. 
Jag kollade upp företaget. Det fanns naturligtvis inte. 
Vi anmälde tilltaget till Facebook. 
Vad jag förstår är vår döde vän numera bortplockad från denna sociala nätverkstjänst. Ordet ruggigt räcker inte till. 
Den 24 juli 2013 trädde Ingmar fram på min blogg och berättade om sina böcker, biografier om bl.a Calle Jularbo och Bertil Boo. 
Ingmar Norlèn var då en i alla högsta grad levande människa.

Så minns jag skyttekungen Lasse Larsson

Under söndagen möttes jag av det dystra beskedet, att Lasse Larsson hastigt hade gått till de sälla jaktmarkerna, endast 52 år gammal. Minnenas kammare öppnades på vid gavel. 
Under 1980-talet blev han skyttekungen i Malmö FF, alla kategorier. I stort sett 100 procent inom straffområdet. 
Hans snabba fötter lyckades alltid peta bollen i mål. 
Snart nog kallades han för Mr Hattrick. Det var ingen hejd på Lasses målfabrikation. 
Det blev proffskontrakt med Atalanta i Bergamo, Italien. Klubbkompis med Glenn Strömberg. Tyvärr kom han ner skadad. 
På bilskolan sammanstrålade Lasse med traktens skönhetsdrottning, Fedra. Det blev mer kärlek än fotboll, om vi ska vara ärliga.  
Fast det matchen skulle visa sig inte bli helt lätt. Fedras pappa, Glauco, gjorde allt för stoppa dotterns kärlek till den blonde unge mannen från Sverige. 
Efter mycket om och men gick deras kärlek till slut segrande ur striden. Men lätt var det inte.
Det blev till slut bröllop, flytt hem till Sverige och Trelleborg samt med tiden två barn. 
Jag blev hembjuden till paret. Skrev ett fylligt reportage om deras enastående kärleksresa i Kvällsposten. 
Fedra dukade upp italiensk mat. Det blev en trivsam tillvaro tillsammans med två varma sköna människor. Något jag aldrig glömmer. 
Efter det höll vi kontakten några år in på 1990-talet. 
Senast jag träffade vackra Fedra kramades vi. 
Hon i sin tur, glömde aldrig bort min artikel. 
Plötslig finns inte alla tiders skyttekung med bland oss längre. 
Vila i frid Lasse. 
Jag sänder även mina mest kärleksfulla kramar till Fedra och barnen.

Mr Hollywood har gått ur tiden

Några dagar före julaftonen avled journalistlegenden, Björn Fremer, 84 år gammal. 
Björn var en av de riktigt stora kanonerna under många år på Kvällsposten. Om sporten hade Birger Buhre, så hade nöjet Björn Fremer eller Mr Hollywood. 
För min egen del minns jag Björn så här;
Under 1950-talet kom söndagens matinéfilmer med cowboys och indianer. Snart fanns John Wayne, Gary Cooper osv bland högen med filmstjärnor. 
Ja, sedan kom Björn Fremer som med sin penna visade att dessa hjältar fanns på riktigt. Mr Hollywood som jag snart nog kallade honom för, träffade nämligen alla dessa filmstjärnor livs levande. 
På riktigt! 
I Hollywood!
I drömfabriken. 
Naturligtvis. 
En dag stod han framför mig på KvP:s centralredaktion: 
”Howdy stranger”, sa han med sin vanliga hälsningsfras och flinade upp sig. 
Vi hade blivit arbetskamrater. 
Jag och John Wayne, förlåt, Björn Fremer. 
På riktigt!
Stort.

Vad ytterst få visste, var att denna hårdhudade reporter/krönikör, hade ett hjärta av guld. Några år in på 1980-talet drabbades jag av en allvarlig sjukdom, bla annat sågade man av mig benen m m. 
En dag damp Björn Fremer ner i mitt hem. Han kom direkt från Hollywood. En aura av Richard Widmark och Twentieth Century Fox, drog genom hallen. Under ena armen hade Björn en packe t-shirt till våra två små söner. 
Det skulle komma mera. 
Björn fortsatte sedan fara som en skottspole mellan Malmö-Lomma och leverera nymodigheten videofilmer till oss. Filmbolagen skickade travar till honom, i förhoppningen om att han skulle recensera filmerna i tidningen. 
Nu kan det avslöjas. En hel del gick raka vägen hem till mig. 
Och mina förtjusta söner. 
”Det var Björn som öppnade upp Hollywood och filmens värld för oss. Det har betytt mycket för oss som vuxna filmfantaster. Sorgligt att inte denna legend finns kvar hos oss längre”, säger mina vuxna söner i dag. 
Björn och jag, hade också en helt annan koppling till varandra. 
Det handlar om Tierp i norra Uppland. 
Fast det är en helt annan historia. 
Vila i frid, Björn. Du var en mycket god kamrat. 
FOTNOT: Christer Borgs minneskrönika om Björn Fremer. Klicka HÄR!