Hundratals miljoner bloggare-välkommen in i värmen Melania

 

Trodde ni blogglivet var på utdöende? 

Faktum är att det trodde jag själv också. 

Jag har drivet min blogg i över 12 år. Upplever inte att det är samma swing in London över blogglivet som det var i slutet av 2000-talet. 

På den tiden var blogglivet överväldigande. Sedan kom smartphones. 

Facebook och Instagram exploderade. 

Jag gnetade på med mina små rara saker på bloggen. Blandade och gav som den gamla välsorterade handelsbod jag är. Märkligt nog ÖKADE besöksantalet. 

Calle Rockbäcks BLOGG levde vidare med full kraft. Nåja, man ska inte förhäva sig. 

I veckan nåddes jag också av uppgiften, att Donald Trumps hustru, Melania, startat upp en blogg på Vita huset hemsida. Bättre placering på en bloggpremiär går knappast att få. Dessutom uppmärksammades Melanias blogg över hela världen. Blogglivet lever. 

Melania förvandlades till en utmärkt draghäst. 

Det glädjer mig som en anonym bloggare i den stora vida världen. 

Jag körde ett race på Google. Fick fram att i Sverige finns det 135 000 bloggare. I hela världen nämndes siffran 600 miljoner bloggare. 

Den siffran tar både jag och Melania med en nypa salt. 

Bäst så, för våra franska nerver.

 

Calle Rockbäcks BLOGG-inte död!

Så är det alltså inte. 
Både jag och bloggen lever i allra högsta grad. Även om det varit tyst en längre tid som en tidig höstmorgon på ett älgpass, bland färgsprakande höstlov med stumma granar som åskådare. 
Jag är helt enkelt sjuk. 
Inget märkligt med det. 
Världen tycks vara full av sjuka människor: kroppsligt sjuka eller sjuka i det stora hela. Sätten är många. 
För min egen del är det hjärtat som fladdrar som fjärilarna i somras kring Boels fjärilsblomma. Det sänker mig ner i avgrunden, med ett koppel av kroppsliga maskinfel som århundradets bil: likt en T-Ford på en bilskrot. 
Världen står emellertid inte stilla. 
Det är full ös i parti och minut. 
För min egen del har det mesta passerat värdshus förbi. Inte ens min ständiga skrivklåda i över 50 år, har orkat reagera. 
Min trötthet monumental. Men inte en trötthet som skänker en stackars sate sömn, utan en trötthet med huvudet fastkilat i ett skruvstäd, om Herrskapet förstår vad jag menar. Bara ta sig till toaletten kan bli en kamp mellan ont och gott.
Jag har också skärmat av mig från allt socialt liv. Orkar inte. Måste få vara ifred i min ständiga 24-timmars kamp.
Utom familjen som är min receptfria och vackra medicin, med hustrun som navet i livet.
Det bästa av allt: min hjärtläkare i Lund har lovat bot och bättring. En kallelse för en tuff behandling kan väntas inom en snar framtid. 
Det ser både jag och hjärtat fram emot. 
För dagen är det som det var med T-Forden: lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen. Hav tröst. 
Det har jag.

Tage Severin-Sveriges James Dean-blev Hollywoodstjärna som död

Här har det gått rejält fel. 
Tage Severin lanserades på 1950-talet som en svensk James Dean. Det blev som bäst några filmer med sångfågeln, Ingeborg Nyberg. Sedan försvann vår svenske James Dean in i glömskan för alltid. 
Den 9 maj 2016 dog Tage Severin, 85 år gammal, i all tysthet. 
När jag googlade hans namn dök det på paradplats upp något av en dödsruna. Inget fel i det. Problemet är att det inte är Tage Severin på bilden, här ovanför. 
Nej, i stället har någon, heller hur det nu gått till, satt in en bild på den amerikanske Hollywoodregissören, Terrence Malick, som producerat en rad prisbelönta storfilmer. 
Det är alltså inte Tage Severin ni ser på bilden här ovanför. Terrence Malick är 73 år och lever i allra högsta grad. 
I Sverige har vi däremot tagit död på honom och gett honom ett nytt namn, nämligen Tage Severin som faktiskt är död. 
Hur tokigt får det bli, som vi säger om Donald Trump.

Trots alla jävla sjukdomar-bloggen snurrar vidare

Igår slog jag nytt pers som Klyftan alltid sa. Min blogg lockade hela 7341 besökare/sidvyer. På en och samma dag.
Plötsligt händer det. 
Bara så. 
Begriper inte alls något själv. 
Glad? 
Givetvis. 
Ett rätt bra plåster på alla mina sår, måste jag nog få säga. 
När jag tänker efter är det ofattbart att jag kunnat hålla igång bloggen sedan den 8 juli 2008.
Den har varit en färd med många allvarliga sjukdomar som velat sätta käppar i hjulet (rullstol, rullator), för mig. 
Ska sanningen fram, har det många gånger varit en kamp med tangenterna. Det har funnits stunder då jag knappt sett själv vad jag skrivit. 
Min otroliga hustru samt mina fina söner har fått se till, så inte gubbjäveln helt klappat samman och trasslat in sig bloggandets mysterium. 
Jag vill också passa på tacka alla mina besökare. 
Utan alla er, är jag ingenting.
I morgon eller en annan dag, tänkte jag berätta om hur det gått med min högra fot som hotats med sågen. 
Det har och är en pågående kamp. 
Tack vare bloggen, familjen och alla vänliga människor lever jag. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Tack. 
Igen.