Efter Janne Andersson sju år som förbundskapten i fotboll har hans ömma tår
skamfilats. Utbrottet mot Viaplays expert Bojan Djordjic har redan
blivit en klassiker. Rakt ner i TV-soffan hemma i Lomma fick jag se
hur Janne Andersson tappade allt.
Bojans fråga om varför Jesper
Karlsson endast fått åtta minuters speltid, fick Janne gå bananas.
Jag trodde banne mig han skulle flyga på Bojan Djordjic i
handgemäng. Något liknande har jag aldrig varit med om. Jag har
ändå följt svenska fotbollslandslaget sedan Hedenhös.
Vänner,
det handlar om ömma tår.
Speciellt våra förbundskaptener i
fotboll är ofta utrustade med ömma tår.
”Jag tål kritik men
blir helvetiskt förbannad,” ungefär så har det låtit genom
åren.
Eller som Tommy Söderberg(1998-2004) på sin tid. Han blev
ledsen.
Väldigt, väldigt ledsen.
Ända in i kaklet.
Erik
Hamréns(2009-2016) ansikte sjönk ihop av sorg, bitterhet och
tårfyllda ögon.
Slut dansat.
Olle Nordin(1986-1990) som efter
katastrofen i VM i Italien 1990 (1-2, 1-2, 1-2), gick in i den eviga
tystnaden.
Lars ”Laban” Arnesson(1980-1986) blev hånfull. Hans
ögon bad alla journalister fara till ett varmare ställe.
Lars
Lagerbäck(2001-2009) var däremot gjord av teflon. Allt rann av
honom.
Mest ledsen genom alla tider har nog Georg ”Åby”
Ericson(1970-1979) varit. Värst var när han rörde till det med
militärjuntan i samband med VM i Argentina 1978. Han var i stort
sett ledsen tills han dog 2002.
Hans tår ska vi vara glada över vi
slapp få se.
Minns honom med ömhet.
FOTNOT. Den inlagda tåbilden i
vinjetten är en illustration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar