Det
finns ca 125 000 svenska ord i den senaste utgåvan av Svenska
Akademiens ordlista (SAOL). Ordet brukare finns med där.
Riksrådet
och kanslipresidenten, Carl-Gustaf Tessin, använde ordet första
gången 1756 i ett brev.
Tessin var inte först.
Nej, arrendatorer
och torpare brukade jord och åkermark, så ordet användes alltså
redan 1640. Nedtecknat och tjusigt värre. Ordet brukare har alltså
en historisk klang av oanade mått. Längre än så går inte att
spåra det.
Det skulle ta långt mer än 300 år, innan det
förhatliga ordet fick en central roll i svenska språket. Numera
används det i dagligt tal runt om i vårt avlånga land.
Den person
som får vård och behandlingar från hälso- och sjukvården, t. ex.
rehabiliteringsinsatser, är patient. Den som får ett hjälpmedel
förskrivet och använder det är brukare. Det räcker med en
toalettförhöjning och du klassas som brukare. Själv är jag
således brukare med diverse hjälpmedel med rullatorn i topp.
Gud,
vad vi brukare hatar ordet.
Det hjälper inte ens att Socialstyrelsen gett ut
en klarläggande text:
”Det är inte lämpligt att kalla någon för
brukare när man avser en särskild grupp eller enstaka individer”,
skriver Socialstyrelsen och påpekar att en sådan användning av
ordet kan uppfattas som avståndstagande.
I stället föreslår man
mer specifika begrepp som ”mottagare av hemtjänst”, ”hyresgäst”
eller ”den äldre”.
SPF, Sveriges Pensionärsförbund, har krigat
mot att ordet används.
För döva öron.
Det finns faktiskt kommuner
som förbjudet användande av ordet. Dock ej Lomma kommun.
Det används ändå.
Gräsrotsnivå men ett historiskt svenskt ord.
Vad göra?
Inget tycks
hjälpa.
Går verkligen inte att utrota.
Jag ett kluster.
Visst har man rätt bli förbannad.
3 kommentarer:
Medborgare?
Varför inte kund? Man köper ju en tjänst.
Fruktansvärt fult ord!
Skicka en kommentar