Janne Anderssons utbrott i TV-ömma tår genom tiderna i fotbolls Sverige

 

Efter Janne Andersson sju år som förbundskapten i fotboll har hans ömma tår skamfilats. Utbrottet mot Viaplays expert Bojan Djordjic har redan blivit en klassiker. Rakt ner i TV-soffan hemma i Lomma fick jag se hur Janne Andersson tappade allt. 

Bojans fråga om varför Jesper Karlsson endast fått åtta minuters speltid, fick Janne gå bananas. Jag trodde banne mig han skulle flyga på Bojan Djordjic i handgemäng. Något liknande har jag aldrig varit med om. Jag har ändå följt svenska fotbollslandslaget sedan Hedenhös. 

Vänner, det handlar om ömma tår. 

Speciellt våra förbundskaptener i fotboll är ofta utrustade med ömma tår. 

”Jag tål kritik men blir helvetiskt förbannad,” ungefär så har det låtit genom åren. 

Eller som Tommy Söderberg(1998-2004) på sin tid. Han blev ledsen. 

Väldigt, väldigt ledsen. 

Ända in i kaklet. 

Erik Hamréns(2009-2016) ansikte sjönk ihop av sorg, bitterhet och tårfyllda ögon. 

Slut dansat. 

Olle Nordin(1986-1990) som efter katastrofen i VM i Italien 1990 (1-2, 1-2, 1-2), gick in i den eviga tystnaden. 

Lars ”Laban” Arnesson(1980-1986) blev hånfull. Hans ögon bad alla journalister fara till ett varmare ställe. 

Lars Lagerbäck(2001-2009) var däremot gjord av teflon. Allt rann av honom. 

Mest ledsen genom alla tider har nog Georg ”Åby” Ericson(1970-1979) varit. Värst var när han rörde till det med militärjuntan i samband med VM i Argentina 1978. Han var i stort sett ledsen tills han dog 2002. 

Hans tår ska vi vara glada över vi slapp få se. 

Minns honom med ömhet. 

FOTNOT. Den inlagda tåbilden i vinjetten är en illustration.

 

Lomma på Oscarsgalan: Så tyckte jag om nattens stora Oscarsvinnare-”Everything everywhere all at once” (jobbig titel)

 

Plötsligt låg den där i mitt knä. Nattens stora Oscarsvinnare, ”Everything everywhere all at once”, som tog hem sju Oscars i nattens gala (måndag). Varav sex Oscars i de tunga kategorierna. Den sjunde för klippningen. 

Nu låg filmen i mitt knä och stirrade på mig. Poppade upp i paddan. Bara till streama filmen i Viaplay. 

Jag gjorde så. 

Det gäller vara modern och hänga med. Nu kan jag stila inför min familj. 

Barnbarnen tycker de har en farfar i tiden. 

Kul. 

Jag satte mig till rätta för skåda underverket till film. Hyllas redan mer än, ”Borta med vinden”, från 1939. Den var trots allt värre med åtta Oscars. 

När jag såg filmen på en videokassett för många år sedan somnade jag nästan. En otroligt seg historia. Den blev en kamp att överleva. 

Nu möttes jag av något helt annat. Fartfylld historia, ”Everything everywhere all at once”, men rörig till max. Gick vilse med en jävla fart. 

Framtiden med appar i huvudet på folk. Ett gäng kineser som ägde tvätteri i USA. 

Och nerladdade appar i huvudet. 

Nej, jag fattade nada. 

Så jag släckte ner. 

Filmen inget för gammalt folk. Vi som lever kvar med Gary Cooper och Grace Kelly i Sheriffen (High Noon). 

Filmen fick sex Oscars 1953 och Gary Cooper plockade åt sig en Oscar för bästa huvudrollen. 

Andra tider, men kanske inte bättre tider. 

Hur som helst. 

Adjö, ”Everything everywhere all at once” (jobbig titel).

Skål för våra svenska skidtjejer-dubbelguldet Sandra glömdes bort

 

Morgonstund har GULL(norska) i mund. Exakt så blev det idag. Låg kvar i sängen som ett annat vrak och såg VM i skicross i Georgien i morse. 

Rena cirkusuppvisningen i backen med terrängvågor och velodromkurvor. 

Rasande fort går det också. 

Jag höll på trilla av sängen. 

Utan tvekan en TV-mässig sport med kaliber i pjäxorna. Sandra Näslund körde överlägset hem guldet för damerna. Erik Mobärg säkrade bronset. 

Lite senare tog Sandra sitt andra guld i lag tillsammans med broder David Mobärg. Något större jubel blev det inte. Två gull och knappast någon registrerade det. 

Jo, jag i sängen hemma i Lomma. 

En dag på jobbet för Sandra. 

Inte mer än så. 

Märkligt. 

Då jublades det desto mer när Jonna Sundling och Emma Ribom tog gull i sprintstafetten. Viaplay med Peter Jihde i spetsen visste inte till sig av förtjusning. 

Men Sandra Näslund då? 

Nä, henne sket man rent ut sagt i. 

Jag hade för länge sedan lämnat sänghalmen. Slet med en ultra seg Viaplay-sändning. Slog upp ett glas vin och skålade för våra duktiga skidtjejer. 

Främst tänkte jag faktiskt på Sandra. 

Du är ett ess. 

Mitt ess.

 

Nattens boxningsfight: Badou Jack kan bli världsmästare på riktigt

Svensken Badou Jack, möter James DeGales i nattens fight i New York, klockan 03.00 svensk tid. 
Bältet gäller världsmästerskapet i supermellanvikt. Vinnaren kan då visa upp alla jävla bälten som i dag finns i den professionella boxningen. Badou Jack kan alltså blir världsmästare på riktigt. 
Blir han då lika stor och berömd som Ingemar Johansson blev efter besegrat mot Floyd Patterson 1959? 
Nej, det blir inte Badou Jack. 
I den här sporten är det tungvikt som gäller. När Ingemar tog den titeln fick han till och med en läsk uppkallad efter sig. 
Sedan fick Ingemar styrk i returmötet. Läsken bytte namn till Zingo. 
Fast, visst, en läsk som heter Badou Jack är hur fräckt som helst. 
Favorit i nattens match är James DeGales. Båda boxarna har dynamit i nävarna. Det kan bli hur läskigt som helst. 
Matchen kan du se på Viaplay Fighting med start 02.00.